- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
277

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En hvit slafs öden. I.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Det var ett obetänksamt företag af de båda unga
männen att utan annan vägvisare än kompassen söka
tillryggalägga den långa vägen till fots. Vintern
hade just då inträdt och en färd öfver de vidsträckta
Pampas, dessa ofantliga öde slätter, var svår äfven
för ryttare. Regnet föll i strömmar, en kall vind
jagade våldsamt fram öfver stepperna, hvars jemna,
med vittrad salpeter betäckta yta icke lemnade minsta
skydd. Detta väder fortfor många dagar utan afbrott
och under denna tid kunde de hvarken förskaffa sig
något jagtbyte eller upptända någon eld. Då bröt
ändtligen solen fram och stormen saktade så att de
resande fingo njuta en lugn natt,

Dagen derpå bröto de åter upp och färdades vidare,
men vägen var utomordentligt besvärlig. Under natten
förirrade de sig och kommo till en smal, djup flod med
branta stränder. Här måste de öfver, men det var redan
ett svårt arbete att blott komma ned till floden,
som brusade djupt under dem. Ändtligen lyckades de
nedkomma till flodbädden.
Här voro de skyddade för vinden och beslöto sig för
att söka sig nattläger. Med knifvarne gräfde de sig
en håla i strandbädden; det lyckades dem äfven att
upptända en liten eld för att värma sina genomfrusna
lemmar; men knappt hade de lagt sig att sofva, då de
med förskräckelse upptäckte att flodvattnet började
att stiga och trängde in i hålan. Blott med yttersta
nöd lyckades de klättra upp på den höga stranden och
sålunda rädda sig från att neddragas i det skummande
djupet.

Det vore pinsamt att följa de resande genom alla deras
lidanden af hunger, törst, kyla och öfverväldigande
trötthet. Deras fötter voro fulla af sår och kläderna
hängde omkring dem som våta trasor, intet ätbart stod
att finna utom några bittra rötter af de torftiga
växter som stucko upp ur
steppens gråa, tröstlösa yta. Slutligen lyckades de att
få skjuta en kringströfvande puma, den de genast
slagtade och stekte. »Vi voro», berättar Guinnard,
»glupska som djur och slukade det på en gång feta
och sega köttet, hvilket smakade oss som mat vid
gudarnes bord. Ändtligen voro vi ännu en gång mättade
och beslöto att hvila oss ett par dagar. Vi befunno
oss på ett gynnsamt ställe, der det fanns gräs nog
och der vi kunde bereda oss skydd emot stormen.

Efter två dagar kände vi oss återställda, men såren
på fötterna voro sämre och då vi stego på marken
kändes det som om vi haft söndersplittradt glas under
fotsulorna. Vi måste derföre blifva ännu två dagar der
vi voro; efter denna tid voro vi dock nödsakade att
bryta upp, och nu gick färden några dagar temmeligen
lätt. Vi hade till och med lyckan
att få skjuta en hjort; det afdragna skinnet kunde
vi nu linda kring våra blödande fötter och kände
deraf mycken lindring. Det stod dock skrifvet att
alla olyckor som hittills öfvergått oss skulle vara
ett intet emot det missöde som ännu förestod.
Min kompass, som för oss var af ett så omätligt
värde, hade under natten då vi räddade oss undan
öfversvämningen erhållit någon skada. Under de första
dagarne hade jag icke tänkt derpå; när jag nu åter tog
honom i min hand var han obrukbar. Hvarefter skulle
vi nu rätta oss? Vi voro på orätt väg; i stället för
att befinna oss vid indianområdets gräns, hade vi
kommit midt i det samma!

Den bedröfliga vissheten kunde icke mer ändras. Vi
sökte emellertid taga en annan riktning och draga
oss närmare till bergen, der det var möjligt att
finna gömställen. Vid framkomsten dit upptäckte vi
till vår förskräckelse tydliga spår efter indianer;
buskar och gräs voro nyligen bortbrända, här och der
visade sig fårska märken efter deras lägerställen.

illustration placeholder
Guinnards ridt öfver Pampas. (Se sid. 278.)

illustration placeholder
Fången och hundarne. (Se sid. 278.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0281.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free