- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
250

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amerikanska typer, presenterade af Isidor K. 2. Tändsticksförsäljerskan.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Jag antager gerna att ni har rätt; men saken är den,
ser ni, att jag ämnar resa ifrån staden med första
tåg i morgon.»

»Hvad! Ni tänker öfvergifva New-York, der ni gjort
så goda affärer!» utropade mr Siegemeyer.

»Ja», svarade Mary med komisk värdighet, »jag skall
tillbringa ett par månader ute på landet hos min
kusin, den fordne senatorn.»

»All right, Mary! Er räkning är betalad i förskott
och ni kan gå när ni behagar.»

»Ja, så är det, men jag har gifvit er betalning för
hela månaden; ni torde erinra er att vi ha endast
den trettonde i dag.»

»Mycket riktigt ... Också må ni stanna till månadens
slut. Jag skall icke köra ut er.»

»Det vill säga så mycket som att ni icke vill ge mig
något tillbaka af hvad ni uppburit, om jag i morgon
lemnar min plats för en annan», förmodade Mary.

»Nej, jag kan verkligen icke medgifva något afdrag,
ty detta vore emot reglorna, som ni vet.»

»Never mind, mr Siegemeyer! Det tjenar till
ingenting att tvista om en sådan småsak.
Men, hör nu, jag har åtskilligt der uppe på
vinden, som jag önskar sälja, eftersom jag svårligen
kan taga det med mig ... Är ni hågad för
affären?»

»Visserligen», försäkrade tysken; »vi skola se på
sakerna i morgon bittida ... Var öfvertygad om att
jag betalar lika hederligt för dem som någon annan!»

»Dessa flickor», hviskade han till mig, då vi åter
aflägsnade oss, »äro mina favoriter, ty de ha alltid
visat sig pålitliga och punktliga, trots det att de
äro i högre grad än flera andra begifna på nöjen.»

»Hvad slags nöjen?» frågade jag.

»På sådana nöjen, som stå dem till buds inom hus,
förnämligast hasardspel med kort och tärning.»

Ett utrop af med fasa blandad förvåning undföll mig.

»Det skulle kanske roa er att se hvarmed de fördrifva
en ledig stund på qvällen», gissade tysken. »Detta rum
bredvid deras är tomt; och vi kunna, om ni så önskar,
slå oss ned der med våra bierglas.»

Och härmed öppnade han dörren till en liten kammare,
i hvilken han bad mig stanna till dess han hunnit
bära upp dricksvaror och hämta min vän, svensken,
som icke följt oss på vår rund. Det dröjde en lång
stund innan han återkom, och under tiden lyddes jag
till rösterna i det andra rummet.

»Betsy, Betsy!» hördes Cecilias stämma. »Betsy, kom
till dig sjelf en gång ... Du har ju lagt dig på min
bädd; och inte har du klädt af dig heller ... Hör
du inte? ... Tag bort dina smutsiga fötter från
min nya filt!»

»Gå din väg och låt mig vara i fred, säger jag!»
ljöd en annan röst.

»Du är drucken, Betsy, och ligger på min bädd,
i stället för på din egen.»

»Det bryr jag mig inte om», förklarade den
tilltalade.

»Ja så, du gör inte? Well, du skall få se» ... hotade
den andra. »Ligg der så länge, men snart skall du få
skjuts.»

»Rätt så», hördes en annan stämma; »låt henne vara
tills vidare och säg mig, om du har något godt i
matväg att bjuda på.»

»Om jag inte har, så kan jag få för pengar, ty sådana
har jag», upplyste Cecilia. »Se här, Jake, gå ned
till hörnet och köp oss en pot bier, två bullar och
ett stycke stek för 30 cents.»

»Låt honom ta’ en bit ost också, Ceely.»

»Ja, köp ett stycke ost, Jake», förordnade Cecilia;
»men låt se att du skyndar dig – och, hör hit, Jake,
drick inte ur ölkruset under vägen!»

Tysken och min landsman infunno sig nu, hvarefter vi
flyttade ett midt på golfvet stående bord närmare den
trasiga soffan vid rummets ena långsida och slogo oss
ned deromkring för att dricka ur de stora bierglasen,
som flitigt påfylldes af den välvillige värden. Snart
voro mina båda
vänner inbegripna i ett lifligt samtal, som föga
intresserade mig; och med deras tillåtelse ställde
jag mig upp på en stol, som mr Siegemeyer för min
räkning placerat tätt invid den åt flickornas rum från
vårt ledande dörren, öfver hvilken befunnos tre små
glasrutor. Ett af dessa fönster, som genom dam gjorts
ogenomskinliga, var lyckligtvis till hälften utslaget,
så att jag kunde direkt blicka in till våra grannar.

Jag såg nu de båda flickorna och deras kavaljer,
Jake, sysselsatta med att inmundiga den nyss erhållna
trakteringen, då en annan, äldre flicka steg in och
tog plats vid bordet utan att helsa på någon af de
förut innevarande.

»Sally, om du vill sitta här, så flytta dig till en
af kistorna, ty den stolen är min», tillrättavisade
Mary och gaf den nykomna en ingalunda vänlig blick.

»Hvad nu!» snäste den tilltalade. »Betalar icke jag
så mycket som någon af er för detta rum, och får jag
inte sitta hvar jag vill?»

»Åh, du passar alltid på, när utsigt gifves att få
smörja kråset för ingenting. Stig genast upp ifrån
stolen, du snyltgäst!»

»Säg om det igen, om du vågar, och jag skall ...»

»Hvad skall du?» skrek Mary i vredesmod. »Säg, hvad
vill du göra! Kasta oss i norra strömmen, kanske?»

»Tag din gamla stol!» ropade den andra och rusade
mot dörren.

»Kom hit, Sally!» inbjöd Cecilia, torkande ett af
glasen med en flik af klädningen. »Kom hit och smaka
på vårt bier och tag ett stycke stek dertill.»

I det närmaste blidkad vände Sally om och satte sig
på en af de lediga kistorna. Samtalet gick trögt så
länge måltiden räckte. Gossen, som först slutat, steg
upp och hämtade ned en gammal kortlek från en hylla,
hvarefter han åter intog sin plats och började blanda
de smutsiga kortlapparne.

»Låt oss spela seven up», föreslog den äldsta
flickan.

»Åh nej, Sally, då spela vi hellre euchre», sade
Mary.

»Poker är det roligaste spelet», tyckte Jake.

»Jag har först något att säga er», tillkännagaf
Cecilia. »Intet spel kan bli af, förr än hvar och en
visat sina tillgångar.»

»Du är mycket nogräknad», sade Sally.

»Kan väl hända», medgaf Cecilia; »men jag vill för
min del icke spela om och för ingenting. Fram med
slantarne!»

Man tycktes känna Cecilia för väl att våga flera
invändningar. Det visade sig nu att Sally och Mary
ägde ungefär en och en half dollar hvardera, Jake
en dollar, men Cecilia något mer än fyra dollars,
dem hon uppräknade med en triumferande min.

»Tag kruset, Jake», sade Mary och öfverräckte pojken
10 cents; »vi måste ha mera bier innan vi börja
spelet.»

»Jag är trött af att dricka bier», förklarade Sally
och kastade fram ett 25-centsstycke. »Skaffa oss
litet whisky i stället.»

»Det är för simpelt, efter vi nu skola slå på stort;
se här ytterligare 25 cents! Köp oss nu en butelj
claret», afgjorde Cecilia.

När Jake återkommit med det reqvirerade vinet,
tog spelet sin början med ens; och alla hängåfvo
sig deråt med det beräknande lugn, som tillhör
gamla spelare. Jag lemnade för en half timme min
observationsplats, men skyndade åter dit, då en
häftig träta derinifrån nådde mitt öra. Cecilia hade
nu ställt sig upp framför Sally, som satt midt emot
henne vid bordets andra sida.

»Kom väl ihåg», skrek den förra, »att du får icke
en cent af dessa penningar. Du har spelat falskt,
och jag gör anspråk på hela potten.»

»Hvad är meningen med detta?» frågade Sally under
det hennes nyss så bleka kinder fingo en högröd färg.

»Nej, du låter bara bli dem!» menade Cecilia, då
hennes motstånderska sträckte sig öfver bordet för
att rycka till sig penningarne. »Du har gömt två
kort i venstra ärmen ... Neka icke dertill, Sally!»

Seende sig ertappad, lät Sally de båda korten
falla på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0254.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free