- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
239

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Chateubriands Atala. Af Emil von Qvanten. VIII. - På Kronobergs ruiner. F. Barthelson.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utförda i mycket liten skala. När naturen någon gång tyckes
efterhärma menniskoverk, förfar den på ett motsatt sätt; den
uppställer då snarare oupphinneliga mönster. Den kastar
broar från ena bergspetsen till den andra, drager breda floder
såsom kanaler genom landet, mejslar berg till kolonner och
utgräfver haf till dammar!

Nere i dalen låg missionsstationens kyrkogård, kallad
Dödens lunder. Marken här var delad i lika många lotter
som i byn funnos familjer. Hvarje lott utgjordes af en lund
eller skogsdunge, omvexlande i anordning, allt efter deras
smak som planterat den. En liten bäck drog med sakta sorl
sin silfverfåra mellan lunderna och kallades Fridens bäck.

Efter att i dalens mynning hafva passerat en högstammig
pinieskog, varsnade vi byn, liggande vid stranden af en liten
insjö midt på en grön med åkerfält och blommor öfversållad
savann. Invånarne hade knappast varseblifvit den annalkande
eremiten, innan de lemnade sina arbeten och skyndade
honom till mötes. Några kysste hans kläder till helsning,
andra erbjödo honom sina armar till stöd; mödrarna
upplyfte sina minsta barn, för att han skulle ge dem sin
välsignelse.

Sålunda beledsagade, inkommo vi i byn till en öppen plats,
på hvilken stod ett stort kors. Midt emot korset reste sig
en hydda, som var litet högre än de andra och försedd med
en klocka, att klämta eller ringa med.

Der, min son, sade eremiten till mig och pekade på den
nämda hyddan, ser du vårt kapell, i hvilket vi samlas under
regntiden; men i den vackra årstiden fira vi vår gudstjenst
här under Guds eget herrliga tempelhvalf.

Derpå vände han sig till den församlade mängden och
tilltalade den sålunda:

Mina barn! Till eder kommo i går en broder och en
syster, och till råga på denna glädje finner jag att den
gudomliga försynen skonat edra skördar för ovädrets härjningar. Vi
ha således i dag två nya skäl att frambära till Gud våra
tacksägelser. Låtom oss då lofva och prisa Herren, och må
hvar och en bringa honom sin själs tackoffer med djup andakt
och lefvande tro!

Morgonrodnaden, som vaknat bakom bergen, upplyste
horisonten. Allt skimrade i guld och purpurrödt. Dagens
stjerna, som bådats med sådan prakt, höjde sig ur ett ljushaf,
och dess första stråle förklarade den gamle, som framför sitt
altar af sten och krucifix af trä förrättade gudstjensten med
rörande och högtidlig värdighet. Efter dess slut framförde
man till honom ett nyfödt barn, som han döpte, derefter en
likkista, hvars tysta invånare han invigde till uppståndelsens
fest på yttersta dagen, slutligen tvenne älskande, dem han
sammanvigde till inbördes hjelp och kärlek för hela lifvet.

Alla dessa ceremonier, som jag många gånger förut
bevittnat i Saint Augustin, inverkade nu på mig häftigare än
någonsin. Jag tänkte på Atala. Jag drömde mig lyckan, att
få lefva tillsammans med henne här i denna nejd, under
skyddet af hennes och fader Aubrys kärleksfulle Gud.

Min dröm blef kort!

På Kronobergs ruiner.



Om inte min nådiga alltför mycket rädes att i ett
obevakadt ögonblick snafva eller kanske stöta den nya
förtjusande lilla tygkängan mot någon uppstudsig
bullersten, hvilken, då han icke längre velat hålla sig rätt i
ledet bland sina kamrater, af den mäktige herre, som vi kalla
tiden, sans façon blifvit utsparkad och dervid i förargelsen med
sitt buller skrämt någon stackars uggla att uppge ett nödrop
– med andra ord, om inte min nådiga hyser några
betänkligheter, så var så artig och stig på! Jo, jo, onkel får allt
akta liktornarne, ty det är icke någon vanlig »kiökkenmödding»,
som vi här beträda. Det är ett fastare och hårdare
ämne, än så, i lemningarne af detta fordom så stolta
Kronoberg, en bland Sveriges vackraste ruiner, hvars minnen gå
ända upp till – sade jag verkligen S:t Antonius? – nej,
till götalandets apostel, den helige Sigfrid, som först
predikade kristendomen i Värend och i Vestergötland.

Emellertid, och medan vi nu för en stund lustvandra
här och låta våra ögon tjusas af den yppiga vegetationen och
Helgasjöns vågor, som glittra genom skottgluggarne på de
väldiga murarne, samt framför allt skänka vår beundran åt
den mer än trehundraåriga eken, som står der nästan midt
på borggården och som hvälfver sin lummiga krona högt
öfver våra hufvuden, torde det tillåtas eder ledsagare att så
lätt som möjligt, och med förbigående af alla skarpare
kronologiska råstenar, vidröra de öden, som förskaffat detta ställe
dess historiska ryktbarhet.

Kronobergs minnen gå, som sagdt, ända upp till den
helige Sigfrid. Denne var nämligen icke blott en
helig man, utan äfven en ganska stor praktikus, ty,
då hedningarne en gång, under hans bortovaro, i sin
blindhet och sitt mörker låtit inbilla sig att S:t
Sigfrids nepoter Unaman, Winaman och Sunaman voro
endast vanliga kycklingar och såsom sådana halshuggit
dem, insåg den helige mannen genast, huru det vore bra
mycket mera förmånligt för honom och kyrkan, om han,
i stället för att taga dessa usla hedningars lif,
endast toge samtliga deras egendomar och läte dem
sjelfva fullborda den kyrka, som en engel ingifvit
honom att grundlägga, der Wexiö domkyrka nu står.

På en af dessa egendomar, och just här på denna holme,
var det, som denne S:t Sigfrid sedermera lät efter
egen ingifvelse anlägga åt sig och sina efterträdare en fast
och för en biskop lämplig bostad, hvilken kallades
Biskopsberg.

Men konung Gustaf I, som förmodligen tyckte att en
sådan präktig borg, som Biskopsberg, mera anstod
kunglig majestät och kronan än biskopen i Wexiö,
af hyste utan vidare bispen, och så midt uppe i
sitt reformerande, som denne konung då var, kunde
han naturligtvis icke heller underlåta att vidtaga
en liten reform med sjelfva namnet, hvadan han också
omdöpte slottet till Kronoberg.

En glad omvexling i det magra och enformiga lif, som,
efter biskoparnes afhysande, under den sparsamme
konung Gustafs regemente rådde på Kronoberg, bereddes
visserligen detta slott, i det den uti vårt kära
fäderneslands historia så sorgligt ryktbare Nils
Dacke, om jag minnes rätt, anno 1542, härstädes
utan sin konungs lof och samtycke tillställde ett
hejdundrande julkalas, dervid han, sannolikt i
det öfvermod, som uppkom hos honom af den fräsande
mamman och det präktiga julölet, lät konungen och
rådet i skrifvelser förnimma att han (Dacke) vore
en sjelfständig furste och behandlade de myndiga
herrarne, som om han hade varit deras jemlike. Men
att lyckan, om också på annat sätt, äfven kan hjula,
fick Dacke snart erfara, ty redan det följande året
var icke blott han sjelf fördrifven från borgen, utan
på dennas borggård blefvo tre hans förnämsta höfdingar
afrättade, tillika med fem andra hans anhängare.

Sedermera, och antagligen att förekomma allt vidare
festande härstädes af obehöriga, lät samme konung
Gustaf ombygga och utvidga slottet samt omgifva det
samma med en mur, så fast, att den kan hända stått
välbehållen än i dag, om icke våra vänner danskarne,
vid ett par emellan dem och oss uppkomna kyliga
tillfällen, för att få det nöjet att värma sig i
Sverige, tändt eld på den stolta byggnaden.

Härmed voro dock ej Kronobergs öden slut, ty
konung Gustaf den store lärer, så säges det, hafva
iståndsatt slottet, och konungens befallningshafvande
i Wexiö län derefter hafva härifrån utskickat en
mängd, om icke just dödande, men säkert mången gång
åtminstone ganska sårande projektiler i form af
de prydligaste utslag, tills den mäktige Carl XI,
såsom endast Gud ansvarig för sina gerningar, ansåg
sig kunna och böra i nåder låta nedrifva de öfversta
våningarne och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0243.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free