- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
249

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amerikanska typer, presenterade af Isidor K. 2. Tändsticksförsäljerskan.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Amerikanska typer



presenterade af Isidor K.

2.

Tändsticksförsäljerskan.

Då jag en dag under vistelsen i New-York stannade utanför
det ståtliga Astor House, trädde en flicka fram
till mig och anhöll, under det hon började plocka ur
en liten korg, som hon bar under venstra armen: »Köp
strykstickor, kängsnören eller nålar, om ni behagar.»

Hon tycktes vara tretton eller högst fjorton
år gammal; hennes ansigte var något blekt, men
förlänades ett i hög grad tilltalande uttryck genom
dess regelbundna drag och ett par mörka, spelande
ögon. Drägten tycktes vara den lättaste: en klädning
af simpelt tyg, som lemnade anblicken af ett par bara
fötter fri, föll tätt efter de smärta formerna; och
en stor halmhatt, utan andra band än det under hakan,
prydde hufvudet, från hvilket ett rikt, i det närmaste
svart hår föll ned på axlarna.

»Vill ni köpa en ask tändstickor för fem cents?»
frågade hon å nyo och räckte mig den utbjudna varan.

»Nej», svarade jag, som nu fått min uppmärksamhet
fästad på ett annat föremål, i en kanske något för
skarp ton.

»Well, ni behöfver inte taga eld för det ... Och
om ni också skulle göra det, så gråter ingen ändå»,
menade hon.

»Ni är en näsvis flicka», förklarade jag.

»Och ni är visst ingen gentleman», replikerade hon
med en knyck på nacken, »efter som ni tycker er kunna
bemöta en lady på det sättet.»

»Jag visste icke förut», upplyste jag och kunde dervid
ej underlåta att draga på munnen, »att en match girl
och en lady vore det samma.»

»Så må ni veta det nu då, mr Greenhorn!»

»Tror ni inte det ta’r sig illa ut att uppträda så
der oqvinligt?»

»Inga predikningar, jag ber! Jag har för länge sedan
hört nog af sådana.»

»Men, säg mig, har det ingen gång fallit er in,
att ni kunde få sälja mycket mer af ert kram, om ni
iakttoge ett mera blygsamt sätt?»

»Nej hör bara på!» utropade hon och tillade med en
min, värdig en skådespelerska: »Liksom inte I karlar
skulle tycka bäst om att få mothugg! ... Jag hoppas
ni förlåter att jag inte bär min tunga i fickan.»

»Hur gammal är ni?»

»Vet inte», svarade flickan vårdslöst. »Somliga säga
att jag är elfva, och andra att jag är tretton år;
jag ta’r mig deraf anledning att gå en medelväg och
uppger mig vara tolf år.»

»Hvar bor er mor?»

»Har aldrig haft någon mor eller far; och för resten
äger jag alldeles inga anhöriga eller vänner. Jag går
och kommer just som jag behagar och tillåter ingen
att mota mig så länge jag betalar min väg.»

»Vågar jag fråga efter ert namn?»

»Jag kallar mig Cecilia, vandrerskan.»

»Hvad heter ni mera?»

»Well, jag tänker att ett namn är tillräckligt; men
det finnes andra som inte tycka det, och de lägga ett
Benson till det första, hvilket de gerna få för mig
... Men nu måste ni köpa ett par tändsticksaskar
af en god vän ... Ni anser mig ju vara en sådan?»

Jag gjorde henne till viljes, hvarefter hon tog ett
hastigt afsked och försvann.

Icke fullt en vecka derefter blef jag genom en svensk
värdshusvärd presenterad för en viss mr Siegemeyer,
ägare af ett »tredje klassens boarding house», till
hvilket jag en afton vänligen inbjöds i sällskap
med min nyss nämde landsman. Sedan vi tillryggalagt
ett par engelska mil, hunno vi målet: en hög, grå
stenbyggnad vid en smal och illa stenlagd
gata. Mr Siegemeyer satt på trappsteget och vi togo
plats vid hans sida.

»Alla dessa äro, bland andra, mina hyresgäster»,
upplyste mr S. pekande på en mängd framför oss i
grupper församlade äldre och yngre barn, trasigt
klädda gossar och flickor, hvilka lekte, pratade
och skrattade. Länge hade jag icke mönstrat denna
skara, då jag på afstånd igenkände Cecilia, som nyss
vikit om ett hörn och med snabba steg närmade sig mr
Siegemeyers hus. Hunnen nära ingången, tilltalades
hon af en bland pojkarne, som det tycktes, en
fjortonåring, hvars rock hade ovanligt långa skört
och smala ärmar:

»Hur mycket har du förtjenat i dag, Ceal?»

»Det angår inte dig, Jake», blef det korta svaret.

»Se så, inte behöfver du bitas för det», sade Jake.

»Nå, så lägg inte din näsa i blöt en annan gång»,
varnade Cecilia och trängde sig emellan oss tre på
trappsteget sittande, utan att egna någondera en
blick. Jake och en af de större flickorna gjorde
henne sällskap in i huset.

Sedan jag låtit min värd förstå min önskan att lära
känna så mycket som möjligt af lifvet i New-York
och upprepat det samtal jag några dagar förut haft
med en af hans customers, Cecilia, erbjöd han sig
att föra mig omkring i sitt etablissement. Vi
passerade först igenom en lång, mörk förstuga,
hvars golf icke var mycket renare än den smutsiga
gatan, och gingo derefter upp för den ena trappan
efter den andra. Öfverallt voro väggar, fönster och
dörrar betäckta af smuts och rök som under många år
lagt lager på lager; och från somliga af de rum,
i hvilka vi i förbifarten tittade in, utströmmade
en luft så tjock och vedervärdig, att jag tyckte
mig nära att qväfvas. Ändtligen hade vi nått den
fjerde våningen, hvars långa korridor vi gingo till
ända för att komma till ett rum, hvars dörr stod på
vid gafvel och i hvilket Cecilia och tre andra unga
flickor bodde. Vi inträdde med hattarne på hufvudet,
och under det värden samtalade med en af Cecilias
väninnor, adresserade jag mig till henne sjelf; men
ifrigt sysselsatt med att studera ett bref, skrifvet
på det finaste postpapper, gaf hon sig knappt tid
att besvara min helsning.

»Jag trodde icke att ni kunde läsa, Cecilia», erkände
jag.

»Vill ni lära er den konsten af mig?» blef svaret.

Med ryggen lutad mot fönsterkarmen tog jag rummet i
närmare skärskådande. I ett hörn sågs en stor madrass
upprullad och ett par täcken oordentligt kastade
deröfver. I ett annat hörn lågo två andra, smalare
madrasser och representerade med tillhörande filtar
ett par bäddar, färdiga att mottaga ägarinnorna. Ett
medelstort bord hade sin plats framför den lilla
jernkaminen; och omkring detta stodo två pinnstolar
och några mindre kistor, hvilka äfven tjenade
såsom sittplatser. Väggarne voro rikligt prydda med
illustrationer ur Harpers Weekly och New Varieties
m. fl. tidningar.

Då mr Siegemeyer, i mitt tycke, lemnade mig allt för
länge ensam, närmade jag mig honom och den flicka,
med hvilken han samtalade och som hördes säga:

»Det är bestämdt: jag flyttar härifrån redan i
morgon.»

»Hvarföre? ... Detta är ju ett ganska hyggligt rum»,
invände mr S. på bruten engelska och med en accent,
som tydligt förrådde hans tyska härkomst.

»Jag har aldrig sagt annat.»

»Och billigt är det ju också; billigare än hos någon
annan, Mary.»

»Låt så vara, men jag kommer att lemna eder i alla
fall.»

»Men säg mig nu allvarsamt, hvad som står på!»
envisades tysken. »Vi ha ju alltid kommit så väl
öfverens ... Tro mig, ni kan inte finna en bättre
plats i hela New-York.»


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0253.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free