- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
246

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harpspelerskan. Sigyn.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"Jo", genmälte jag och gaf henne, såsom
öfvertalningsmedel, en ny riksdalerssedel, "jag önskar
tala vid er om en vigtig sak."

"Jag förstår er inte riktigt, men ni ser inte ut
att vilja något ondt, och derföre må ni väl komma",
sade hon samt fortfor med brydd min: "jag bor i ett
riktigt näste, långt utom sta’n, vid Gröna gatan."

"Hvad tusan tänker du på, som står här och slamrar
med en gatstrykerska", utbrast min vän och drog mig
med halft våld ett stycke afsides.

"Hon intresserar mig, till följd af sin olycka och
skönhet."

"Ha ha, det var, förbanna mig, rätt
kostligt! Intressera sig för en gatsångerska. Du är
ändå en rätt rolig kurre! Hvad tror du flickorna
R. och G. skulle säga, om de öfverraskade dig i
samspråk med en sådan der slinka?"

"Det bryr jag mig icke om. Denna slinka, som du kallar
henne, har, om jag icke misstager mig allt för mycket,
stått vida högre i bildning, än de nyss uppräknade
unga damerna, och hennes olycka ger henne ett vida
större värde i mina ögon, än det fädernas fyllda
kassakistor förskaffat de andra."

"Du måtte säkert vara mogen för dårhuset, eljest kan
jag icke förstå huru du, utan ringaste anledning,
kunnat fatta ett så varmt intresse för ett sådant
föremål."

Maria Jensen eländig! Nej, det var omöjligt; hon
hade kanske felat mycket och djupt, men i botten
af hjertat låg ännu några guldkorn qvar; det läste
man i de stora, mot jorden sorgset nedblickande,
svarta ögonen.

Harmsen öfver att blifva begabbad för det medlidande,
jag hyste för den arma qvinnan, tog jag afsked af
min följeslagare och begaf mig utåt Majorna, för att
söka rätt på hennes bostad. Detta blef dock icke så
lätt, som jag föreställt mig, och först efter ett
par timmars tröttsamt gående af och an, lyckades jag
finna det ruckel, der harpspelerskan hade sitt hem.

Jag har sett många af armodets boningar, men knappast
någon, som varit så eländig, som denna.

En sönderbruten säng, två rankiga trästolar och
ett haltande bord utgjorde hela möbleringen. Blott
en sprucken ruta fanns qvar i det knappt en aln
från marken befintliga fönstret; dörren var så
låg, att jag måste gå betydligt lutad, för att
komma öfver tröskeln, och det hela tog sig i den
rådande halfskymningen så otrefligt ut, att jag
säkert skulle dragit mig tillbaka om jag ej i en
vid fönstret sittande gestalt igenkänt den jag
sökte. Harpspelerskan reste sig och gick några steg
fram, men vid åsynen af en främmande drog hon sig
förvirrad tillbaka och frågade om anledningen till
mitt besök.

Jag svarade sanningsenligt, att det gjorde mig ondt om
henne, samt att jag önskade kunna lindra hennes nöd.

"Jag tackar er så mycket, men jag ta’r icke emot
något, utan att först få sjunga för er. Den fattige
har också sin stolthet", svarade hon, fattade harpan
och uppstämde en romans, hvars vemodiga melodi och
innehåll lockade tårar i mina ögon.

Då hon slutat sin sång och ställt harpan afsides,
undföll henne ett halfqväfdt jemmerrop, hvilket väckte
mig ur de tankar, i hvilka jag försjunkit.

Jag skyndade fram, för att bistå henne, och såg med
förskräckelse, huru blodet forsade öfver hennes bleka,
halföppnade läppar.

I största hast anskaffade jag litet friskt vatten
och lofvade att efterskicka en läkare.

"Nej, det behöfs icke, han kan inte hjelpa mig. Mitt
onda är obotligt."

Den lille gossen, som hitintills suttit tyst i
ett hörn, började nu att, halfgråtande, bedja
om mat. Modren tystade honom genom att ur sin
klädningsficka framtaga några skorpor, och jag lade
ett par riksdaler på bordet samt tog afsked med
löfte att snart återkomma.

Från denna dag besökte jag ofta Maria Jensen, skaffade
henne en bättre bostad och en hel klädning. Det
uppstod småningom en viss vänskap oss emellan. Jag
jollrade med den lille och trakterade honom med
kakor. Hon sjöng ibland
och berättade dess emellan huru dagen förflutit;
men om sina tidigare öden kunde jag aldrig förmå
henne att tala.

Ibland försäkrade hon småleende, att mina omsorger
betydligt förbättrat hennes helsa; men man behöfde
ändock icke vara läkare, för att se, huru hon, dag
för dag, blef mera kraftlös.

Det var tydligt, att grafven snart skulle öppnas för
henne.

Mot slutet af sommaren insåg hon sjelf, att hennes
slut var nära; och en dag, då jag som vanligt tittade
in till henne, sade hon:

"Ni har ofta bedt mig säga, huru jag kommit i en
så förskräcklig belägenhet, som den, hvaruti jag
nu befinner mig. Om ni har lust att dröja en stund,
så skall jag uppfylla denna er önskan."

Jag tog plats bredvid henne, och efter en paus började
hon:

"Jag är född i närheten af Köpenhamn. Min far, som
härstammade från en gammal tysk, adlig ätt, hette
Holger von Bürger. Min mor, en vacker italienska,
var en markisinna Rumelli.

"Jag behöfver väl knappt säga, att de voro rika. De
lefde således som deras rang fordrade. Så långt
jag kan minnas tillbaka, hvimlade alltid vårt hus
af glada gäster och livréklädda tjenare, som stodo
färdiga att lyda deras minsta vink.

"Jag var enda dottern och ett föremål för den på en
gång ömmaste och svagaste föräldrakärlek. Alla mina
önskningar uppfylldes så fort jag hunnit uttala dem.

"De främmande herrarne och damerna voro outtömliga
i sitt beröm öfver min skönhet och qvickhet. Allt,
hvad jag sade eller gjorde, beundrades och upprepades,
och när jag, vid fyllda sexton år, gjorde mitt inträde
i verlden, var jag, i mitt eget tycke, ett under af
skönhet och behag.

Min framgång kunde ej heller vara mera
lysande. Hvarhelst jag visade mig, tändes rökverk
i oändlighet. Flera unga män begärde min hand, men
min far afvisade dem alla. Ingen var i hans tycke
god nog åt hans lilla Beatrice.

"Ack, han visste icke då, huru grymt hans afgud skulle
gäcka hans förhoppningar.

"Sjelf log jag blott åt allt det tal om kärlek, som
ständigt genljöd i mina öron; ty mitt eget hjerta
sof ännu.

"Det vaknade ej på länge; jag hann att fylla tjugu år,
utan att det klappat fortare än vanligt vid åsynen
af en ung man. Men helt plötsligt kom dock den i
min väg, som skulle lära mig känna all den sällhet
och smärta, passionen skänker oss.

"På en bal hos statsrådet Ritter, såg och dansade jag
första gången med ryske fursten Nicolaus Margolinsky;
han var skön som en engel eller snarare som en demon
och eröfrade blixtsnabbt hvarenda tanke i min själ.

"Så mycket konvenansen det tillät, höll han sig vid
min sida, och hans mörka, glödande ögon följde mig
allestädes. Jag var den lyckligaste bland dödliga och
trodde mig för alltid ha fångat den nyckfulle gästen.

"Den dag, på hvilken vi bådo om min fars välsignelse,
var min första pröfvodag, emedan han med kall och
hård ton gaf ett bestämdt nej till svar.

"Nicolaus aflägsnade sig med vredens rodnad på sin
panna och jag sjönk storgråtande på knä framför min
far samt bad honom på det varmaste att återtaga sina
ord.

"’Jag kan det icke, Beatrice; han är en moraliskt
förderfvad menniska, som endast skulle bereda din
olycka. Du måste glömma honom’, svarade han och
lemnade mig ensam med min smärta.

"Min Nicolaus en moraliskt förderfvad menniska. Det
är en nedrig osanning, sade jag till mig sjelf och
utbröt i vilda förbannelser mot min far, som ens
ett ögonblick kunnat sätta tro till denna orimliga
beskyllning.

"Alla mina medfödda onda anlag utvecklade sig nu
med otrolig snabbhet, och utan att en enda minut
betänka, att det var orätt att bedraga mina föräldrar,
samtyckte jag villigt till min älsklings förslag,
att genom en hemlig vigsel för alltid tillhöra honom.

"Denna djerfva plan lyckades mot förväntan. Jag lefde
från denna stund blott i det närvarandes sällhet.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0250.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free