- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
278

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En hvit slafs öden. I.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Vi behöfde emellertid lifsmedel och måste till hvad
pris som helst återvända till slätten, der vi sett
några antiloper. Jag hade redan sårat ett af djuren
och vi voro just sysselsatta med att förfölja rofvet, då min
följeslagare stannade och med förskräckelse pekade
utåt slätten.

Det var en skara beridna indianer.

Vi kastade oss ögonblickligen ned på marken för att
undgå deras uppmärksamhet och kröpo sakta framåt
berget till vårt gömställe. Vi lyckades verkligen
uppnå vår hydda. Här höllo vi oss nu innestängda i
två dagar, alltid befarande att blifva upptäckta
och anfallna af en vild, skonslös fiende.

Men hungern var en ännu förfärligare fiende; på tredje
dagen måste vi å nyo våga oss ut. Denna gång voro vi
lyckligare i vår jagt och ett vackert rådjur lofvade
att förskaffa oss den läckraste anrättning. Jag
hade redan kastat djuret öfver mina skuldror och vi
beredde oss att återvända, dä vi plötsligt hejdades
genom dånet af hofslag, och indianer från alla håll
sprängde fram, frammanade som genom ett trollslag. Vi
voro förlorade.

De bruna ryttarne erbjödo en förfärlig anblick. De
voro nästan nakna, sutto på snabba hästar, som
de tyglade med förundransvärd skicklighet, deras
muskulösa lemmar och tjocka, vildt fladdrande hår,
deras väldiga gestalter och råa, oädla anletsdrag,
allt gjorde intryck af någonting infernaliskt. En
strid emot denna hord kunde icke vara tvifvelaktig
till sin utgång. Men här fanns icke annat val, än att
se döden ståndaktigt i ansigtet, och vi gåfvo eld. En
af de främsta ryttarne sårades, men de öfriga störtade
på oss med så mycket större raseri. Min olycklige
kamrat genomborrades af ett lansstyng och föll för
att aldrig mer resa sig.

Jag kände en stickande smärta i venstra armen och
förstod att jag var sårad; nästa ögonblick träffades
jag i hufvudet af en stridsklubba, som fällde mig
medvetslös till marken. Efter en stund gjorde jag
ett försök att resa mig, men föll genast maktlös
tillbaka. När indianerna sågo att jag lefde, ville de
med ens göra slut äfven med mig, men en af dem måtte
utan tvifvel hafva tyckt att en så pass seglifvad
menniska borde blifva en bra slaf, ty han trädde
afvärjande emellan. Efter att fullständigt hafva
utplundrat mig, bakband han mina händer, lade mig,
naken som jag var, på en häst och band mig fast på
den samma.

Nu började en ridt, som jag aldrig skall glömma,
en ridt lika förskräcklig som den Mazeppa en gång
fick göra öfver Rysslands stepper. Min blodförlust
var stor; jag föll ur en vanmakt i en annan, kastades
af och an på hästryggen som en varupacke, allt under
det min plågoande framdref hästen i det vildaste
galopp. Huru länge dessa marter varade vet jag icke;
jag erinrar mig blott, att jag nedlyftes af hästen
men utan att händerna löstes. De hade dock kunnat
göra det, ty i mitt tillstånd skulle hvarje försök
till flykt varit omöjligt, jag kunde ju icke en gång
gå. Denna färd syntes mig som en evighet. Jag kunde
ingenting förtära, ehuru indianerna då och då bjödo
mig rötter att äta.

Ändtligen kommo vi till hordens egentliga
lägerplats och der lossade man tågen kring händer och
fötter. Båda voro förfärligt svullna. Jag kunde icke
gå, jag kunde icke krypa, utan måste blifva liggande,
omgifven af en skara vilda ansigten. Män, qvinnor och
barn stirrade på mig i djurisk nyfikenhet, men ingen
gjorde sig mödan att på ringaste sätt söka lindra
mina gräsliga plågor. Först mot aftonen gaf man mig
något att äta, ehuru jag icke hade kraft att förtära
det. Dessutom vämjdes jag vid det råa hästköttet,
som är dessa nomaders förnämsta föda. Om natten hade
jag rysliga drömmar, då jag öppnade ögonen tänkte
jag blott på min mördade reskamrat.

Hvad ämnade indianerna göra med mig? Ville de lemna
mig vid lif eller skulle jag blifva ett offer för
deras blodtörst? Tanken att de sparade mig för någon
fest, då de skulle mörda mig som ett slagtoffer,
plågade mig oupphörligt.

illustration placeholder
En ringränning till gudarnes ära. (Se sid. 279.)

Under de första dagarne fick jag vara i ro och de
fordrade icke något arbete af mig, likväl utan att
visa något tecken af medlidande. Jag återvann någon
styrka och mina sår blefvo bättre, men man lemnade
mig naken som ett nyfödt barn, ehuru vädret var rätt
kallt. Jag fick sofva på marken utan tak, utan skydd,
och mitt tillstånd förvärrades; jag kände en stickande
smärta i alla lemmar. Dertill kom hunger.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0282.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free