- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
253

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vexlande öden. En berättelse af Turdus Merula. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 224.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mig sjelf. Tror ni inte, Elsa, att Gud hörer våra
böner på hvarje ort?»

Elsa skulle just svara, då hon i det samma hindrades
af ett muntert larm, en blandning af groft hundskall
och späda barnröster, som hördes från det inre af
byggningen. Salsdörren öppnades plötsligt och en svärm
gullockiga tultingar, två gossar och två flickor,
företrädda af en stor, ölsupsfärgad hund, hvilken
pligtskyldigast lät kalla sig Ajax, stormade ut på
förstugubron, der de ögonblicket derpå samteliga,
både hund och barn, belägrade gamla Elsa med de
mest otvetydiga vänskapsbetygelser. Barnen sträckte
skrikande händer och armar mot henne, under det Ajax
tjutande reste sig på bakbenen, för att slicka henne
om näsa och mun.

»Gud signe er alla», utbrast Elsa. »God dag, lille
Gustaf, så varm och rödblommig han är! Stilla, Ajax,
låt bli att stöta sönder min näsa. Se här, Malin
barnet, en pepparkaka. Ja, ja, Wilhelm han skall
nog få en med. Vet du då inte töjs, Ajax, skall du
slå ikull mig! Lilla hjertandes Maria, gullet mitt,
kom upp i famnen. Se här en pepparkaka till Gustaf,
men ge den inte hel och hållen åt Ajax.»

Sålunda fortfor Elsa att helsa på barnen och försvara
sig mot Ajax’ omfamningar, allt under det hon ur
kjolsäcken utdelade pepparkakor, som de små i sin tur
genast delade med sig åt Ajax, hvilken synbarligen
ansåg sig vara den icke minst vigtiga medlemmen
af familjen, der han vände ut och in på de bruna,
talande ögonen och dunkade till höger och venster
med sin stora svans, så att Maria höll på att ramla
öfver ända, hvarifrån hon dock räddades af Elsa.

När den första helsningsifvern lagt sig, yttrade Elsa,
vänd till kaptenskan:

»Barnen växa för hvar dag, som gräset på ängen i
midsommarsvärmen. Gustaf är, låt mig se, sju år. Malin
är sex, och riktigt sin fars afbild är hon. Wilhelm,
ehuru året yngre, hotar redan att växa om henne. Maria
och Anna sticka upp – trapp trull – som äpleträdets
blomma och blad i hälarna på hvarandra. Maria liknar
sin mor som det ena bäret det andra, och Anna har
redan sin morfars tycke, ja det har hon, så liten
hon är.»

Elins blick sväfvade med moderlig ömhet öfver
barnskaran, under det att en halfqväfd suck
framträngde ur hennes bröst.

Nu kom pigan Maja, en stark groflemmad flicka, hem
från kyrkan och klef med raska steg genom grinden in
på gården.

»Maja», ropade kaptenskan, »vi ha främmande; laga
snart i ordning middagen.»

Maja, hvilken såg ut som om hon ensam kunnat äta för
tre, mumlade buttert några otydliga ord och försvann
i köket.

»Låt oss nu gå in, kära Elsa», sade kaptenskan
vänligt, men med en sakta, skygg röst.

Hon reste sig, gick, åtföljd af barnen, med dröjande
steg till salsdörren och öppnade den med tveksam
hand. Men Elsa hade icke väl trädt in i salen förr
än hon stannade häpen, såsom träffad af åskan.

Hon såg kring rummet bara nakna väggarne. De
prydliga möblerna voro allesamman borta. Några
rankiga trästolar och ett dito bord voro i stället
inburna. Fönstergardinerna hade blifvit bortrifna
med sådan fart, att bitar af dem här och der sutto
qvar på krokarne.

»I Herrans namn», utbrast Elsa, »här ser ju ut som
om ryssen farit fram! Hvad vill detta säga?»

Elin vände bort hufvudet, under det hennes ögon
fylldes af tårar.

Nu skockade barnen sig åter kring Elsa och täflade
med ifver om att ge henne besked.

»Två karlar kommo hit, och de togo bort möblerna»,
sade Gustaf.

»Mamma gret så mycket», tillade Wilhelm.

»Och så togo de alla kossorna ur la’gåln, utom en»,
berättade Malin.

»Och Brunte med, Brunte kommer inte tillbaka»,
jollrade lilla Maria, i det hon blickade upp frågande
med sina stora blå ögon.

Elsa förstod nu allt, Pel Perssonsmors antydningar
och rätta orsaken hvarföre kaptenskan icke varit i
kyrkan i dag. Här hade utmätning ägt rum, och jemte
möblerna hade man tagit både hästar och åkdon.

»När skedde detta?» frågade Elsa.

»I går», svarade Elin, och hennes röst darrade.

»Var kapten hemma?»

»Nej.»

Det skymlade för den trohjertade Elsas ögon, men
hon undertryckte sin rörelse och afbröt barnens alla
vidare meddelanden och utläggningar öfver det timade,
hvars betydelse de endast oredigt och aningsvis
begrepo.

När den torftiga måltiden var slutad, bordet blifvit
afdukadt, Maja förfogat sig till köket, och barnen,
med undantag af det yngsta, begifvit sig ut på gården,
anförda af Ajax, sutto Elsa och Elin i tystnad en lång
stund. Deras blickar irrade kring det ödsliga rummet
och mötte hvarandra då och då sorgset. Genom det
öppna fönstret, som vette ut åt en liten trädgård,
inträngde doften af blad och buskar. Intet annat
ljud hördes än pipet af en stensqvätta, som tycktes
vara bekymrad för sina ungars säkerhet och fladdrade
oroligt af och an förbi fönstret.

Plötsligt brast Elin i högljudd gråt och gömde
ansigtet i båda händerna.

»Trösta sej, trösta sej, barnet mitt!» yttrade nu
Elsa skyndsamt. »Herren Gud sänder de onda såväl som
de goda dagarna. Allt kan en gång bli bra igen.»

»Nej, nej, det blir aldrig bra igen!» sade Elin
lidelsefullt.

»Tala inte så», förmanade den gamla. »Hvad är jordiskt
gods, att vi skola sörja öfver dess förlust såsom
obotlig!»

»Ni missförstår mig, Elsa», svarade Elin, i det hon
såg upp. »Det är inte fattigdomen, inte förlusten af
vårt bohag, ehuru svår också den kan vara, som grämer
mig. Fattigdomen kan jag fördraga, men inte förlusten
af min mans kärlek till hustru och barn. Den är borta,
Elsa, och den kommer aldrig mera igen! Jag tror inte
att jag uthärdar länge mer, jag tror inte jag uthärdar
det, Elsa!»

»Tala inte så! Vänta, gif er till tåls, och det
skall bli bättre. Kärleken är långmodig och allt
fördragande, säger Skriften.»

»Fabian har, allt sedan mötet började, icke varit
hemma en enda gång.»

»Kära hjertandes, han har väl haft mycket att göra
der borta. De exercera ju hvar eviga dag på heden.»

»Men inte i går och inte i dag. Jag skickade bud
i går till Fabian om hvad som händt, och bad honom
komma hem, om också bara på en liten stund. Men han
har inte kommit än, och du skall se att han kommer
heller inte.»

»Visst kommer han!» försäkrade Elsa ifrigt. Men Elin
skakade på hufvudet med en hopplös blick.

»Huru skall jag nu kunna reda mig med barnen»,
fortfor hon, »när deras far icke mera bekymrar sig
det ringaste om dem. Ännu så länge kan jag sjelf
läsa med de äldre, men snart bör Gustaf begynna gå
i skola. Huru skall jag taga medel dertill? Och hvar
skall jag rättnu taga mat åt de små, när de sprungit
sig trötta och hungriga? Matboden är tom, den gamla
kon och trädgården är nu allt jag har att lita mig
till, af skörden från åker och äng får jag väl i år
se litet eller intet till!»

Härvid bröt en ny flod af strida tårar ur Elins
ögon.

»Se så, se så», tröstade Elsa åter, »se nu inte allt
från den mörkaste sidan. Hvad Gustaf anbelangar»,
fortsatte hon med en viss stolthet, »skall han
bo hos mig under sin skolgång och inte kosta er,
fru kaptenska, en vitten. Nej, nej, Elin Mörck»,
fortfor hon, då Elin gjorde en afböjande rörelse
med handen, »säg inte ett ord deremot. Jag har tjent
i mer än tjugu år hos era föräldrar, och fridfulla
och lyckliga dagar har jag njutit hos dem. Jag har
burit er på mina armar, när ni var mindre än lill’
Anna der på ert knä. Ni skall inte hindra mig att
dela med mig af mitt ringa åt er och era barn. Och
på samma sätt tänker Cajsa, Pel Perssons hustru,
och mannen med. Tryter er något, och kaptenen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0257.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free