- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
247

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harpspelerskan. Sigyn. - Allvar i uppfostran.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"Då min far såg mig så glad, trodde han, att jag
förgätit Nicolaus samt öfverhopade mig med dyrbara
gåfvor och förlustelser. Jag visade mig oändligt
glad och tacksam öfver dessa bevis på hans faderliga
ömhet, men smög mig icke desto mindre dagligen till
ett litet, långt in uti skogen beläget hus, der mitt
hjertas afgud väntade mig.

"En dag, just under det jag höll på att kläda mig
för en stor bal, med hvilken vi skulle fira min
mors födelsedag, fick jag ett bref från min make,
hvaruti han, i de mest skandalösa ordalag, tillstod
icke allenast att hans namn och titel varit falska,
utan att han i sitt hemland, Frankrike, ägde en laglig
hustru, till hvilken han nu skulle återvända.

"Jag läste och omläste de olycksdigra raderna, tills
det dansade rundt omkring i mitt arma hufvud. Mera lik
en vålnad, än en lefvande, infann jag mig i salongen
samt deltog i dansen; skyllande på en plötsligt
påkommen hufvudvärk, drog jag mig dock snart undan
till mina rum.

"Återljudet af den lifliga musiken och de dansandes
glada skämt och skratt trängde äfven hit och
förorsakade mig en oändlig pina. Jag hade blott en
enda redig tanke, och den var, att jag måste bort,
långt bort, från mitt hem och allt, som kunde påminna
om den trolöse. Utan att besinna alla de svårigheter,
som kunde vänta mig, beslöt jag att fly och utbytte
min lysande baldrägt mot en mörk ylleklädning,
sammanrafsade alla mina nipper, penningar och litet
linne i ett knyte, samt smög mig som en jagad
brottsling in till Köpenhamn, dit jag anlände midt
i natten.

"Hvar jag begärde herberge, blef jag bortvisad. Mitt
förstörda utseende och min darrande röst ingåfvo dem
förmodligen föreställningen, att jag var en förrymd
fånge. Slutligen blef jag mot hög betalning emottagen
på ett illa beryktadt ställe samt inhyst i ett rum,
der några harpspelerskor bodde, hvilka uppträdde om
aftnarne på ett café.

"När jag frampå morgonen förtärt mitt kaffe och klädt
mig, bad jag den ena om tillstånd att få låna hennes
instrument en stund. Hon beviljade utan svårighet
min begäran, och med det samma var tärningen kastad.

"Min sång förtjuste henne, och i sin egenskap af
sällskapets direktris, föreslog hon mig att associera
mig med dem.

"Jag samtyckte och gick några timmar derefter
tillsammans med dem om bord på ett fartyg, som förde
mig till Stockholm.

"Vi skördade der mycket bifall, och jag blef publikens
förklarade gunstling. Denna ynnest var mig i början
högst motbjudande, ty jag kände den djupaste afsky och
förskräckelse för den förtrolighet, hvilken uppstod
emellan mig och åhörarne; men vår direktris hade
strängeligen förbjudit oss att afvisa en kyss eller en
smekning, och detta gjorde att också jag teg, tålde
och vande mig dervid. Mitt hjerta var så krossadt,
att jag saknade kraft att bryta mina fjettrar, och
dessutom glömde jag vid min harpa till en del bort
min förtviflan och förnedring. Tonerna söfde qvalen
till ro.

"Ungefär ett halft år efter vår ankomst till
Stockholm, såg min lille gosse dagens ljus. Det
var den första ljusglimten efter min flykt från
föräldrahemmet. Jag hade åter en varelse att älska
och lefva för.

"Frun, såsom vi kallade direktrisen, blef mycket ond
öfver denna tilldragelse samt gaf mig, så fort jag
tillfrisknat, min innestående aflöning med förklaring
att mitt engagement var slut.

"Jag köpte mig då en harpa, tog mitt lilla barn på
armen och vandrade sjungande från hus till hus. Min
fägring försvann efterhand, min röst blef svagare och
inkomsterna i följd derutaf mindre och mindre. Jag
har både fått svälta och frysa och skulle ofelbart
hungrat ihjel, om ni icke förbarmat er öfver mig."

Hon lutade, tigande, hufvudet i handen och fortfor
efter en lång ömsesidig tystnad:

"Jag har felat djupt, men mitt straff har också
varit förfärligt."

"Allt kan kanske ännu bli godt; återvänd till edra
föräldrar, de skola nog förlåta er och vårda er lilla
gosse", sade jag och tryckte hennes hand till afsked.

"Nej, nej", stammade hon, "det är för sent. Jag
går dit, der inga sorger mer nå oss; men lofva mig,
att ni, när jag är död, i mitt namn beder mina gamla
föräldrar om förlåtelse och lemnar lille Nicolaus i
deras händer. De ...."

En blodstörtning hindrade henne från att fortsätta
den påbörjade meningen och mig från att gå.

Jag dröjde till morgonen hos den nu med döden
kämpande qvinnan, och då jag till slut aflägsnade mig,
hade det stackars plågade hjertat ändtligen funnit
hvila och frid i den eviga sömnen. Den olyckliga
Beatrice von Bürgers historia har lärt mig att icke
skoningslöst bryta stafven öfver de arma, föraktade
harpspelerskorna; ty helt säkert fins det mången, som,
likt henne, af förtviflan drifvits in på den bana,
från hvilken hon sedan, brännmärkt af samhället,
icke mer kunnat återvända.

Sigyn.

Allvar i uppfostran.



Nutidens familjelif betecknas, hvad angår barnavården,
af en efterlåtenhet och svaghet, som voro fullkomligt
okända i fädrens patriarkaliska hem, der hustukten
upprätthölls med ytterlig stränghet. Vinsten är,
att hemmet nu ger större rum för oskrymtad kärlek och
tillgifvenhet; men i denna frihet från tvång, som med
allt skäl prisas, ligger en fara som lätt förbises.

Frihet från tvång får icke urarta till
sjelfsvåld. Mången stackars mor pliktar dyrt derför
att hon klemat bort sin älskling. Kanske förebrår hon
sig denna svaghet; kanske sörjer hon utan att inse att
hon sjelf bär ett tungt ansvar för barnets olater. Vi
tillåta oss att upprepa ett betydelsefullt varningsord
i detta ämne af en berömd fransk skriftställare.

»Ett bortskämdt barn», yttrar han, »är ett barn
som man tillåter allt och hos hvilket man inympar
egenkärleken. Man lär det hänföra allt till sig sjelf,
man tillåter det att behandla sin mor som en piga och
sin far som en tråkig magister. När föräldrarne gifva
vika för denna dåraktiga svaghet, skörda de alltid
liknöjdhet och förakt af sin son. Barnet finner
snart ett nöje i att tyrannisera sin mor, hon är
det första offret, men hon skall icke bli det enda:
hela samhället skall lida af att i sitt sköte hafva
en egoist mer.

Fasthet är en mors första dygd. Hon kan icke
bättre visa sin moderskärlek än genom att vara sträng,
när hennes son handlar illa. Hon är barnets synliga
samvete. När hon skämmer bort sitt barn, förderfvar
hon barnets samvete.

Rättvishet är moderns första pligt. Tala icke om
suckar, om fåfängt utgjutna tårar; allt detta är
svaghet. Den verkliga kärleken är sträng och mild på
samma gång; den uppmuntrar det goda, den tål ej det
onda, och det är på så sätt som kärleken blifver på
en gång moderns sällhet och barnets lycka.

Det är icke nog att visa fasthet mot barnen; man
bör äfven uppfostra dem utan klemighet, man låte
dem föra ett tarfligt och snarare hårdt än vekligt
lefnadssätt; man bör vänja dem att stiga upp tidigt
och att börja arbeta genast efter uppstigningen. Ett
gammalt ordspråk säger: stiga upp i god tid gör helsa,
välstånd och vishet. När man kan köpa helsa, välstånd
och vishet för så godt pris, gör man mycket orätt i
att försumma så godt tillfälle.

Om du vill att dina söner skola blifva män, så
ingif dem allt ifrån vaggan ett djupt förakt för
sällskapslivets konstgjorda behofver. Lyxen har gjort
oss mer än tillräckligt ondt. Det är nödvändigt att
barnet uppfostras strängt i fädernehemmet. Detta
är rätta beräkningen för att trygga dess framtida
välstånd.»


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0251.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free