- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
243

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vineta. B. - Norrmannen. Jussu. - Strömsborg. Ln.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skador. Biskop Otto af Bamberg fann sålunda vid sin ankomst
till staden år 1124 att en stor del af invånarne flyktat öfver
till Stettin. Men förskräckligast led Vineta genom det fjerde
och sista angreppet af danskarne under konung Waldemar år
1172. Med denna olycka var den sista återstoden af dess
fordna glans försvunnen och staden dök helt plötsligt ned från
verldshändelsernas skådebana i glömskans eller sagans dunkel.

Fullkomligt ohistorisk är berättelsen att Vineta omkring
år 1183 skulle uppslukats vid en fruktansvärd jordbäfning
och en oemotståndlig stormflod från hafvet. Visserligen har
man upprepade gånger än på ön Usedom, än på andra punkter
af baltiska kusten, velat på djupet se ruinerna af ett Pompeji;
men ruinerna hafva vid närmare undersökning aldrig visat sig
vara annat än naturliga klippformationer. Vineta har hvarken
sjunkit, brunnit eller försvunnit genom några andra elementära
katastrofer. Dömd till vanmakt och fattigdom genom lystna
eröfrares våld, sjönk den hastigt ned från sin lyckas höjd och
dök sedan upp endast för att lik en tom skugga spöka bland
sina egna ruiner, kring hvilka sagan hastigt sköt upp sina
yppiga rankor.

B.

Norrmannen.



Fast söderns varma sol ej strålar
På landet rundt kring Dovre-fjäll;
Fast vinterns köld isblommor målar
På fönstren i palats och tjäll;
Fast kort är sommar’n – jag ej byter
Mitt Norge bort, det kärast är!
Om än kring fjällen stormen ryter
Och vågen gnyr mot strandens skär.

Uti min julle glad jag ilar,
Lik vikingen, på skummig fjärd.
Från dagens mödor se’n jag hvilar
Så nöjd vid hemmets lugna härd.
Vid fjällets fot, der står min hydda,
Ej stormens famntag henne når,
Ty Dovres armar henne skydda,
Och fast hon invid branten står.

Hör säterflickans lur! Från dalen
Ger aftonklockan svar derpå.
Hör! Der vid stranden uti alen
Små fåglar sina drillar slå.
Ack! Norges sommar är så fager,
Som Norges vinter frisk och stark!
Hvad gör det då att icke lager
Här frodas uti skogens park?

Kom, broder, räck mig trofast handen,
Och låt oss kämpa som en man,
Om någon hotar Nordanlanden,
Om våldets skara rycker an!
Vid Norges klippkust skall han falla
Den fiende som närmar sig,
Då frihetsropet höres skalla
I dalens djup, på bergets stig.

Jussu.

Strömsborg.



Just der Mälarens vågor äro i begrepp att säga farväl
åt de fagra stränder, mellan hvilka de tumlat om och
genom den strida Norrström gå att kasta sig i Östersjöns
famn, höjer sig öfver vattnet den lilla, täcka holmen
Strömsborg. Sedd från någon af de omgifvande stränderna
en varm och qvalmig sommardag lockar han dig förföriskt till
sig med löften om en uppfriskande och behaglig svalka under
lindarnas gröna och yfviga kronor.

        "Den lilla holmen leker dig i hågen,
        Ty äfven der är Bachus dig bevågen.
        Vid stranden sitter Morakullan bidande,
        Om någon vinkar kommer båten glidande."

Ett par minuters rodd och du är framme. På båda
sidor af landningsbron äro beqväma hvilsoffor, der du kan
slå dig ned för att i ett behagligt dolce far niente inandas
den af vattnet afsvalade luften, betrakta de många små
ångbåtar, hvilka som ett fiskstimm ila fram och tillbaka mellan
stränderna, eller låta dina blickar följa de outtröttligt kretsande
fiskmåsarne, som då och då dyka ned för att snappa
upp en nors eller en löja.

Är det vid middagstiden, du gör ditt besök på stället,
och vill der, efter ett svalkande strömbad i den vid holmens
vestra sida belägna badbassinen, intaga din middag under
öppen himmel i Guds fria natur; så har du blott att taga
plats vid något af de många småbord, som stå dukade rundt
om på stranden under de lummiga lindar, som omkransa
holmen. Mat finnes här i Guds välsignelse, och kostar det
något, så smakar det också; ty »sjön suger». Taffelmusik
bestås dig af de förbiilande båtarne, hvilkas kaptener traktera
ånghvisslan med en ogemen färdighet. Det är en musik
som tränger genom märg och ben, det är sant, men den
piggar upp appetiten och bevarar dig ofelbart mot den fula
ovanan att försjunka i den lilla middagsluren. Är du road af
kägelspel, kan du i den bakom corps de logis’et liggande kägelbanan
få dig en helsosam motion på maten; och vill du »fördold
för verldens öga» dricka ditt kaffe och läppja på ditt
glas punsch, så förer dig en trappa upp till en mellan trädens
kronor undangömd balkong, från hvilken du har tillfälle att
betrakta de stundligen på den strax under löpande
sammanbindningsbanan fram- och återgående jernvägstränerna,
förspända sina frustande lokomotiver.

Kortligen, Strömsborg har åtskilligt som inbjuder till en
eller annan stunds besök på platsen. Men sanningen fordrar
dock det erkännandet, att medaljen äfven har sin frånsida,
och att mycket ännu återstår att önska. Egentligen är det
trädens yppiga grönska, den friska luften och det vackra
läget midt i ett vatten, på hvars stränder ett hvimlande
hufvudstadslif rörer sig, som göra den lilla holmen så täck
och behaglig. Strömsborg saknar ej en viss likhet med
folksägnens skogsrå, hvilken beskrifves som en skön jungfru men
baktill urhålkad som ett baktråg. Det 1750 af Berge Olofsson
Ström uppförda corps de logis’et tyckes på den sednare
tiden ej varit föremål för någon större omvårdnad, än som
nätt och jemt erfordras för att göra det beboeligt. Mot dess
vestra vägg eller frånsida luta sig ett par ruskiga träbyggnader,
som utan stöd säkerligen ej skulle hålla sig upprätta.
Vägen till badbassinen leder genom några skräpiga och
förfallna bodruckel, som hafva en endast svag ursäkt i sin
bestämmelse att tjena till en kort vistelseort för de fjäderfän,
som här afbida sin säkra gång till stupstocken och under
tiden fröjda sig åt föreställningen om det nöje, de veta sig
skola bereda menniskornas gommar. I förbigående sagdt, är
vägg om vägg med detta lefnadsglada slägte inhyst en räf,
som med plirande, giriga blickar genom springorna följer sina
grannars alla rörelser. Stackars »mickel»! det är ju ett
grymt hån att hålla dig instängd så nära och dock så fjerran
från dina älsklingar, som år ut och år in väcka dig med sitt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0247.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free