- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
260

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Victoria regia. - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXXIV. Georg Carl von Döbeln. Axel Krook.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hvilken blef af betydelse för de båda männens
framtida ställning till hvarandra. Grefve De la
Marck och en ung svensk kapten Peyron hade råkat
i duell, hvarvid den sednare dödades och den förre
blef illa sårad. Döbeln, som var grefven tillgifven,
skötte honom sorgfälligt, och detta väckte Gustafs
ovilja i förening med den omständigheten, att han
ej ville bevista Peyrons af konungen anordnade stora
begrafning.


illustration placeholder
Victoria regia.
(Tillhör art. å sid. 258.)

Döbeln, som vid ett tillfälle kommit tillsammans med
Bonaparte, hvilken han funnit vara »en beskedlig,
hygglig karl», tillbragte nu några år i Frankrike,
i likhet med sin tids ungdom bokstafligen dyrkande
Rousseau, hvars »Emile» var en tid hans bibel,
och vallfärdande till hans bostad i närheten af
Paris. Men snart ljöd ett budskap från Sverige,
hvilket gjorde slut på dessa sjukliga drömmar, detta
känslopjunk. Ryktet om segern vid Hogland spred sig,
och kapten von Döbeln var ej sen att skynda hem och
erbjuda Gustaf III sin tappra värja i kriget mot
Ryssland. Han blef likväl icke skyndsamt mottagen,
utan von Döbeln måste en tid uppehålla sig i Göteborg,
i väntan på order, der han bortspelade
sina sista penningar på Psilanderska regementets
faraobanker.

Utan medel, utan hopp om befordran, stod han i begrepp
att låna penningar för att återresa till Frankrike, då
bref ingick i Mars 1789 från öfverste Stedingk, som
fått Savolax-brigaden och låg i S:t Michel, med anbud
om kaptensbeställning vid den samma. Under kriget
rättvisade han de förväntningar, man hyst om honom,
och bidrog som Stedingks öfveradjutant kraftigt till
ordnande af förhållandena inom dennes trupper.

Den 4 Maj deltog Döbeln i striden vid Suomenemi,
der de våra måste efter 3 1/2 timmars strid draga
sig tillbaka, hvarvid Döbeln förde eftertruppen af
björneborgare. Dä dessa skulle gå öfver bryggan,
som svenskarne förut bemäktigat sig, blef hästen
undanskjuten Döbeln. Öfverkommen, erinrar han sig
sina goda ryttarepistoler, vänder under fiendens
skarpa musköteld ensam tillbaka till midten af bron,
drar dem ur hölstren, aflossar dem emot fienden och
tågar oskadd undan. Den 18 Juni är Döbeln med i den
blodiga träffningen vid
Porosalmi, då ryska arméen, utgörande 5,100 man,
blef af den svenska, knappt 750 man, efter 17
timmars förtviflad strid, fullkomligt slagen. Det
var här som von Döbeln farligt sårades i pannan af en
jägarekula. Kort efter det han blesserats, satte han
sig att skrifva sin rapport, sjelf yttrande härom:
»Väntandes ej annat än döden, var min skyldighet
anmäla dem, som den dagen distinguerat sig och som
med sin närvaro åtminstone ådagalade djerfhet och god
vilja. Blodet, strömmande ur mitt hufvud på papperet,
jag skrifvit, är väl det kraftigaste insegel man kan
åstunda; matt och nästan blind, i läkarens samt en
officerares närvaro, som alla ansågo mig såsom den der
inom få minuter skulle uppge andan, och med förundran
sökte afhålla mig från att skrifva en rapport på 1/2
ark, i ett ögonblick då att dö borde vara det enda jag
skulle besinna.» Detta svåra sår läktes sedan aldrig,
utan nödgade von Döbeln att under hela sin återstående
lifstid bära den allbekanta svarta bindeln kring
pannan. Det orsakade honom tidtals svåra lidanden,
hvilka fördystrade hans lynne samt ofta gjorde honom
häftig och retlig. För
sin tapperhet, köld och skicklighet i att leda det
hufvudsakliga af striden, blef han samma dag befordrad
till major vid Savolax regemente. Först 1791 företogs
operationen (trepaneringenj med såret – »ett godt
botemedel för en sådan tjurskalle», yttrade Gustaf
III, som allt fortfarande ej var honom bevågen,
hvarföre ock hans befordran gick långsamt. Döbeln
stack icke under stol med sitt missnöje, utan stod i
vänskapligt förhållande till flere af de sammansvurne,
Horn, Liljehorn, hvilka likväl icke invigde honom i
mordbedriften.

Under förmyndareregeringen (1793 i Mars) lyckades
han omsider erhålla andre majorsbeställningen vid
Vestgöta-Dals regemente och stod en tid väl hos
hertigen-regenten, ehuru han snart undanskymdes
af andra. »Efter konungens död», skrifver han,
»förkastades dess stordjurslika favoriter, som voro
mina fiender; men andra små kräk tillskapades: dessa
blefvo mina ovänner.»

Från tapper krigare blef nu Döbeln lika ifrig
jordbrukare på sitt boställe Önne å Dalsland, en
förfallen egendom långt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0264.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free