Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Chateubriands Atala. Af Emil von Qvanten. IX. - Tumba pappersbruk. Knut Tersmeden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
din handling, som var brottslig. Betänk äfven, då
du nu skall dö, huru föga du förlorar, när du lemnar
denna jord! Oaktadt ödemarkens enslighet, som omgärdat
ditt korta lif, har du ju likväl nåtts af sorgen! Och
hvad skulle icke ditt hjerta ha känt, om du varit
vittne till bräckligheterna hos samhällena på Europas
kuster, om ditt öra nåtts af det långa smärtans skri,
som höjts från denna gamla verld! Allt lider der, allt
jemrar sig, hyddans invånare såyäl som palatsets. Man
har sett drottningar vrida händer såsom de eländigaste
qvinnor, och man har förvånats öfver mängden af
tårar, som gjutits från konungars ögon. Men kanske du
invänder, att dessa exempel icke passa in på dig? Din
äregirighet har icke sträckt sig längre än att få
tillbringa ditt lif i en undangömd hydda tillsammans
med den du älskar! Ack, mitt barn, tro icke, att du
der heller skulle gått fri för lidandet! Qvinnans
smärta förnyas hvarje gång hon skall föda. Och hvilken
sorg kan förliknas vid en mors, som förlorar sin
nyfödde, hvilken hon närt med mjölk ur sitt bröst
och som dör i hennes armar! Derföre, älskade dotter,
tacka den gudomliga försynen, som kallar dig så snart
bort från denna jemrens dal. Din hvita brudklädning
och din jungfrukrona vänta dig redan ofvan molnen. Du
har befunnits trofast. Englarnes drottning ropar till
dig: Kom, min tjenarinna, kom, min dufva,
att taga din plats bland dessa ödmjuka och
kärleksfulla, som för andras skull offrat sin ungdom
och sin skönhet!
Liksom den sjunkande solens strålar återskänka frid
och svalka åt jorden, så bragte den gamles ord lugn
och ett saligt hopp åt Atalas själ. Den låga grottan
tycktes upplysas af ett öfverjordiskt ljus, och säkert
voro himmelska andar närvarande vid denna seger, som
religionen firade öfver ungdomen, kärleken och döden.
Efter en kort stund kallade Atala på mig, men med
så svag röst, att den knappt kunde förnimmas. Hon
försökte, ehuru förgäfves, att lösa från sin hals det
lilla kors, som hon bar der. Hon bad mig hjelpa sig.
Mins du, sade hon till mig, att du såg detta kors
glänsa på mitt bröst när jag första gången talte vid
dig? Det är den enda egendom, Atala besitter. Lopez,
min fader och din, skickade det till min mor några
dagar efter min födelse. Mottag det såsom ett arf
efter mig, o min broder, och bär det såsom ett
minne af mig. Chaktas, jag har ännu en bön till
dig! Min vän, vår samvaro på jorden har varit kort;
men bortom grafven väntar ett mycket längre lif. Det
vore förfärligt, om vi nu skulle skiljas åt för
alltid! Jag går endast förut – inte sant? – och du
kommer en gång efter till det himmelska landet! Om
du har älskat mig uppriktigt, skall du låta undervisa
dig i kristna religionen. Jag begär inga eder af dig,
endast ett löfte att du tänker på mig och på vår
återförening hos Gud.
Atalas röst begynte här att slockna. Dödens skuggor
utbredde sig mer och mer öfver hennes anlete. Jag
föll på knä på bädden vid hennes fötter.
Vänder edra hjertan till Gud! ropade nu eremiten med
helig ifver. Ur ett litet lönnrum i bergets vägg tog
han fram
hostian och kalken. Han gaf Atala en snöhvit oblat,
doppade litet bomull i ett oljekärl och beströk dermed
hennes tinningar. Han höll hennes hufvud i sina armar
och skådade uppåt med hänryckt blick.
O, min fader, hviskade jag frågande, återbringa dessa
medel lifvet åt Atala?
Ja, min son, svarade gubben, det eviga lifvet!
Atala hade utandats på jorden.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
