- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
242

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Kronobergs ruiner. F. Barthelson. - Vineta. B.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hvad? en båt! en väpnad skara!"
Vindbron sänks i nästa stund;
Hörde hon ej männen svara,
Att de vore ifrån Lund.

Borgens portar gnissla, knarra,
Och af jernskodd fot, hvad gny!
Arma Ylva, darra, darra!
Fly, men hvart skall hän du fly?

Nej, på flykt är ej att tänka.
Sorlet sig allt närmre rör,
Hillebarder redan blänka,
Och sin dom den arma hör;

Slipper längre ovisst ängslas
För sitt öde, ty helt kort
Männen säga, hon skall fängslas,
Fängslad skall hon föras bort.

Under skymford man beskrattar
Hennes djupa qval, och fräckt
Vid de ljusa lockar fattar
Henne en förvildad knekt.

Hon sig sliter ur hans händer,
Lemnar der en blodig lock,
Hastigt blicken utåt sänder,
Om ej hjelp der finnes dock.

Men då ej för hennes öga
Minsta skymt af hopp sig ter,
Ylva från sitt torn, det höga,
Störtar sig i djupet ner.

Uti fallet offret såras
Mot en klippa, som der stod;
Blåa vågen purpurfåras
För en stund af Ylvas blod.

Och der uppe, häpne, tyste,
Männen sågo på hvarann’,
Då hon krucifixet kysste
Och i böljorna försvann.

Än mång’ natt, då månen skiner,
Ylvas vålnad, blodig, blek,
Då hon ser sin borgs ruiner,
Sörjer under lummig ek.

Tills vid ugglans rop hon hastar
Till sitt torn, der björken står,
Famnar den, med ångst sig kastar
I den våg mot stranden slår.

F. Barthelson.

Vineta.



Underlig och vemodsfull är sagan om staden Vineta,
sådan den sedan långliga tider berättats och ännu
berättas i fiskarkojorna vid östersjökusten i närheten
af Oder-mynningen. Der låg fordom, så lyder sagan,
en stor stad, ryktbar för sin handel och rikedom samt
full af kyrkor och praktfulla byggnader. Men en dag
sjönk staden i djupet med folk och allt, byggnader,
kloster och kyrkor. Århundraden hafva sedan gått och
ingen visar mer stället hvar den staden legat; men
understundom te sig för den ensamme fiskaren sällsamma
saker der nere i djupet: murar, tak, spiror och torn
träda fram ur dess dunkel, underbara toner tränga till
hans lyssnande öra och tyckas blanda sig med vågornas
brus. Det är Vinetas sång som han hör nere i vågorna,
vågorna som blefvo den rika stadens graf och evigt
sjunga sitt dödsqväde öfver dess svunna storhet.

Äfven sången har tillegnat sig detta sagostoff
och flätat in det uti en vacker melodi, som första
gången här sjöngs af ungdomen vid Fyrisån. Många af
våra läsare minnas säkert med välbehag Vinetas sång,
sådan den vid en af studentkonserterna föredrogs i
Katarina kyrka i Stockholm. Der fick den en mångdubbel
tjusningskraft af en skön harmoni och ett föredrag som
väl kunde kallas fulländadt. Mäktigt och melodiskt
genljöd det väldiga kyrkhvalfvet af sången från
hundra ungdomliga röster. Kraftig som vågornas dån,
mild och dämpad som dallrande toner ur hafsgudens
sal ljöd Vinetas sång.

Der svallande böljor vagga i rad,
Der låg Vineta, den heliga stad,
Der orgelns djupa röst en gång
Mot himlen höjde pilgrimssang
        Salve regina!

Blott falskhet bor i det vida haf,
Ve dem som funnit der sin graf.
Vineta har sjunkit i kalla sjön
Ej höres mer munkarnes sång och bön
        Salve regina!

Djupt under böljors vaggande rad
Der ligger begrafven den heliga stad.
Sakta från djupet i natten lång
Genljuder ännu Vinetas sång
        Salve regina!

Ja, Vineta har sjunkit – men icke i böljornas
famn. Den har endast delat samma öde som mycket annat
stort och praktfullt här i verlden; den har sjunkit
i tidens och glömskans flod. Blott sagan har bevarat
några grumliga konturer
af dess bild, tills man nyligen börjat att med
forskningens ljus belysa den och visa att sagostaden
en gång existerat i verkligheten.

Midt emot Oderns mynning ligger ön Wollin, och
derpå en liten stad med samma namn. Oansenlig och
tarflig, äger den ej stort mer än namnet qvar ifrån
forntiden; men man träffade detta namn i gamla
skrifter såsom tillhörande en stor vendisk stad,
och några händelsevis gjorda fynd gåfvo ytterligare
anledning förmoda att det nuvarande Wollin eller Julin
varit just denna stad. Gräfningar hafva också nyligen
uppdagat talrika märken efter en gammal stadsplan som
sträckt sig vida utom den nuvarande staden. Hvad man
vidare fann, var, att en betydlig del af den försvunna
staden varit byggd på pålar, nedslagna i ett träsk,
hvari funnits en mängd djurben och husgerådssaker,
bland annat en mängd arabiska prydnader och
mynt. Dessa förskrifva sig från Abassidernas (i
Bagdad) och Samanidernas (i Samarkand) tidsålder,
alltså från mellan åttonde och tionde århundradet.

Genom sammanställning af dessa fakta med de,
visserligen ofullständiga, historiska uppgifter
från denna tid som kunna anses säkra, har man
kommit att finna nyckeln till sagan om Vineta
eller, hvad mer, man har funnit att allt hvad de
gamla historieskrifvarne berätta om Wollin, Julin,
Jumin, Jumne och Jomsborg hänför sig till en enda
stad
, Vineta, och att de olika namnen tillkommit
endast genom förvrängningar på främmande nationers
tungomål. Hvad namnet Vineta angår, så är detta
ett nyare namn än Wollin och kan öfversättas med
Wendens stad. Wollin omtalas redan af Adam von
Bremen, Helmold och Saxo Grammaticus samt i den
skandinaviska Jomsvikingasagan. Alltsammans utgör
en högst ofullständig historik, som här likväl torde
behöfva anföras.

Det elfte århundradet betecknar vändpunkten för
Vinetas lycka och makt; då begynte danskarne sina
härjningståg. Det första gjordes af danske konungen
Magnus år 1043. Vinetas handel, rikedom och betydelse
ledo derigenom en så mycket kännbarare stöt, som
samtidigt i den fjerran östern kalifatet i Bagdad
förföll. Den kronologiska följden af på Wollin funna
arabiska mynt går derföre icke öfver första hälften
af elfte århundradet. Emellertid hämtade sig staden
dock åter under loppet af närmare två århundraden,
ty Adam von Bremen skildrar den uti sin kyrkohistoria
från tolfte århundradet såsom den "största af alla
städer".

Denna senhöst af en rik blomstring var dock af
kort varaktighet. Snart upprepade åter danskarne
sina landstigningar och sköflingar samt tillfogade
stadens handel obotliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0246.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free