- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
266

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trondhjems domkyrka. Bn.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

började äfven folkets höfdingar ångra det motstånd, de
hade visat kung Olaf i det de märkte huru mycket tryck
landet nu hade fått öfver sig genom det främmande och
strängare danaväldet. Att befria sig från detta ok
blef nu målet, och som medel dertill kunde ingenting
vara välkomnare än ryktena om Olafs helighet. Bud
sändes efter Thorgils, och liket uppgräfdes, hvarvid
man fick en bekräftelse på hvad ryktet berättat. Ty
kroppen var ännu efter lång tid alldeles oskadad,
såsom hade den endast legat i en lång sömn. Ehuru
motsträfvigt måste den danske kungen stillatigande
gifva sitt samtycke till allt detta, och sedan Olafs
helighet blifvit högtidligt bekräftad på ett stort
folkting, blef liket lagdt i ett skrin, som fick sin
plats öfver högaltaret i Clemenskyrkan. På det ställe
i sandåsen, der liket hade varit nedgräfdt, uppfördes
ett litet kapell, och strax intill hade framqvällt en
källa, som likaledes omgafs med en passande byggnad.

Sålunda hade också Norge fått sitt nationalhelgon,
som, efter tidens tro, höll sin beskyddande hand
öfver landet, folket och kyrkan. Under tiden hade
det danska väldet mer och mer förlorat fotfäste, så
att tre år efter Olafs fall de norska höfdingarnes
mål kunde anses uppnådt – och detta icke minst genom
tron på Olafs helighet.

Då man nu insett behofvet af en katedral- eller
biskopskyrka, var det att vänta att man helst önskade
se den förlagd till den plats, som fått en sådan
betydelse för den tidens fromma vidskepelse. Denna
kyrka uppfördes af sten och högaltaret förlades på
det ställe, der det lilla kapellet öfver Olof den
heliges graf hade stått. Under alla de förändringar,
som byggnaden sedan undergått, har högaltaret städse
bibehållit denna plats. Kyrkan blef färdig och invigd
någon tid före konung Olaf Kyrres död och bar sedan
namnet Kristkirken.

I midten af tolfte århundradet inträffade den
förändring i landets kyrkliga förhållanden, att Norge
frigjordes från utländsk kyrkoöfverhet och fick sin
egen erkebiskop med säte i Nidaros. Nu öppnades, dels
genom en liten tumning å de gamla arfslagarne, dels
genom att påbjuda gåfvor af dem som vallfärdade till
Olafs skrin, en så rik inkomstkälla, att man kunde
börja tänka på en storartad utvidgning af kyrkan. Den
största verksamheten utvecklade den kloke och duglige,
men derjemte starkt hierarkiske biskopen Eystein
Erlendssøn, som också sednare åtnjöt det erkännande
för sina kyrkliga förtjenster, att han år 1229 blef
upphöjd till helgon.

Stilen i dessa Eysteins byggnadsverk var den romerska
rundbågsstilen, med den rikedom i ornamentering och
prakt, som denna stil fått under sin utveckling,
synnerligast i Normandiet. Väl visa sig i högkoret,
ehuru blott i dess inre del eller hvalfvet,
enskiltheter i följande tids spetsbågsstil, men det
är i alla fall tvifvelsamt huruvida detta härrör
från Eysteins dagar. För öfrigt kan det med hänsyn
till kyrkans historia nämnas, att det var i Eysteins
tid som Haakon Herdebreds lik fördes till hvila i
Kristkirken. Han var, efter hvad man vet, den siste
af Norges konungar som blifvit begrafven här.

I en sednare tid, eller framemot midten af
tolfhundratalet till början af trettonhundratalet,
blefvo ytterligare tillbyggnader gjorda. Härunder
uppfördes hela den vestra flygeln, som nu
ligger i ruiner; sannolikt blef äfven det stora
midteltornet då ombygdt och tillökadt i höjd. Alla
delar öfverspändes med stenhvalf och i stället för
rungbågsstilen användes uteslutande den götiska eller
spetsbågsstilen, med den säregna prägel som denna
stil hade fått i England.

På trettonhundratalet hade byggnaden troligtvis
den storlek som den någonsin uppnådde, efter att
tid efter annan hafva erhållit de former, som hörde
till en katedralkyrka efter engelskt mönster. Den var
icke allenast den största i de tre nordiska rikena,
utan också den rikast utstyrda med hänsyn till sina
arkitektoniska enskiltheter. Med en längd af 325 fot
och en bredd af 124 fot hade den, förutom en mängd
sträfpelare och mindre tornlika spetsar, icke mindre
än fem
torn, af hvilka det största på midten reste sig
betydligt öfver de öfriga. I synnerhet företedde
den vestra fasaden ett imponerande utseende genom
sina prydnader, rader af helige mäns bilder och
rika förgyllningar. Invändigt höjde sig de väldiga
spetsbågshvalfven med rikt sirade kantornamenter och
uppburna af mångfaldiga fristående eller vid väggarne
bundna pelare med rikt uthuggna kapitäler. Härtill
hade användts, förutom marmor i olika färger,
ett materiel, som är helt egendomligt för denna
byggnad, nämligen en tälgstensart af utomordentligt
lös och fin beskaffenhet. De ornamenter häraf, som
ännu finnas qvar eller blifvit restaurerade, hafva
en utomordentlig rikedom och skönhet, som till stor
del synes hafva betingats af materialets ovanliga
formbarhet.

Det nämdes, att, ehuru kyrkan slutligen erhållit den
form som utmärker de engelska katedralerna, det dock
visar sig öfverallt vid genomförandet häraf en stor
brist på harmoni. Detta hade sin naturliga grund
deri, att kyrkan icke uppfördes med ens, och att
man i hvarje ny byggnadsperiod var bunden, dels af
äldre former, dels af hänsyn till vissa punkter som
stodo i förbindelse med nationalhelgonets historia. Så
måste högaltarets plats alltid vara gifven till följd
af ställets historiska betydelse, och utan tvifvel
önskade man också att få den ofvannämda källan eller
den så kallade S:t Olafs brunn anbragt i sjelfva
högkorets mur.

Den stolta byggnaden fick icke länge förblifva i
sitt storartade skick. Tiden, elementerna och krigen
plundrade den efter hand på all dess glans, i all
synnerhet sedan reformationen medfört sin förändring
i de kyrkliga förhållandena. För det första blef
den vestra flygeln alldeles öfvergifven och förföll
småningom i ruiner; samma skedde ock med åtskilliga
andra delar af byggnaden, och ingen annan reparation
deraf sattes i fråga, än den högst tarfliga som var
nödvändig för kyrkans begagnande. På reformationstiden
blefvo också alla kyrkans altaren, med undantag af
högaltaret, jemte tillhörande prydnader, borttagna
och förda till Köpenhamn, deribland två mindre
helgonskrin och dessutom S:t Olafs skrin eller hvad
som var värdefullast deraf, så att blott en simpel
träkista blef qvarstående, tills äfven den borttogs
af svenskarne under det nordiska sjuårskriget. Sedan
den ändtligen blifvit återlemnad år 1568, blef S:t
Olafs lik nedsatt i kyrkan på ett ställe, som man
hittills ej kunnat uppdaga.

Hvad som särskilt i dessa dagar dragit vår
uppmärksamhet till kungatemplet vid Trondhjemsfjorden
är den högtidlighet som beledsagar konungens kröning,
hvilken, enligt Grundlagens bestämmelse, skall
försiggå i denna kyrka. Denna bestämmelse daterar sig
från år 1817. Väl hade denna högtidliga handling förr
icke uteslutande ägt rum i denna kyrka, som dittills
icke varit vittne till mer än fem kröningar; men det
fanns ingen kyrka i landet med sådan storlek, som
denna, och ännu mindre någon, till hvilken knöto sig
så dyrbara nationella minnen. Det följde således af
sig sjelft, att denna borde väljas. Sedan dess hafva
tre kröningar försiggått i domkyrkan, nämligen Carl
Johans 1818, Carl XV:s 1860 samt Oscar II:s och hans
gemåls den 18 Juli 1873.

När vi kasta en blick på hvad som återstår af den
gamla domkyrkan från dess storhetstid, så utgör detta
knappast mer än hälften af hvad hon förr var. Men det
återstående är likväl af den beskaffenhet, att det
innehåller en uppmaning att åtminstone till en del
återgifva kyrkan dess ursprungliga utseende. Början
härtill är redan gjord genom restaurationen af det
s. k. kapitlet, och samma förestår med högkoret. Länge
torde det dröja innan man får se byggnaden i det yttre
skick, som vår teckning utvisar; men för att äfven
detta skall blifva verklighet finnas goda utsigter,
enär restaurationsarbetet redan både från statens
och allmänhetens sida omfattats med ett intresse,
som bär hedrande vittnesbörd om att norska folket
vet att vörda denna klenod från dess forntid.

Bn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0270.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free