Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 / 261 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXXIV. Georg Carl von Döbeln. Axel Krook.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bort från menniskornas hvimmel. År från år fylldes
hans logar och ladugårdar allt mer, och med
afkastningen for hans kära hushållerska, Christina
Ullström, till Göteborg, der allt såldes. Den till
öfverstelöjtnant framryckte Döbeln visade med stolthet
på mötena sin uniform, till hvilken han väft tyget,
under det andra hade det dyrare klädet. Hvarje söndag
kuskade han patriarkaliskt till kyrkan en stor drög
med en pålagd grind eller pinnvagn, hvarpå hans
pigor sutto inpackade, och alla flickor och gummor,
som träffades under vägen och kunde få plats, togos
med. Mamsellen deremot skulle alltid åka för sig i
rack eller schäs. Under sina tingsfärder i ungdomen
hade han lärt sig åtskilligt i processkonsten,
hvarmed han kunde hjelpa sina icke skrifkunniga
grannar. Han var äfven ortens doktor, och införde
der koppympningen, i det han med egen hand ympade en
mängd barn. Hvarken som lagkarl eller läkare tog han
betalning. En ung bonddräng, åt hvilken han vunnit en
process, ville visa sin erkänsla, och då han ej kunde
det på annat sätt, tisslade han med gårdsdrängen,
som nämt sin herres brist på arbetskrafter för den
stundande skörden, samlade i hop sina bekanta och
afmejade de flesta fälten innan Döbeln fick syn derpå,
undrande »hvad fan det varför spektakel». Vid lediga
stunder var hans bokförråd, ett par hundra band mest
i krigskonsten, hans käraste sysselsättning.

Georg Carl von Döbeln.

1796 transporterades Döbeln till Skaraborgs regemente,
hvarigenom han kom i beröring med den riksbekante
hofintendenten Tham på Dagsnäs (Thorilds gynnare)
och en del andra herrar samt spirituela fruar, till
hvilka sednare han ofta skref muntra och roande bref.

Dessa drag måla mannen, hvars hjeltedater i Finland
trängt denna del af hans lefnad i bakgrunden.

Först 1805 blef von Döbeln utnämd till öfverste i
arméen och derpå till sekundchef med öfverstelöjtnants
lön vid Nylands infanteriregemente under excellens
Klingspor, som dessutom hade befäl öfver hela
brigaden. Dock dröjde han mer än ett år, innan han
reste öfver till Finland.

Döbeln hade knappt hunnit att ordna sakerna vid
regementet, inom hvilket han tog »reda på hvarje knapp
som tillhörde det samma», och att sätta landtbruket i
skick på sitt nya boställe Friggesby nära Helsingfors,
förrän krigsrop hördes. Svenska sändebudet i
Petersburg, Stedingk, hade i nära ett år förberedt
sin regering på, att man vid ryska hofvet ämnade
bryta förbundet med Sverige, ingånget mot Frankrike,
och med Napoleons tillåtelse öfverfalla Sverige samt
bemäktiga sig Finland. Men Gustaf IV Adolf ville ej
tro sin svåger om ett sådant löftesbrott och intet
ordnades till försvar. Det fanns dock de, som drogo
misstankar, bland dem Döbeln, som ofta vistades i
Helsingfors och derunder fått ögonen på en
rysk artilleriofficer, major von Schulmann, hvilken,
under förevändning att skola uppköpa gevär, en längre
tid haft förbindelser i staden och Sveaborg, hvilka må
hända ej spelade någon ovigtig roll i denna fästnings
slutliga uppgifvande.

Då kriget nu utbröt 1808, blef Klingspor
öfverbefälhafvare öfver svenska arméen, bestående
af 14,248 man regelbundet manskap och 3,157 man
vargering, med den allmänna instruktionen att undvika
en afgörande strid, hvars utgång kunde vara oviss,
men icke heller göra ett återtåg, »förrän nöden
påträngde», utan söka att genom mindre strider behålla
terrängen. Klingspor tolkade dock denna instruktion
så, att han genast befallde det klandrade återtåget
mot Uleåborg, genom hvilket Finland lades öppet för
fienden. Nesligt i sin ledning, timade dock derunder
en följd af smärre blodiga träffningar, i hvilka de
olika finska truppafdelningarne tappert motstodo den
förföljande fienden – såsom fäktningarne vid
Ypperi-Lahintalo och Wiret-Pyhäjocki, der öfverste
von Döbeln i synnerhet utmärkte sig. Hans gråa rock
och hatt överstänktes med blod från dödskjutna
kamraters sår. Sedan bar han till minne af sina
kamrater denna drägt allt framgent under kriget. Dagen
derpå fick von Döbeln befäl öfver andra brigaden
eller björneborgarne, med hvilka han sedan skulle
utkämpa sina ärofulla strider. Äfven den för finska
arméen segerrika striden vid Siikajocki tillhörde
denna del af kriget, och här måste Döbeln med sina
björneborgare, hvilka utgjorde eftertruppen, mottaga
fiendens första anfall, det de ock gjorde med ärofull
kraft, derigenom ej ringa bidragande till denna seger,
som återlifvade finnarnes genom det demoraliserande
återtåget sjunkande mod samt tillät finska arméen
att samla sig någorlunda och hvila.

Hvilan blef likväl icke långvarig. Adlercreutz, som blifvit
generaladjutant hos Klingspor, lyckades genomdrifva
en offensiv fälttågsplan. Den nya perioden af
kriget begynte med slaget vid Revolax den 27 April,
då Cronstedt med savolaxarne slog och tillfångatog
den ryske generalen Bulatoff. Derpå framträngde
finska hären åt söder, men möttes snart af den
förkrossande underrättelsen om, hvad Döbeln kallar
»Sveaborgs förrädiska öfvergång», hvarigenom ryssarne
vunno en fast punkt, som förut hotat deras rygg. Den
finska arméens framryckande skulle dock fortsättas,
och ett angrepp göras på ryssarne i Ny-Carleby den
24 Juni. Döbeln skulle med sin brigad, »de tappres
vagga och högskola», söka att på en gångstig uppnå
staden för att afskära ryska trupperna på norra sidan
om ån återtåget, under det Adlercreutz sjelf anföll
dem ifrån den vanliga landsvägen. Men gångstigen var
svår att färdas, så att Döbeln ej kom tidigt nog,
hvarigenom ryske anföraren hann att uppbränna bron
och undkomma,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>