Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Populära föredrag i naturkunnighet. II. Ljuset. 2. An.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Populära föredrag i naturkunnighet.
II. Ljuset. 2.
Långt innan industrien, eggad af lyxen och
koketteriet, börjat polera speglar af metall och
glas, erbjöd naturen exempel på det fenomen som
fysikern kallar ljusets reflexion. En stillastående
vattenyta, en liten lugn dam som återspeglar himmelens
blåa hvalf, molnen, träden, klipporna – denna ensam
skulle vara nog för att låta oss finna den väg som
ljuset tager då det, utgående från lysande eller
belysta föremål, återkastas från andra kroppars
ytor. Men behofvet att förstå kommer alltid efter
behofvet att beundra och njuta, och upptäckten af de
lagar som bestämma ljusets reflexion kom säkerligen
långt sednare än man börjat efterhärma de fenomen
som bero deraf.
Ett enkelt försök skall bringa oss till klarhet
öfver hvad vi mena med ljusets reflexion och hvilka
grundlagarne derför äro. Genom öppningen i en
tillsluten fönsterlucka uppfånga vi en i rummet
infallande strålknippa på det sätt, att ljuset faller
på ytan af vattnet i ett dricksglas. Vattnet blifver
derigenom upplyst; men samtidigt visar sig på rummets
vägg en skarpt begränsad, ljus fläck, af samma form
som öppningen i fönsterluckan. Häraf draga vi två
slutsatser. Då den ljusa fläcken på väggen icke
kan bildas af direkt belysning, så måste den hafva
uppstått genom den från vattenytan återstrålade
ljusknippan. Äro vi nu i tillfälle att iakttaga den
lutning som den infallande och reflekterade strålen
bildar mot vattenytan, så finna vi att den är lika
på begge sidor eller med andra ord att infalls- och
utfallsvinklarne äro lika stora. Och de måste så
vara! Der vågrörelse äger rum, följer, att hvarje
återstudsning sker under samma vinkel – detta hafva
vi funnit vara fallet med ljudvågorna, och ljusets
lätta vågor, om än millioner gånger snabbare, följa
samma lag, och det icke blott på vår jord utan genom
hela verldsrymden.
Men vi skola göra försöket med ett annat föremål. I
vattenglasets ställe lägga vi en bok. Den belyses
likaledes af den infallande strålen – men ingen
ljusbild visar sig nu på väggen. Härigenom föras
vi till det antagandet, att alla kroppar icke
återkasta ljuset på samma sätt. Här var vattnets
yta fullkomligt glatt och jemn, bokpermens deremot
ojemn och skroflig. Detta gör att de på bokpermen
fallande strålarne reflekteras oregelbundet hit och
dit, under det de från vattenytan återkastas i en och
samma riktning. Om vi i vattenglasets ställe begagna
en liten fickspegel, skola vi finna hur fullständigt
detta sker, ty genom att vrida och vända spegeln
kunna vi flytta ljusbilden upp och ned efter behag.
Öfverhufvud sammanfattar man under benämningen spegel icke blott
den oumbärliga toalettartikeln med detta namn utan
i allmänhet alla glatta ytor som återgifva bilden af
en lysande kropp. Vi skola här först nämna några ord
om den plana spegeln.
Mången af våra läsarinnor, som framför spegeln haft
tankarne på något annat än sin egen lilla nätta figur,
har säkerligen funderat en smula öfver att hennes
bild synes bakom spegeln, ibland har det väckt hennes
missnöje, att en blomma, en nål eller dylikt varit
litet svår att fästa, till följe deraf att bilden
alltid flyttat blomman till höger, när hon velat
flytta den till venster och tvärtom.
Fig. 1. Reflexion mot en plan spegel.
En blick på figuren (1) skall förklara detta. Alla
strålar som ljuslågan kastar emot den plana spegeln
reflekteras derifrån i alla riktningar, men likheten
mellan infalls- och reflexions-vinklarne gör att alla
de reflekterade strålarne syfta åt en och samma punkt
bakom spegeln och skära hvarandra i denna punkt,
om de tänktes utdragna på andra sidan spegeln. Då
nu ögat träffas af en från spegeln reflekterad
strålknippa, måste det se föremålet i den riktning som
ljusstrålarne hafva i det ögonblick de träffa ögat;
häraf följer att ögat, som mottager de reflekterade
strålarne, tror sig se den punkt hvarifrån de utgått,
ehuru det i sjelfva verket endast ser den punkt hvari
de reflekterade strålarne löpa tillsammans.
Fig. 2. Dubbel reflexion.
Den bild som blifvit reflekterad i en spegel
kan ytterligare reflekteras i en annan.
Om speglarne ställas vinkelrätt emot hvarandra,
uppkomma sålunda tre spegelbilder af föremålet
(fig. 2). Lutas speglarne mera emot hvarandra,
så reflekteras strålarne successivt från den
ena till den andra, desto flera
gånger, ju spetsigare vinkeln är, och när
lutningsvinkeln blir ingen, d. v. s. när speglarne
äro parallela, så får man se ett stort antal bilder
som liksom förlora sig i ett dunkelt fjerran. Denna
spegelns egenskap att mångdubbla bilder begagnade den
engelske naturforskaren Brewster till att inrätta en
märkvärdig leksak, känd under namnet kaleidoskop, och
som endast består af ett papprör, hvilket omsluter
två speglar, sammanställda i en vinkel af 45°. Det
vid rörets ena ända befintliga ögat ser nu de i den
andra ändan inlagda föremålen (små färgade glasbitar
o. d.) mångfaldigade och särdeles skönt ordnade i
stjernformiga grupper.
Fig. 4. Åskådaren. Aktören. Spegeln. Bilden.
Man har på mångfaldigt sätt
användt spegeln för det praktiska lifvet. Till
och med krigsvetenskapen har vetat anlita dess
hjelp. Polemoskopet (fig. 3)
[1]
anger genom sin
[1] Af polemos, krig, och skopeo, jag ser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0271.html
