- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
271

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Chateubriands Atala. Af Emil von Qvanten. IX.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

störtade in. O, mina fäders andar, I kännen
den syn som mötte mig!

Eremiten hade tändt ett tallvedsbloss och höll det med
darrande hand upplyftadt öfver Atalas bädd. Den unga,
sköna flickan, halft sittande och stödd mot sin ena
armbåge, sökte med en blick och ett småleende att
tolka mig sin ömhet. Men blicken var halft släckt,
hennes anlete var blekt och ångestsvett framperlade
på hennes panna.

O, Chaktas, sade hon efter en kort stunds tystnad,
du skall nu erfara den sorgliga hemlighet, som jag
hittills dolt för dig, för att icke göra dig alltför
olycklig och för att lyda min mor. Afbryt mig icke
med utbrott af sorg, hvilka skulle förkorta de få
stunder jag har qvar att lefva. Jag har mycket att
berätta dig, och jag känner på mitt hjertas allt
långsammare slag, att jag måste skynda mig!

Jag stod såsom träffad af ett åskslag, mållös,
orörlig, med stirrande ögon, halft öppnad mun och
halft utbredda armar.

Atala fortfor efter några ögonblick:

Mina olycksöden begynte i samma stund jag föddes. Min
mor frambar mig i sorg och plåga. Jag var ytterligt
svag, och hon misströstade om att få behålla mig. Hon
gjorde då till englarnes drottning ett löfte,
att mitt lif skulle helgas i jungfrulig kyskhet åt
hennes tjenst, om jag undginge döden. Detta löfte
störtar mig nu i grafven! Jag hade fyllt sexton
år, när min mor lades på sin dödsbädd. Atala, sade
hon till mig, du känner det löfte jag aflagt för
din räkning! O, min dotter, vill du göra din mor
till lögnerska? Jag qvarlemnar dig i en ond verld,
midt ibland afgudadyrkare, som förfölja min och din
faders Gud! Tveka derföre icke, min älskling! Svär
på denna bild af Frälsarens moder och inför denne
Herrans tjenare, som du här ser hos din döende moder,
att du alltid skall föra ett kyskt lif, till den
heliga Jungfruns ära! Betänk att jag iklädt mig denna
förpligtelse å dina vägnar, för att rädda ditt lif,
och att om du sviker, störtar du din mor i de eviga
plågorna! Jag utbrast i tårar, kastade mig i min
mors armar och lofvade att uppfylla allt hvad hon
fordrade. Presten uttalade öfver mig de fruktansvärda
orden och band på ett hemlighetsfullt sätt om min
hals en nunnekrage, som för alltid invigde mig åt
himlen. Min mor hotade mig med sin förbannelse om
jag någonsin bröte det aflagda löftet. Efter att
till slut hafva bjudit mig obrottslig tystnad gent
emot kristna religionens fiender, utandades hon sin
sista suck i mina armar. I början erfor jag alls
icke tyngden af mina löften. Jag var kristen, jag
hade spanskt blod i mina ådror; jag fann i min närhet
ingen man, åt hvilken jag velat skänka min hand. Jag
kände mig stolt öfver att vara en Kristi brud. Då
såg jag dig, min Chaktas! Du var fånge; du hotades
med döden. Ditt öde rörde mig, och med medlidandets
känsla insmög sig kärleken i mitt hjerta. Jag kunde
icke lefva utan dig, och jag kunde dock icke få förena
mig med dig! Jag sökte förmå dig att fly allena, och
dock kände jag att jag skulle dö, när du aflägsnat
dig! Jag flydde med dig i urskogen, och jag bäfvade
för dess enslighet, dess skuggor och min svaghet! O,
om det endast hade gällt att skiljas vid föräldrar,
vänner, fädernesland, ja, så rysligt det ock är, från
hoppet om min egen själs frälsning! Men det gällde
min mors eviga salighet. Hennes skugga omsväfvade mig
ständigt; jag hörde hennes klagan, jag såg afgrundens
flammor förtära henne. O, min egen Chaktas, du har
bevittnat mina strider, hvarje gång du, i ovetskap
om de band, som fängslade mig, ville trycka mig
till ditt bröst såsom din maka! Och dock har du sett
blott en ringa del af dem! Det öfriga har jag dolt
för dig. Endast nattens stjernor hafva räknat Atalas
tårar och suckar! Endast den heliga Jungfrun känner
de lidanden jag erfarit af att se dig vid min sida
och veta mig vara för hela lifvet skild från dig!

Här afbröt henne med vänlig röst den gamle eremiten.

Min dotter, sade han, försök att
fatta din belägenhet med lugn! Vet att religionen
icke fordrar några öfvermenskliga offer! Hennes
anda är sanning, hennes bud är kärlek och frid,
båda lika främmande för öfverretade känslor och
ett uppjagadt hjeltemods inbillade dygd! Du är
sjuk, mitt barn. Öfveransträngning och lidande
hafva tillskyndat dig en feber, som, det hoppas jag,
endast är tillfällig och snart öfvergående. Låtom oss
ödmjukt bedja Gud derom, och kanske skall han visa sin
barmhertighet! Så snart du tillfrisknat, min dotter,
skall jag skrifva till biskopen i Qvebek. Han har
tillräcklig makt att lösa dig från de löften, man
affordrat dig. Sedan skall du framlefva dina dagar
i min närhet såsom Chaktas’ maka.

Vid dessa ord började blodet, som stelnat i mina
ådror, att häftigt strömma. Jag öfvergick omedelbart
från förtviflan till glädjeyrsel.

Men en annan verkan hade eremitens ord på Atala. Hon
föll i en djup vanmakt, och när hon vaknade derur,
frågade hon med alla tecken till yttersta smärta:

Huru var det ni sade, fader? Skulle hjelp ännu funnits
för mig på denna jorden? Skulle jag kunnat bli löst
från mina eder?

Ja väl, min dotter, och du kan det ännu!

O, nej, nej! utropade Atala. Det är för sent nu! Jag
måste skiljas från lifvet i samma ögonblick det
erbjuder mig lyckan att få lefva tillsammans med
Chaktas, med Chaktas blifven kristen!

Sansa dig, bad jag, i det jag slöt en af hennes
händer i mina. Gud skall rädda dig, och vi skola
snart gemensamt njuta glädjen och lyckan.

Aldrig, aldrig! hviskade Atala snyftande. Du vet icke
du hvad som händt, hvad jag gjort!

Och hvad har du gjort, olyckliga barn? frågade
gubben.

Atala svarade sorgset:

Jag har störtat mig sjelf, men jag har räddat min
mor! Det var i natt. Sömnen flydde mina ögon. Jag
sökte dig, gamle fader, för att bikta mina lidanden
och sorger. Men du var utgången. Gud ville icke
att jag skulle bli räddad! Jag kände med mig sjelf,
att, om jag inväntade morgonen, skulle min kraft,
att stå emot Chaktas’ kärlek, svika mig. Jag skulle
bli menederska och mörda min moders själ. Jag tog
in ett gift, som jag burit med mig från mitt hems
hyddor. Mot detta gift finnes intet läkemedel. Min
dödsstund är nära.

Vid dessa ord föll jag sanslös ned vid Atalas
bädd. Äfven den gamle blef djupt uppskakad; men han
hämtade sig åter, för att gifva oss unga all den
tröst, som hans ädla hjerta och hans heliga kall ägde
i sin makt.

Tyvärr hade Atala sagt sant. Alla ansträngningar att
hejda giftets verkningar voro fåfänga. Mot aftonen
öfverföllos hennes lemmar af en allmän darrning,
och hennes armar och ben begynte afkylas.

Känn på mina fingrar, bad hon mig, och säg om de icke
äro bra kalla?

Jag efterkom hennes önskan, och håren reste sig på
mitt hufvud af förskräckelse.

Ack, min innerligt älskade, anmärkte hon, ännu i går
åstadkom en sakta vidröring af dig en säll bäfvan
genom hela min varelse. Nu knappast känner jag mer
din hand. Föremålen i grottan börja att upplösa
sig som dimmor. Är det väl fåglarnes sånger jag
hör? Det nästan förefaller mig som hölle solen på att
sjunka. Snart, Chaktas, skola dess strålar förgylla
Atalas graf i ödemarken.

Då hon märkte att hennes ord frampressade mina tårar,
skyndade hon sig att tillägga:

Förlåt mig, min vän! Jag är svag; men kanske skall
jag snart bli mycket stark.

Derefter vändande sig till eremiten, yttrade hon:

Säg mig, bönens fader, tror ni att min mor är
tillfredsställd med mig och att Gud förlåter mig
min gerning?

Den gode gamle bortströk
några tårar ur sina ögon och svarade med en till
hjertat gående, högtidlig röst:

Mitt barn, min dotter, hvad du har felat, då du
afkortade din lifstråd, det har härrört
af missförstånd och okunnighet. Trösta dig
derföre, mitt lam! Gud skall förlåta dig för
ditt hjertas enfalds skull. Han, som
ransakar lefver och njurar, skall se till dina
bevekelsegrunder, och de äro rena, icke till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0275.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free