- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
262

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXXIV. Georg Carl von Döbeln. Axel Krook.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Förtretad häröfver, sökte Döbeln att vada öfver ån,
men han sjelf och några andra oförvägna undgingo med
svårighet att drunkna, så att de måste afstå ifrån
sitt företag. Detta kalla bad grundlade hos öfverste
Döbeln en sjuklighet, hvars följder snart visade sig.

Han anförde dock fortfarande med vanlig tapperhet
sin brigad. I striden vid Lappo den 14 Juli var det
Döbeln, som i spetsen för sina bataljoner utförde det
hufvudsakliga anfallet emot byn och med bajonetten,
ehuru emot order, tvang fienden att lemna fältet. Om
denna strid, efter hvilken Döbeln erhöll Svärdsordens
stora kors, än icke var afgörande, blef den dock af
stor strategisk vigt och tvang ryssarne att på flera
håll draga sig tillbaka. Hade en skickligare och
kraftigare man än Klingspor varit finska arméens
anförare, kunde mycket hafva uträttats; nu gick
i stället genom väntan på förstärkningar mycket
förloradt.

Von Döbeln skickades genast efter striden vid Lappo
åt Björneborgssidan för att förstärka arméens högra
flygel under von Otter. Men den 10 Augusti anfölls
han af en mer än dubbelt starkare rysk trupp vid
Kauhajocki, hvilken dock tillbakakastades, så att
Döbeln kunde intaga en god ställning vid Lappfjerd. Nu
måste dock Döbeln, emedan hans vid Ny-Carleby ådragna
förkylning utbrutit i en häftig feber, lemna befälet
öfver sin brigad och intaga sjuksängen. Men under
tiden hade finska hufvudstyrkan blifvit trängd mot
norr af den förstärkte fienden och hotades med att
få sitt återtåg afskuret, ty den enda väg, som stod
öppen, nämligen vid Juutas, tillspärrades redan af
en rysk trupp.

Döbeln insåg, der han låg på sitt sjukläger, den
stora faran.

Han led af pulsens brand, men i sitt sinne
En eld, mer tärande än den, han bar;
Såg man hans öga, röjde sig der inne
En oro, djupare, än feberns var.
Han vaknade hvar stund, som hann förlida,
han tycktes lyssna, vänta, ängsligt bida,
Och ofta var hans blick på dörren fäst.
– – – – – – – – – – – – – –
"Jag vill, jag skall bli frisk, det får ej prutas,
Jag måste upp, om jag i grafven låg.
Lyss, hör, ni hör kanonerna vid Juutas;
Der afgörs finska härens återtåg.
Jag måste dit förr än min trupp är slagen.
Skall vägen spärras, Adlercreutz bli tagen?
Hvad blir, du tappra här, ditt öde se’n?"
– – – – – – – – – – – – – –
Vid Juutas hade skotten tystnat alla,
Se’n döden gjort der re’n sin första skörd,
Den finska truppen, färdig blott att falla,
Ej segra mer, stod bruten, spridd och störd; –
– – – – – – – – – – – – – –
Gif akt, tyst, hör! Det ljöd hurra på höjden.
En man till häst syns nalkas. Hvem är han?
Hör, hvilken storm af rop! Hvad vållar fröjden,
Som brusar jublande från man till man?
Hurra, hurra far öfver fält och kullar,
Det slukar massor, vidgas, växer, rullar
Som en lavin af röster ned mot daln.
Ha, han har kommit, han och ingen annan,
Den lille mannen syns med band om pannan,
Den ädle, tappre, värme generaln.
– – – – – – – – – – – – – –
Längs linien hördes snart ett jubel skalla:
Framåt! framåt till seger eller död!
En åska var, Standar, din röst för alla,
Och gamle Nord slog trumman, att det ljöd,
Och ynglingen, med barmen sönderskjuten,
Gick fram på slätten, med hans blod begjuten,
Och främst red Döbeln sjelf med draget svärd.
Och innan qvällen hann sin skugga sända,
Var ryska styrkan kastad öfver ända,
Och räddad Adlercreutz, och fri hans färd.

Det sjunger skalden om denna strid, hvilken, sålunda
förherrligad i sången, skall fortlefva i svensk mans
och finnes hågkomst, så långt traditionen går.

Efter denna kamp kunde von Döbeln, som befordrats
till generalmajor, icke deltaga i krigsrörelserna,
utan måste å nyo intaga sjuklägret i Gamla Carleby,
hvarifrån han flyttades till Brahestad, sålunda
undgående att blifva vittne till
sorgespelets sista akter. Förordnad till befälhafvare
öfver arméen på Åland, tog Döbeln den 24 Oktober
ett rörande skriftligt afsked af sina björneborgare
samt begaf sig i väg till Stockholm, men insjuknade i
Gefle, så att han först i slutet af Januari månad 1809
inträffade i hufvudstaden, hvarest han hade företräde
hos konungen, för hvilken han öppet förklarade sin
uppfattning af det beklagliga krigförandet. »Åh,
Gud hjelper mig nog, general von Döbeln!» – »Det
gör han visst, endast vi först vilja hjelpa oss
sjelfva», svarade krigaren. Då konungen slutligen
bad honom ej förgäta att noggrannt hålla kyrkparader
och gudstjenst på Åland, svarade han: »Nej, ers
majestät, men krigstjensten går före Gudstjensten!»
hvilket yttrande nu är ordspråk.

Efter ett par veckors uppehåll i hufvudstaden,
der han var liksom de andra finska befälhafvarne
föremål för hyllning af borgarena, for Döbeln i
början af Februari till Åland, hvars arméstyrka
utgjorde 5,400 krigsdugliga män, med hvilka han
skulle försvara ögruppen mot den från det öfvergifna
Finland nu hotande fienden, som riktade mot Åland en
styrka af mer än 22,000 man, under befäl af general
Knorring. Döbeln insåg snart omöjligheten för sig
att kunna tillbakaslå fienden, hvarföre han beslöt,
af fruktan för att bli kringränd, att utrymma Åland,
i synnerhet som underrättelse ingick samtidigt om
regementsförändringen i Stockholm, der Gustaf IV Adolf
tillfångatagits och afsatts. För att under tiden
uppehålla fienden, inledde Döbeln underhandlingar
med honom samt lyckades utan nämnvärd förlust
öfverföra sina trupper på isen till Grisslehamn,
dit de anlände den 17 Mars. Och några dagar derefter
erhöll Döbeln på egen begäran afsked från befälet
öfver Ålandstrupperna.

Men länge fördrog ej Döbeln att ligga sysslolös i
Stockholm; vederbörande voro ock belåtna med att få
bort honom, på grund af hans frispråkighet, hvarföre
han redan i April fick under general Wrede befäl
öfver norra arméens södra eller svenska division med
högqvarter i Hernösand samt kort derefter förflyttades
till norra eller finska divisionen med högqvarter
i Umeå. Vid ryska arméens framryckande emot denna
stad i slutet af Maj månad, räddade Döbeln genom
konventionen i Umeå den 25 i samma månad den svaga
återstoden af hären samt lyckades bortföra derifrån
en mängd förråder af kanoner till Hernösand, dit han
återvände.

I denna tid af yttersta fara för Sverige, hvilket
syntes för menskligt öga vara delningsstunden nära,
bröt äfven Danmark freden och inkastade i Jemtland
en norsk armé, emot hvilken Döbeln ställdes. Med sin
öfverlägsna strategiska skicklighet kringrände han
dock snart denne fiende, så att hela norska styrkan
måste genom konventionen vid Blekåsen den 26 Juli
förbinda sig att ofördröjligen utrymma landet
samt lemna allmogen ersättning för tillfogad skada,
för hvilket lyckliga fälttåg utan blodutgjutelse
Döbeln hugnades med ett nådigt handbref från Carl
XIII, som redan förut, eller den 29 Juni, upphöjt
honom i friherrligt stånd.

Döbeln skyndade nu tillbaka till Hernösand, för
att deltaga i den nya operationen mot ryssarne i
Umeå. I affären vid Tegby, nära staden, riktade
ryssarne sina kanoner emot von Döbeln, i hvilken de
på grund af adjutanternas närvaro igenkände en högre
officer. Snart hveno kanonkulorna öfver dem: en gick
så nära mellan adjutanterna, att dessa tvungos böja
sig ned af lufttrycket. Då generalen såg det, sade
han leende: »Det lönar ej mödan, mine herrar, att
komplimentera kulorna, ty de ha sin gifna pollet.»
Men då strax derpå en kanonkula kom susande så tätt
öfver hans hufvud, att han ofrivilligt trycktes ned
och var nära att förlora hatten, sade han: »Ursäkta,
mine herrar, jag ser verkligen, att man ibland måste
vara höflig emot kulorna.»

Då omsider freden slöts, var Döbeln
generalbefälhafvare i Westerbotten och Ångermanland,
och honom tillkom det nu i denna egenskap, att för
den svensk-finska arméen förkunna »en dödsdom –
eländets och jemmerns eviga graf»: norra arméen
skulle upplösas, svenskarne hemförlofvas och de
finska bataljonerna ombildas, med rättighet för dem
som ville att vända tillbaka hem.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0266.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free