- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
251

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amerikanska typer, presenterade af Isidor K. 2. Tändsticksförsäljerskan. - Vexlande öden. En berättelse af Turdus Merula. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 224.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

golfvet och försökte urskulda sig med att hon tappat
dem, då hon skulle dela leken. Cecilia blef emellertid
tillerkänd hela vinsten; mera likör hämtades och
spelet fortsattes till dess Cecilia vunnit nästan
allt af de öfrigas penningar, då Jake afträdde och
flickorna, mer än halfrusiga, började ordna sina
nattläger.

»En hemsk tafla! De armas förfall har inträffat
tidigt», sade jag åt mr Siegemeyer i det jag räckte
honom handen till afsked.

»Ingenting att tala om! I New-York finnas nog fler
än hundra match girls, som äro mer beklagansvärda än
dessa», svarade tysken kallt.

Vexlande öden.



En berättelse af Turdus Merula.

(Forts. fr. föreg. häfte sid. 224.)

II.

Det var midsommardag, solig och varm. Björken stod klädd
i sin ungdomliga sommarskrud, häggen spred sin doft,
gräset vajade högt för vinden; gräshoppan sträckte
sina ben till väldiga skutt, myggen dansade i lä för
fläkten; fåglarne uppstämde sina sånger i skogen och
barnungarne lekte halfnakna på gårdarne bland grisar
och höns. Vallflickan ropade gladt i beteshagen
sitt »kosöta, kom, kom!» under det hon letade
liljekonvaljer och ögontröst. Hela jorden log som en
brud i krans och krona under den blåa, höga pellen.

I den murkna klockstapeln ringde klockorna redan
andra gången till gudstjenst, manande folket fjerran
och när till Herrans tempel, för att tacka den Högste
gifvaren för de goda håfvor han till dem nu utsände
och bedja honom om välsignelse öfver den stundande
skördetiden. Och folket strömmade in i den åldriga
kyrkan, och äfven der spredo löf och blommor sin
milda rökelse, vajade kring väggarna, slingrade sig
kring altarrunden och klängde uppför predikstolen, så
att det nästan såg ut som om de sjelfmant begifvit
sig i kyrkan, för att, äfven de, blifva delaktige
af den heliga sången och det förhoppningsfulla ord,
som i dag skulle förkunnas.

Bänkarna uppfylldes till höger af männen, till venster
af qvinnorna, men längs kyrkans långa gång, utanför
bänkraderna, satte sig på låga träpallar de mödrar,
som nödgats föra med sig sina lindebarn. Om barnen
begynte att blifva alltför oroliga, kunde de från
dessa platser bege sig ur kyrkan, utan att störa den
öfriga församlingen. De långa, kring lindorna svepta
lakanen lågo bländhvita på kyrkans stengolf och gåfvo
en egendomlig syn.

I en af korets bänkar, af ålder begagnad af
prostgårdens tjenstfolk, se vi en gammal qvinna. Ett
väl stärkt stycke och en glänsande mössa af svart
siden omsluta hennes ansigte, som icke är obekant för
oss. Vi igenkänna Elsa, trotjenarinnan i prostgården
på dess förre innehafvares tid. Åren, som rullat hän
sedan vi förra gången sågo henne, hafva blekt den
gamlas drag; men blicken är ännu den samma klara och
trofasta som förr. Hon ser bortåt herrskapsbänken,
såsom sökte hon någon der, ehuru förgäfves, och ett
lätt uttryck af oro och sviken förhoppning framträder
i hennes ansigte. Men så blickar hon vidare omkring
i kyrkan, låter ögat hvila på föremål, som äro henne
välbekanta och kära sedan långa tider, den lilla gamla
orgeln på sin läktare, den anspråkslösa taflan öfver
altarbordet, predikstolen, med dufvan hängande ned
från taket, den krusflorsbeprydda värjan på pelaren
der borta, ett minne af en gammal hädangången kämpe,
som offrat sitt blod för fosterjord och födelsebygd.

Allt efter som den gamlas öga möttes af dessa föremål,
klarnade det upp, och allt efter som gudstjensten
småningom fortskred i sin allvarliga högtidlighet,
sänkte sig lugn och en stilla förtröstan i hennes
hjerta och förklarade de skrynkliga dragen. Presten
uppträdde i predikstolen. Det var visserligen icke
samma röst, som hon fordom var van att lyssna till,
men det var dock samma dyra ord som förkunnades, det
sköna budskapet om en Frälsare, som skulle komma då
allt var som mörkast, fattigast och uslast på jorden,
då förintelsen redan svängde sin spira öfver lifvet;
och Han skulle bära
vittne om en återuppståndelse, om ny glädje, ett
nytt lif för alla fattiga, bedröfvade och enfaldiga,
för hela verlden, i Guds, den allsmäktiges och
barmhertiges namn. Löfven på träden, fortfor
predikanten, blommorna och gräsen på marken, som
nu stå så herrliga och glädja hvarje öga, ljusa
förhoppningar, dyrbara fröjder, stolta planer,
som i det jordiska lifvets sommarstunder uppfylla
menniskornas hjertan, allt skall innan kort vissna
och förblekna; hösten skall komma med sina fuktiga
dimmor och härjande stormvindar, sorgen och synden
med sina tårar och vilda strider: och så skall
vintern svepa sitt likdok öfver den öde jorden,
förtviflan och förhärdelsen sänka sig ned öfver
de vilsekomna och bedöfvade själarna. Men då är
äfven förlossningen nära, då börja ljuset och värmen
återvända, då nalkas å nyo Frälsaren, såsom han fordom
föddes oss i midvinternatten, när allt var som mörkast
och kallast. Dödens stelhet upptinas, den bedröfvade
finner tröst, den förhärdade smälter i ångerns heta
tårar, och de åtföljas hand i hand som trogna syskon
till den gode herdens hus, der evig sommar blommar
dem till mötes. – Gamla Elsa lutade sig ned i bänken
och bad en from bön för alla fattiga, bedröfvade och
vilsekomna på jorden.

Gudstjensten är slut och mängden strömmar ur
kyrkan. Utkommen på kyrkvallen helsas Elsa fryntligt
af en yngre bondqvinna, som bär ett dibarn, insvept
i sitt hvita lakan, på armen och åtföljes af ett
par äldre små flickor, som hålla tag i hennes
klädningsveck.

»Är I ute, mor Elsa, och vankar så långt från
staden! Hur står det till med er och med gården
eran?»

»Tackar som frågar! Gården och jag ä’ båda två gamla
och skrälliga. Vi få sköta oss sjelfva, så godt vi
kunna. Men hur mår I sjelf, mor Cajsa?»

Den tilltalade är nämligen ingen annan än
f. d. inpigan Cajsa på prostgården, nu mera gift med
den raske hemmansägaren Pel Persson i Gjöle.

»Gud vare lof för helsan», svarade Cajsa gladt. »Fast
Pel Persson har gjort sig ondt i foten med yxan,
så att han och pojken stannade hemma. Det blir nog
snart bra igen. Men hör je, mor Elsa, hvarföre söker
I Guds hus på så långt håll, då I ha’n kyrkan bara
ett stenkast från er i sta’n?»

Gamla Elsa såg sig omkring med en blick, som hastigt
omfattade den på en gång så vänliga och allvarliga
nejden: den blåa elfven mellan sina höga stränder,
nederst kantade med dungar af ljus ungskog och längre
upp med mörka, resliga granar, prostgården, fridfull
och prydlig i sin lilla park af björkar, omgifven
af böljande kornfält och frodiga ängar, den gamla,
vördnadsbjudande kyrkan och den med kors och små gröna
kullar öfversållade kyrkogården, öfver hvilket allt
midsommarssolen nu göt sin gyllene, varma dager.

Hon vände sig mot Cajsa.

»Jag hörde så långan tid Guds ord predikas just
här, att jag nu mera tycker det icke har samma
kraft på andra ställen. Det är med mig, ser I, som
med en gammal huskatt: för henne bort från gården
i en tillknuten säck, och hon letar sig ändå dit
tillbaka, äfven se’n det gamla gårdsfolket är dödt
eller bortflyttadt.»

Cajsa log vänligt och sade:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0255.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free