Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vexlande öden. En berättelse af Turdus Merula. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 224.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ödsligheten, trängde sig kring henne och icke ville gå
längre; hon lockade Ajax och smekte det trogna djuret,
som tycktes förstå att hon fordrade hans hjelp i
bemödandet att hålla barnens lynne vid makt. Också
skällde Ajax snart helt välmenande, viftade med
svansen och sprang omkring de små med skutt och
krumbugter, som narrade dem att stundom springa i
kapp ett stycke, eller att kasta stenar och stickor,
för att få hunden att apportera. Då och då, när lilla
Maria icke orkade följa med, tog Elin henne på den
andra armen.
Ibland såg hon sig om, liksom fruktade hon att någon
följde henne, då ett prasslande ljud från skogen,
förorsakadt af vinden eller en skogsråttas smygande
fjät i ljungen, störde nattens stillhet. Ibland
tyckte hon att någon, på långt afstånd, ropade henne.
Ack hvad jag är dåraktig, tänkte hon sedan bittert,
ingen frågar ju efter mig!
De hade sålunda gått en half mil och voro nu inne på
den breda, allmänna landsvägen, som ledde till staden,
då bullret af skramlande kärrhjul kom Elin att ropa
till. Åkdonet närmade sig och Elin makade sig åt sidan
af vägen, för att lemna rum. Plötsligt gaf Ajax till
ett högt skall, hoppade upp mot den framtrafvande
hästens nos och vädrade honom på alla kanter. Det var
tydligt att Ajax i hästen känt igen en gammal bekant.
Den åkande stannade.
»Hvem der?» ropade en manlig röst ur åkdonet.
De tre äldsta barnen hade skrämda hoppat ned i diket,
medan Elin, ur stånd att hålla sig uppe, satt sig
på dikeskanten, med de minsta barnen i knäet. Hon
svarade darrande:
»Vi äro några vandrare, som ämna oss in till
staden.»
»Vid den här tiden?» frågade mannen, öfverraskad
af Elins behagliga stämma, hvarpå han steg ned ur
åkdonet och närmade sig den hopträngda gruppen vid
landsvägskanten.
Han kunde blott otydligt urskilja konturerna af en
yngre qvinna, omgifven af fem små barn. Men både
hennes röst och hållning sade honom att hon tillhörde
den bildade klassen. Han var förvånad, men gjorde
inga frågor.
Han gjorde endast hvad hans medlidsamma hjerta
bjöd honom, han bad henne med barnen sätta sig upp
i schäskärran och låta honom skjutsa sig till det
ställe, hon uppgåfve. Elin fann att om äfven hon
sjelf hade krafter att gå till staden, som låg på
en half mils afstånd, barnen dock knappast skulle
orka fram. Hon emottog derföre, efter någon tvekan,
anbudet och yttrade sin tacksamhet derför.
Ajax’ fortsatta krumbugter och oförtydbara
igenkänningstecken, hvilka han, springande af och
an, sökte meddela Elin, fäste slutligen hennes
uppmärksamhet. Hon gick, innan hon satte sig i
åkdonet, fram till hästen, och äfven hon igenkände
honom nu. Det var Brunte, som vid midsommarstiden
togs i mät. Hon nämde honom vid namn och klappade
honom på nosen. Gamla Brunte spetsade öronen och
gnäggade. Han hade igenkänt den milda stämma, som
så mången gång vänligt tilltalat honom, den hand som
så ofta smekt honom och gifvit honom bröd.
»Frun tycks känna till hästen», sade mannen. »Jag
köpte honom i Gammelsta’n af en hästskojare, som
för en spottstyfver lär ha ropat in honom på en
utmätningsauktion."
»Den har en gång varit vår», svarade Elin sakta.
»Mamma, mamma, det är Brunte, det är Brunte!» utropade
gladt Gustaf, som också närmat sig hästen.
Mannen visste nu hvilka han hade för sig, ty han,
såväl som mången annan, hade hört talas om tillståndet
på kaptensbostället i Gjöle. Han förstod nu att en
afgörande tilldragelse måste hafva inträffat.
»Jag är handelsman Roth från staden», sade han
vänligt, i det han hjelpte Elin upp i schäskärran
och instufvade barnen dels på baksätet bredvid henne,
dels på framsätet bredvid sig. »Hvart skall jag köra
frun?»
»Till Elsa Klum vid Strandgatan, om jag får be»,
svarade Elin.
»Gamla Elsa! Henne känner jag nog. Hon är en af mina
kunder och har mången gång åkt i min schäskärra»,
genmälte köpman Roth gladt och smällde med tömmen
på Bruntes länd. Brunte satte sig i gång och drog,
uppmuntrad af sin vän Ajax, hela sällskapet med rask
fart.
Förunderligt! tänkte den hederlige köpmannen. Hade
inte hunden känt igen hästen och skällt till dess jag
stannat, skulle stackrarna kanske blifvit sittande
på dikeskanten och funnits der vid dagningen. »Det
är ganska kallt och snö i luften, det känner jag»,
tillade han huttrande, i det han drog hästtäcket
tätare om de båda gossarna, som sutto vid hans sida.
Förunderligt! tänkte äfven Elin för sig sjelf. Det var
Guds finger som förde den åkande i vår väg, då barnens
krafter voro nära att svika. Och att gamle Brunte
skulle draga oss på denna vår sista färd från hemmet!
Hvad Brunte och Ajax tänkte, vet man icke så noga,
men nog sprang den ene villigt med sin ökade börda,
och nog tog den andre sina väldiga språng fram
och tillbaka, i gladt medvetande om att matmor och
lekkamraterna nu hade det så bra som omständigheterna
medgåfvo.
Det dröjde icke länge, innan man nått den lilla
staden, i hvilken ljus skymtade fram här och der i
de mestadels blott med två rutor i höjden försedda,
anspråkslösa boningshusen. Öfver torget, som på tvenne
sidor var bebygdt med rätt stora tvåvåningshus –
det hvitrappade residenset och rådhuset, skolhuset
och en privat byggnad, de båda sednare rödmålade –
men hvars två andra sidor utgjordes af oansenliga,
låga handelsgårdar, lunkade Brunte utför Tullgatan och
vek derifrån af till venster på en smal strandgata,
hvars mot den öppna fjärden vettande sida delvis var
kantad af små boningshus med pinntak och låga fönster
tätt nere vid gatan, delvis upptogs af stolpbodar och
köksträdgårdar, tillhörande magnaterna vid Storgatan.
Vid ändan af Strandgatan stannade åkdonet
slutligen utanför ett litet hus af grånadt timmer
med tvenne fönster och en låg dörr tätt vid ena
fönstret. Handelsman Roth steg ur och bultade på.
»Mor Klum tycks ha gått till hvila», sade han och
förnyade sina bultningar. »Hon vaknar nog.»
Efter en kort stund drogs regeln innanför ifrån och
en liten gumma, i yllekofta och en bomullsduk knuten
om hakan, gläntade på dörren i det hon med ena handen
höll upp en hornlykta, med en brinnande talgdank uti,
för att se åt hvem det var, som så sent på dygnet
kom på besök.
»Åh kors, ä’ patron ute så här dags!» sade hon
förvånad.
Handelsman Roth yttrade sakta några ord.
»Åh kära hjertandes!" skrek gumman till, stack i en
hast lyktan i herr Roths hand och ilade kippskodd
till åkdonet.
»Nej, se Elin, kaptenskan! Välkommen, stig
in! Välkommen lilla Gustaf och Wilhelm! God
afton kära Ajax! Välkommen Malin, barnet mitt,
och lill’ Maria och lill’ Anna, allrasom sötaste
blomsterknoppen. Stilla, Ajax, skuffa inte ikull
barnen. Välkomna, välkomna!»
Under dessa ord hjelpte gamla Elsa, biträdd af
handelsman Roth, Elin och hennes barn ur åkdonet.
»Välkomna, stig in», fortsatte hon. »Jag släckte
elden nyss i spisen, men den är snart åter tänd. Stig
in, patron Roth», – och hon försökte truga honom
öfver tröskeln. Men handelsman Roth betackade sig
vänligt; han skulle hem till sitt. Efter hjertliga
tacksägelser af Elin för den goda hjelpen och sedan
både hon och barnen klappat Brunte på hans rygg,
rullade schäskärran af och Elin trädde med de sina
in i Elsas boning.
Här flammade snart en lifvande brasa, såväl i det
trefliga köket, som i långkammaren der bakom, hvilka
rum, jemte den lilla förstugukammaren och en åt
fjärden vettande gård med vedbod och trädgårdstäppa,
utgjorde Elsas hela egendom. Köket glänste prydligt
med sitt hvita golf och lilla, blankskurade förråd
af koppar-, tenn- och stenkärl kring hyllorna och
saftigt gröna balsaminer i fönstret. Långkammarens
mattbelagda golf, snöhvita gardiner och perlfärgade
möbler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
