- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
252

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vexlande öden. En berättelse af Turdus Merula. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 224.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Tänkte I också inte att träffa någon här?»

»Deri ha je rätt, Cajsa. Det var allt så.»

»Kaptenskan?»

Elsa nickade jakande.

Ett tankfullt uttryck drog som en sky öfver Cajsas
glada ansigte.

»Jo, jo, mor Elsa», sade hon, »mycket har ändrats
under de tio år, som förflutit, sedan vi båda
tjenade tillsammans der borta» – hon pekade åt
prostgården. »Je har flyttat till sta’n, se’n je
fick ärfva gården efter er salig syster, och jag är
gift med Pel Persson, och en präktig man är han, det
är visst och sant, och barn har jag» – hon lyfte med
stolthet sitt yngsta upp i vädret och gaf en moderlig
blick åt de båda andra. Det bor annat folk nu der
borta, och de förra, som voro der, äro skingrade»,
fortfor hon. »Mamsell Brita gifte sig efter sorgårets
slut med rika Steningen och flyttade till Stockholm,
och föga lär hon mer tänka på oss. Strax hon for,
gifte mamsell Elin sig med Mörcken, och aldrig
lärer systern förlåta henne det, ty hon kunde inte
lida löjtnanten. Och den rara Elin sedan! Mörck har
visserligen blifvit kapten under tiden, men inte har
hon derföre fått det nå’ bättre, stackare, snarare
sämre. Kanske ämnar I helsa på kaptenskan?»

Elsa förklarade att så var hennes afsigt.

»Nå det passar sig bra», yttrade Cajsa gladt. »Je
kan då åka med mej till Gjöle. Kärran rymmer bra,
och Blacken orkar nog med oss alla fem, bara han får
lunka varligt. Stig på, stig på, mor Elsa», tillade
hon, då de med det samma hunnit utom kyrkogårdsporten
och nalkats Blacken, som med sin kärra stod bunden
ute på kyrkbacken.

Sedan man stufvat in sig och kärran trillat af längs
sockenvägen, återupptogs, efter en stunds tystnad,
samtalet.

»Ha je nyligen hört något från kaptensbostället?»
frågade Elsa.

Cajsa såg åt sidan och svarade undvikande:

»Om jag sett till kapten? Åh ja, nog ser man till
honom öfverallt, utom der han skall vara. Han dobblar
och spelar som förr, från morgon till qvälla, på
gästgifvargården eller ...»

»Hvad menar I, Pel Perssonsmor?»»

»Eller håller han till hos rike tolfmans, som je nog
vet så väl som jag, mor Elsa, och låter der traktera
sig. Det har blifvit änna värre se’n tolfmansfar
gick hädan, fastän Pel Persson blef tolfman i hans
ställe, så att nog är det reelt stäldt med den saken
alltid. Men tolfmansmor är nåk och talar ideligen illa
om kaptenskan, och Stina sitter och glor och glor med
sina stora korpgluggar, eller niger hon för kapten
med trakteringsbricka’ i hand, och ger i högfärden
korgen åt den ena hederliga friaren efter den andra.»

»Je tror således verkligen, Cajsa ...»

»Jag? Åh! jag tror just ingenting, mor Elsa. Jag
bara säger jag, som jag vet att I sjelf tänker i ert
hjerta, att det är stor synd om kaptenskan och hennes
små. Huru ska’ en hustru kunna hålla ihop hushållet om
mannen aldrig hjelper till ett Guds skapade grand. Om
en så eller en tunna aldrig får en tår vått i sig,
så gistna laggarna och banden falla af.»

Ja, ja, je sa’ ett sant ord, Cajsa», yttrade
Elsa. »Kaptenen handlar svåra orätt, som inte håller
sig hemma och ser om sitt, Men kanske han bättrar sig;
vi sk’a hoppas att så sker.»

»Det är så dags det»», utbrast Cajsa häftigt, »se’n
det ingenting mera fins att se om!»

»Hvad menar je, Pel Perssonsmor?»

»Hvad jag menar?» svarade Cajsa med en ny undvikande
vändning. »Jag menar att det onda får man höra tids
nog. Slikt spörjes alltid. Je få snart sjelf se. Men
så mycket kan jag säga, att kapten är en riktigt
usliger karl, ja, det menar jag för visso.»

Cajsa afbröt samtalet och smackade med läpparna, för
att raska på Blacken, som också behagade öka farten
när de i det samma veko in på Gjöle byväg. Gamla
Elsa gjorde inom sig den melankoliska betraktelsen,
att det måste stå
synnerligen illa till på kaptensbostället, ehuru
Cajsa ej ville riktigt komma fram med sanningen. Man
åkte ett stycke under ömsesidig tystnad, till dess
kaptensbostället började skymta fram genom den
glesnade skogen.

»Hör je», sade Cajsa tvärt, »om kaptenskan behöfver
någonting, så kan hon vända sig till oss. Vill je
vara bra och säga henne det, mor Elsa, för si,
jag har liksom svårt att komma fram me’et, jag. Pel
Persson och jag ha talats vid, så vi ha den saken
klar oss emellan.»

Elsa betraktade med en klar blick den unga
tolfmansmors i Gjöle hederliga ansigte. »Gud signe
er, Cajsa», sade hon allvarligt; »hvad jag har ska’
också tillhöra Elin och hennes barn.»

Åkdonet var nu framme vid grinden till
kaptensbostället. De båda trohjertade qvinnorna
skakade hvarandras händer. Mor Elsa steg af, och
kärran med Cajsa och hennes barn rullade framåt byn.

Kaptensbostället utmärkte sig icke för någon
naturskönhet, anlagdt som det var på en stenbacke,
utan vatten och träd i närheten, med utsigt öfver
några magra åkertegar och de gråa pinntaken i Gjöle
by, hvilken låg på ett par bösshålls afstånd. Gården
hade förut skuggats af några resliga askar, men de
hade, såsom det syntes af de qvarstående stubbarna,
temmeligen nyligen blifvit nedhuggna. Midt för grinden
låg mangårdsbyggnaden, ett oansenligt rödmåladt hus
af timmer, inredt, såsom de flesta boställen der på
trakten, i flaskfoderstil: en förstuga, midt emot
en sal, till höger förmak och expeditionsrum, till
venster sängkammare och kök. Den ostädade, ruskiga
gårdsplanen gaf ett ojäfaktigt vittnesbörd om, att
husbondens vaksamma blick och ordnande omsorg här
saknades. Stalldörren hängde öppen på ett gångjern
och stallet var tomt; nyckeln i den olästa dörren
till matboden, det s. k. »häbbaret» på sina fyra
höga hörnstolpar, tycktes säga att äfven der var lika
tomt.

Gamla Elsas snabba blick uppfångade all denna
ödslighet, under det hon långsamt vandrade fram från
grinden mot byggnaden, hvars fönster gapade lika
tomma, utan en skymt af gardiner.

Trösta mej, tänkte Elsa, under det hennes hjerta
intogs af en allt större beklämning, hvad här ser ut!

I det samma helsades hon gladt af en mild röst.

»Nej, se Elsa! Välkommen, välkommen! Stig
på. Välkommen!»

Det var kaptenskan, som trädde henne till mötes på
förstuguqvisten, med sitt yngsta barn, en två års
flicka, på armen.

Det är icke mer den barnsligt ungdomliga Elin,
som vi sågo svänga sig gladt i dansen första maj,
då vi införde läsaren i hennes fordna hem. Hyn är
icke längre blomstrande, ögonen hafva förlorat sin
tindrande glans. Långa år af hårda pröfningar tala
ur de blickar som förr logo mot hela verlden; men den
själens mildhet, som de från tidigaste år afspeglat,
hade hvarken år eller sorger förmått fördunkla,
snarare hade de ökat deras innerliga uttryck. Det
ljusa håret, lagdt i en tjock fläta kring panna och
nacke, skuggade ett par bleka, men runda kinder, och
i hela hennes väsende talade ännu ett matt drag af
täckhet och behag. En hemväfd, ljus bomullsklädning
och en enkel krage utgjorde all den prydnad hon bestod
sig.

»Så snällt af er, Elsa, att ni helsade på mig», sade
hon i det hon förmådde gumman att först hvila ut en
stund på förstuguqvisten, der de satte sig på hvar
sin bänk, Elin med lilla Anna på sitt knä.

Elsa betraktade kaptenskan och hennes barn tigande
en stund. Derpå sade hon:

»Jag gick tidigt i dag från sta’n. Jag tänkte vi
skulle träffas i Guds hus.»

Elin rodnade lindrigt och slog ned ögonen.

»Maja ville nödvändigt i kyrkan», svarade hon,
»och jag kunde inte komma från barnen. Jag har
hört sammanringningen här på förstugubron, vinden
förde ljuden öfver skogen, och så tog jag en af fars
predikningar och läste dem för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0256.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free