Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tre dagar af en landsförrädares lefnad. Af J. O. Åberg. - Sommarnatten. E. S-dt. - Victoria regia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter Danmarks krona och varit nära att vinna den svenska
grefvetiteln! En rättegång öppnades mot honom, men fördes
temmeligen lamt, emedan det utan tvifvel icke var Carl Gustafs
afsigt att gå så strängt till väga med den fordne gunstlingen.
Sjelf låtsade han sig vara sjuk och lät sin hustru svara för
sig, och detta gjorde hon »med mycken qvickhet och behag»,
såsom Fryxell berättar. Men en Nemesis stod vid Ulfelds
sida, och det var den, som störtade honom i djupet. Hans
egen svåger Hannibal Sehestedt, den samme som i samråd
med franska sändebudet Terlon under andra danska kriget
afrådt Carl Gustaf från att storma Köpenhamn förr än han
fick Kroneborg i sina händer, ett dröjsmål, som otvifvelaktigt
räddade Danmark från undergång, underblåste den oroliga
elden i landsförrädarens hjerta, förespeglade honom hvilket
öde som väntade honom, i fall han stannade qvar, och bragte
det slutligen derhän, att Ulfeld, alldeles misströstande om att
blifva frikänd, beslöt sig för att fly undan. Den gången sprang
han i den snara, som Sehestedt utlagt för honom, ty i och
med sin flykt gaf han just skarpa hugg på sig. Verkningarne
uteblefvo icke; den fordne gunstlingen hos Nordens
mäktigaste konung måste ödmjuka sig inför konung Fredrik
och fick slutligen nåd. Flykten från Malmö var den första
riktigt olyckliga dag i hans lefnad; från den tiden, hvilken
han använde till att ströfva länderna omkring och uppegga
furstar och konungar mot sitt fädernesland, stupade vägen
alltjemt utföre, till dess den ändtligen slutade långt borta från
det land, hvaröfver hans oro, som oupphörligt jägtade honom
till nya stämplingar, hans omätliga herrsklystnad och hans
personliga hat dragit så många och förfärliga olyckor.
Vågorna skummade och fräste i Rhenfloden, ty stormen
tågade fram öfver nejden; de skarpa blixtarne upplyste för
en sekund de mörka skogsvrårna och läto äfven tornspirorna
i Breisach klart och tydligt afteckna sig mot den af mörka
stormskyar öfverdragna himmelen. Det var ingen angenäm
natt för en vandrare eller flodfarare att vara ute i. Också
hvarken syntes eller hördes någon båt komma uppför eller
styra nedför floden; menniskan höll sig visligen inom hus då
naturens jättekrafter kämpade med hvarandra.
Men ungefär omkring midnatt syntes tre personer med
brådskande steg komma ut från skogen på en liten biväg,
som fiskrarne endast begagnade, och styra kosan till en liten
hydda, der en af båtkarlarne hade sitt hem. Den ene af
vandrarne var en gammal man, böjd af år och med de mest
omisskänneliga tecken till sorg, och hvarföre icke förtviflan,
i sitt fårade anlete. Ofta stannade han och lyssnade åt
skogen till och syntes färdig att sjunka ned af trötthet, men
då togo de unge männen honom under armarne och släpade
honom fram till hyddan. Var det må hända en brottsling,
som var förföljd af lagens arm?
Den hederlige fiskaren skakade betänksamt på hufvudet,
då främlingarne prompt ville öfver floden; han föreställde dem
vådan af den nattliga färden, men när den gamle orolige
mannen sade att han hellre ville finna sin graf i vågorna, än
stanna qvar, samtyckte fiskaren. Båten gjordes loss, men
just som den kommit ett par alnar från land hördes ett
förfärligt larm från skogen. Beväpnade ryttare sprängde ned
till stranden, men farkosten var likväl för långt ute, ty strömmen
hade inom några ögonblick drifvit ut den i floden, för att
kunna uppnås. Den gamle mannen hade vid blixtarnes sken
känt igen sina förföljare; han bekymrade sig icke om blåsten,
som trängde intill bara kroppen, eller om regnet och skummet
från vågorna, som genomblötte hans kläder; med förfärlig
ängslan i sina drag räknade han de minuter, som förgingo,
innan båten hann motsatta stranden. När detta inträffade
var han nästan stel af köld, och de båda unga männen, hans
söner, måste bära honom till en närbelägen koja, der han
fick hvila ut. Men, här kunde han icke vara säker; han
flyttades således längre från de bebodda stränderna. Den
starka förkylning, som han ådragit sig vid flykten öfver Rhen,
lade honom på dödssängen. Snart hade den fågelfrie funnit
ro; folkens och herrskarnes förbannelser nådde icke mera
hans öra.
Icke kunde väl Corfits Ulfeld, den stolte mannen, ana,
då han i Vordingborg blickade ut öfver det förödmjukade
Seland, att han icke så lång tid derefter skulle dö fågelfri
och hans stoft obemärkt nedmyllas under ett träd vid
Rhenfloden! Han med sina vidt sväfvande förhoppningar tänkte
allra minst på ett ståtligt grafkor, såvida han någon gång
ens egnade en tanke åt den sista resan. Icke kunde han
väl tro, att hans egna söner skulle uppkasta hans graf!
Nornorna hade ristat hans domslut; häfdens är också uttaladt,
och så länge tro, redlighet, sanning och fosterlandskärlek
finnas på jorden, skall väl ingen räcka sin hand åt den, som,
genom att förråda sin fosterbygd, bringar elände öfver sina
bröder och visar fiendens brännande och sköflande skaror
vägen till de fredliga hemmen!
Sådana voro de mest framstående dagarne i Corfits
Ulfelds lefnad: tre betecknande ögonblick af den väldiga
tidpunkt, hvari han smidde de planer, som rättvisligen störtade
honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
