- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
254

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vexlande öden. En berättelse af Turdus Merula. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 224.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kanske för tillfället inte är hemma, så vänd er
till Cajsa i Gjöle. Det bad hon mig säga er, nyss då
jag åkte i hennes kärra hit från kyrkan. Nej, nej,
inte ett ord deremot heller! Cajsa är så hedersam,
att ni inte bör neka henne att få hjelpa er. Gud har
hjelpt henne underbart från ringhet och fattigdom till
anseende och välstånd. Det var hos era föräldrar hon
gjorde Pel Perssons bekantskap. – Je mins kanske än,
Elin, huru de båda en gång svängde om i polskan i
prostsalen. Det der glömmer Cajsa aldrig och inte
hennes man heller. Mod derföre, kära Elin, och en
fast förtröstan till honom, som styr våra öden och
som inte låter en sparf förgås utan sin vilja. Men
låt se, jag hade ju så nära glömt bort att berätta en
vigtig nyhet. Östlindska gården vid Storgatan gick
härom dagen på auktion, och den inropades af kamrer
Pålson för enkefru Stenings räkning.

»Syster Brita! Ämnar hon flytta tillbaka till
Norrbotten!» utbrast Elin. »Det är inte möjligt!»

»Jo, så lärer det dock förhålla sig. Det har aldrig
varit, som je nog hört, riktigt helt mellan henne och
svärmodern hennes, stolta och styfva som de äro båda
två, enligt hvad folk påstår, och sedan man hennes,
Steningen, dog i fjol, måtte det ha blifvit sju resor
värre. Hon ämnar derföre öfverge Stockholm och flytta
tillbaka hit med sina barn. Så berättade kamrern åt
mig. Hon lärer väntas nästa sommar med första öppet
vatten.»

»Stora Östlindska gården!» upprepade Elin.

»Ja, stora tvåvåningsbyggningen med långa flyglarna
inåt gården. Det blir riktigt ståtligt det för
präktiga fru Stening. Men låt oss nu gå ut på
förstuguqvisten, för att se kapten komma och betrakta
barnens lekar.»

Huru det var, blef den modstulna Elin i viss mån
uppryckt af underrättelsen om systerns emotsedda
återkomst till födelsebygden och af Elsas
oemotståndliga hjertlighet. De följdes efter en
stund ut på förstuguqvisten och satte sig så att de
kunde se den slingrande vägen, hvilken, likt ett gult
band, drog sig fram mot Gjöle by, från hvilket håll
kaptenen borde väntas. Och dagen led så småningom,
skuggorna begynte förlängas, men vägen förblef
tom. Aftonrodnaden förgylde granskogen vid horisonten
och Elsa måste anträda återfärden till staden –
handelsman Roths dräng, som besökt anförvandter på
landet, afhämtade gumman, enligt öfverenskommelse,
med sitt åkdon vid kaptensbostället – men ingen kapten
syntes till.

När Elsas nickningar ej mer kunde urskiljas och
hennes hvita huckle försvann i en krökning af vägen,
öfverfölls Elins hjerta med fördubblad styrka af
enslighetens tyngd. Barnen hade länge sedan gått till
ro, Maja snarkade i lucksängen i köket, men Elin
satt ännu med spejande blick och lyssnande öra ute
på trappan i den ljusa, drömfulla natten. Allt var så
tyst, nära och fjerran. Endast rågknarrens enformiga
läte hördes i afmätta mellanskof från åkern. För
öfrigt lät sig icke ett hästtramp, icke ett fotsteg
förnimmas.

*



III.

Hösten var inne. Regnet föll i strida skurar och
vinden lösslet stora flockar af de gulnade bladen
från träden. Så ödslig som denna höst hade det i
sig sjelft otrefliga kaptensbostället i Gjöle aldrig
varit. Missväxt och frost hade härjat i hela trakten,
och ett flera veckor ihållande regn fullbordade
förödelsen. Potatiskålens svartbrända stubbar lågo
ruttnade på den blöta marken; sädesskylarna på åkern
höllo på att falla möglade till jorden.

Det var en dimmig lördagsqväll mot slutet af
Oktober. Kapten Mörck var, efter vanligheten, borta
från hemmet. Återstoden af det tarfliga bohaget i
gården hade under veckans förlopp blifvit utpantad
och bortförd. Den enda kon var tagen ur fähuset,
grisar och höns voro uppätna. I matboden fanns icke
så mycket som kunnat mätta en hungrig råtta. Elin
var, sedan Maja flyttat den 1 Oktober, äfven utan
tjenarinna. Rummen stodo tomma. En lucksäng med halm,
ett par kuddar och ett täcke hade den sista natten
varit hennes och barnens gemensamma bädd;
några brödkakor utgjorde hela hennes förråd af
lifsförnödenheter.

Med beklämdt hjerta företog sig Elin en vandring i
skumrasket till Pel Perssons, för att skaffa en tår
mjölk åt barnen.

Hon hade gått byvägen ett stycke framåt, då hon
plötsligt hejdade sina steg. Ljud af röster nådde
henne. Tätt framför henne reste sig en gråduskig lada,
kring hvilken vägen krökte sig, och rösterna kommo
från andra sidan af ladan. Vinden, som låg åt det
håll hvarifrån Elin kom, förde orden till hennes
öron. Hon drog djupt efter andan. Den ena stämman
var hennes mans. Hon hörde honom yttra:

»Hvad vill du då att jag skall göra med henne och
barnen?»

Elin blef stående såsom fastväxt vid marken och var
nära att uppgifva ett smärtans rop då hon på den andra
rösten igenkände tolfmans Stina, hvilken yttrade med
hårdt lugn:

»Gör dig af med dem, ju förr dess hellre, efter som
du ändå inte kan lida kräken.»

»Ja, den som bara kunde öfvertala henne till
skilsmessa», svarade kaptenen, sväfvande på
målet. »En af oss måste ta’ skulden på sig,
om konsistorium kommer att samtycka till
äktenskapsskilnad.»

»Nå, så får väl hon ta’ den på sig», genmälte Stina.

»Ja, men jag kan ju inte förebrå henne något fel. Hon
samtycker inte, galen som hon alltid varit efter
mig.»

»Men det fel, du har att godtgöra mig», utropade vildt
Stina. »Mor ska’ aldrig smälta skammen! Du har gjort
mig olycklig.»

»Se så, sätt nu inte till lipen, du vet ju att jag
vill bli henne qvitt. Du ska’ bli kaptenska, det har
jag sagt. Jag går hem nu och ska’ genast tala med
henne.»

Stinas snyftningar upphörde plötsligt. Hon sade
inställsamt:

»Hvartill tjenar det att gå hem? Du kan ju lika
gerna skrifva till henne. Följ mig tillbaka till byn,
så ska’ mor reda till qvällsvard och en styrkedryck
ofvanpå. Hemma får du hvarken vått eller torrt.»

Kaptenen gjorde några svaga försök att stå emot, men
Stina rådde, och Elin hörde snart huru båda rösterna
aflägsnade sig åt Gjöle till.

Hon hade hört nog. En sträng i hennes hjerta hade
brustit. Hon hade hört att hon nu mera ingenting
var för den man hon älskat, för hvilken hon tåligt
burit så många uppoffringar och förödmjukelser. Ett
ögonblick tyckte hon sig nära att digna till jorden,
men sårad stolthet och vaknad sjelfkänsla gåfvo henne
kraft att hålla sig uppe och att skynda från det
ställe der hon, utan att hennes närvaro anades, hört
domen afkunnas öfver de förhoppningar, hvarmed hon
stundom ännu dårat sig. Det sista bandet var brutet
mellan henne och den man, som skamligt förrådde
henne, sedan han dragit fattigdom och elände öfver
sitt hem. Hon ville icke mer återse honom. Bevingad
af detta plötsliga beslut, styrde hon åter sina steg
till kaptensgården.

Framkommen, väckte hon de halft sofvande barnen. Hon
påklädde dem brådskande deras ytterkläder, lade
hvad som återstod af deras och sin lilla garderob
i ett knyte och hängde det öfver ryggen. Derefter
tog hon lilla Anna på armen och den gråtande Maria
vid handen, och följd af de trenne andra barnen,
skrämda och undrande, samt Ajax med slokande öron och
svans i hälarna efter sig, begaf hon sig i den sena,
mörka höstqvällen från det hem, öfver hvars tröskel
hon åtta år tidigare såsom en älskande brud trädt in
med glada förhoppningar om ett lif fullt af sällhet
och huslig lycka.

Dimman lättade upp och månen, närmande sig sista
qvarteret, bröt fram mellan de jagande skyarne och
sände ned en melankolisk dager. Småningom infunno
sig stjernorna, för att hålla det bleka majestätet
sällskap, och den mörka natten ljusnade för våra
stackars vandrare.

En underlig kraft hade kommit öfver Elin. Hon
uppmuntrade de små, då de, förskräckta öfver natten
och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0258.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free