Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 / 240 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Kronobergs ruiner. F. Barthelson.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

använda det sålunda åtkomna teglet till åtskilliga offentliga
byggnader i Wexiö.

Sedan dess har tiden, denne potentat, som var med,
innan krutet fanns upp, och som icke aktar för rof att lägga
sin näsa i äfven de mäktigaste konungars verk, varit den
ende, kan man säga, som tagit hand om det gamla Kronoberg
och så småningom förvandlat det samma till hvad det nu är
– en ruin, men, såsom vi se, en förtjusande sådan.

Om det här tornet med sin täcka hängbjörk finnes också
en ganska vacker, fastän något hemsk sägen om Ylva, den
sista katolska presthustrun i Wexiö, till hvilken sägen er
ledsagare på förhand anhåller att få återkomma. När detta
torn för just ej så många år sedan rasade, funnos der, så
påstås det, ej många af de mera nervösa fruarna i det något
öfver en half mil härifrån belagda Wexiö, hvilka icke då
trodde att den yttersta domen var i annalkande, ty med ett
sådant förskräckligt dån störtade sig det gamla tornet i
Helgasjöns vågor.

Men hvad är det, som lyser så rödt? Är det Ylvas
blodiga vålnad? Nej, minsann är det icke vår präktige onkel,
som skyldrar der med portvinsbuteljen och ger oss och våra
många medbesökande en vink om att Helgasjön, liksom alla
andra sjöar, åtminstone de svenska, har den egenskapen att
den suger, och huru nödvändigt det är, på det vi icke sjelfva
skola i förtid blifva ruiner, att vi ur de välförsedda
kantinerna stärka oss en smula under den der minnesvärda eken.

Er ledsagare behöfver alltså för närvarande lyckligtvis
icke säga mera än: Ylva får vänta. Allons souper!


Sydöstra tornet i Kronobergs ruin.
(Teckning af C. S. Hallbeck.)


Ylva.

Skönt der var, då qvällsol lyste
På det stolta Biskopsberg,
Men hvad skönast borgen hyste,
Bar dock morgonrodna’ns färg.

Det var Ylva, aktad, ärad
Rundt kring hela Wärends bygd;
Känd hon var som oförfärad,
Känd för fromhet och för dygd.

Snart, för skönhet mångomordad,
Blir hon kapellanens brud,
Tror, på holme sjöomgjordad,
Hon kan trotsa påfvens bud.

Fåfängt, Ylva! du begrafver
Ryktet ej, hvarhelst du bor;
Lundas primas öron hafver
Mycket längre, än du tror.

"Wexiö kapellan har brutit
Celibatet", vred han skrek;
"Straffet dock jag här beslutit,
Kyrkans arm är ej så vek."

Och en dag, då Ylva sitter
Ensam inom tornets mur,
Från sin slända upp hon spritter,
Vid signalen från en lur.

"Herran öfver borgen vake!"
Suckar hon vid lurens skall,
"Fjerran borta är min make
Med sin biskop, i sitt kall.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>