- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
283

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vexlande öden. En berättelse af Turdus Merula. (Forts. o. slut fr. föreg. häfte sid. 256.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lilla byggning, der den ligger till hälften
inbäddad i snö vid den smala Strandgatan. Träda vi
genom köket in i långkammaren, se vi der två unga
flickor sitta vid det ena fönstret, som vetter in
åt gården, med vidsträckt utsigt öfver fjärdens
snöhöljda yta. Tjocka drifvor betäcka de två nedre
fönsterrutorna och genomsila en blåaktig dager,
men genom de två öfre rutorna skiner vintersolen på
sin korta bana längs horisonten, hvars skogbeklädda
kullar förtona fjerran i glimmande färger. I kammaren
är allt välbekant: vi återfinna samma hvita gardiner
och gamla perlfärgade möbler, samma vänliga trefnad,
vi en gång förut lärt känna. De båda unga flickorna,
hvilka äro sysselsatta med sömnad, och ännu en tredje
ung flicka, som, gående af och an mellan kammaren
och köket, håller på att undanstöka qvarlefvorna
af middagsmålet, äro oss äfvenledes välbekanta:
det är Elins trenne döttrar. Som elfva år förflutit
sedan vi sist sågo dem, hafva de emellertid blifvit
betydligt förändrade. Maria, den äldre af dem som
flitigt sköta sömnaden, är nu en femton års drömmande
tärna med ljusa lockar och milda blå ögon, en lefvande
afbild af sin moder, sådan denna var i sin ungdoms
sköna vår. Systern, som sitter midt emot henne och
med korta mellanskof lägger arbetet undan, för att
höja sig på tåspetsarna och titta ut genom rutan, är
ingen annan än »lill’ Anna», nu en liflig och munter
trettonåring. I den tredje flickan, upptagen, såsom
vi nyss nämde, af hushållsgöromålen, se vi äldsta
systern, den sjuttonåriga Malin. Hon är storväxt och
groflemmad, med bredt ansigte, som knappast kan sägas
vanprydas af en stor, rödblå näsa, enär ingen annan
del af ansigtet kan göra anspråk på större skönhet än
som kommit på näsans lott. Men oaktadt Malin är ful,
gör hon icke ett obehagligt intryck, ty kring den
breda munnen och i de små gröngråa ögonen framlysa
hjertats renhet och godhet med sådan innerlig kraft,
att ingen kan betrakta henne, utan att erfara en
sympatetisk känsla. Såväl af Malins husmoderliga
bestyr, som af de andra systrarnas sätt att bete
sig och se sig kring i rummet, ledas vi till den
slutsatsen, att de icke tillfälligt befinna sig i
Elsas boning, utan att denna utgör deras stadiga hem.

Så är det ock. Sedan den mörka Oktoberqvällen, då
Elin inträdde med sina barn under Elsas tak, hafva
de förblifvit boende der. Följande sommar anlände
visserligen Elins syster, den rika fru Brita Stening,
från Stockholm och inflyttade med sina tre barn,
två gossar och en flicka, i sitt ståtliga hus vid
Storgatan. Men hon fann den stora tvåvåningsbyggnaden
alltför trång, för att kunna herbergera äfven Elin och
hennes små. I Elsas lilla byggning deremot fanns det
fortfarande rum för dem alla. Hade Elin varit ensam,
skulle systern tvifvelsutan upptagit henne hos sig,
men nu hade hon barn, och den starka motvilja, Brita
alltid hyst för kapten Mörck, utsträckte hon äfven
till dennes barn. Hon bistod väl Elin då och då,
men hon gjorde det kargt och motvilligt, såsom en
nödtvungen uppoffring, men icke af ett kärleksfullt
hjerta. Elin undvek ock derföre så mycket som möjligt
att anlita hennes bistånd. Sitt bästa stöd ägde Elin i
Elsas trofasta tillgifvenhet och i sin egen kraft. Hon
var mycket händig i sina fingrar och kunde utföra
de finaste sömnader och täcka broderier. Hon gjorde
sig snart känd som den skickligaste och flitigaste
sömmerskan i den lilla staden, och man gaf henne fullt
upp med arbete. Elsa skötte hushållet och barnen,
och derigenom fick Elin tid att sköta nålen, för att
förskaffa bidrag till mat och kläder åt sig och de
sina. Hon saknade icke heller andra goda vänner,
som underlättade hennes arbete. Pel Perssonsmor
infann sig icke sällan och öfverlemnade åt gumman
Elsa några marker smör, en ost eller en knippa fisk;
då och då om vintern lät hennes man köra in på gården
ett dugtigt lass ved. Äfven den hederlige handelsman
Roth försummade icke att i tysthet, genom gamla Elsa,
understödja det fattiga hushållet.

Kort tid efter det Elin öfvergaf sin mans hem, gjorde
kapten Mörck ett matt försök till återförsoning,
men sedan Elin bestämdt vägrat att återflytta till
honom och afsagt sig hvarje anspråk på hans bidrag
till barnens underhåll, följde
å kaptenens sida förslag till äktenskapsskilnad,
hvartill Elin samtyckte. När ett år förflutit, blef
bandet mellan dem på laglig väg upphäfdt. Kapten
Mörck gifte sig med rika tolfmans Stina, hvilkens mor
under tiden dött, och den nya kaptenskan Mörck förde
snart en sträng spira, icke blott öfver tjenare och
underhafvande, utan ock, enligt hvad allmänt sades,
öfver kaptenen sjelf. Elin och hennes fordne man
undveko ömsesidigt att återse hvarandra, och enär
barnen inbegrepos i samma tysta öfverenskommelse,
förbleknade snart faderns personlighet i deras
erinring. Blott för de äldre lefde hans drag ännu
qvar såsom en töckenbild, men sväfvande bort allt
längre och längre. Man talade aldrig om honom. Han
var, ehuru lefvande, död för dem, som en gång voro
honom närmast och tillgifnast.

Och så förflöt tiden, lade dag till dag, månad
till månad, år till år. Elin utvecklade sig till en
praktisk och kraftfull qvinna; det djupa sår, hon
erhållit, ärrades så småningom, hon blickade ej mera
tillbaka, utan endast framåt för sina barns räkning,
och dessa artade sig, ju mera de uppväxte, till
arbetsamma och goda varelser. När Gustaf genomgått
skolan och afgick derifrån till gymnasium i Hernösand,
antogs han af handelsman Roth till informator för
dennes unge son, som fick följa honom till sistnämda
ort, för att under hans uppsigt och ledning genomgå
skolan derstädes. Wilhelm antogs af handelsman Roth
såsom biträde i dennes handel.

Ehuru stor lättnad allt detta beredde Elin, var
det henne dock ofta svårt nog att sörja för sitt
eget och de uppväxande flickornas behof. Mången
gång fingo de gå hungriga till sängs, och den hårdt
åtdragna svältremmen fick då stilla den upproriska
magen. Men aldrig hörde man hvarken fru Gran, såsom
Elin efter skilsmessan från mannen kallades, eller
hennes barn beklaga sig; de åtnjöto derföre lika
allmän aktning som deltagande. Den stolta fru Brita
Stening tillställde kalaser och täta spelpartier,
ty hon älskade att lefva yppigt och godt, och man
gick på hennes bjudningar för den goda matens och
trakteringens skull; men sin aktning och välvilja
skänkte man åt den fattiga, arbetsamma systern,
hvilken sällan syntes till vid fru Britas rågade
bord. Dock inträffade småningom ett närmande systrarna
emellan.

Elin och hennes barn drabbades emellertid af en djup
sorg, då gamla Elsa, sedan de i omkring tio års tid
bott hos henne, gick bort från jorden, trött af årens
tyngd. Hon hade på dödslägret testamenterat sin gård
åt Malin. »Gossarne», hade hon sagt, »skola nog taga
sig fram i verlden, Maria och Anna skola bli gifta;
men stackars Malin vill kanske inte någon taga, om
inte för gårdens skull.» Jemte detta, enligt hennes
uppfattning, bästa sätt att trygga den fula Malins
framtid, ansåg hon troligen att Malin, såsom den med
öfvervägande praktiska anlag utrustade, skulle bäst
taga vara på den lilla egendomen och förvalta den
till familjens gemensamma gagn, så länge den förblef
tillsammans i det fattiga, trånga boet. Och häruti
misstog sig den fromma gumman icke. Malin utöfvade,
i sin värdighet af gårdsägarinna, en lika uppoffrande
och nitisk vård om familjens ekonomi, som den gamla
sjelf medan hon lefde.

Och efter denna lilla återblick på de vexlingar,
tiden medfört under sitt lopp, återvända vi till våra
tre unga vänner, af hvilka de två yngre fortfarande
sitta qvar vid fönstret och sy, och den äldsta, efter
undanstökade hushållsgöromål, slagit sig ned på en
pall med en stickstrumpa i handen.

»Vet du hvart mamma gick?» frågade Anna.

»Hon skulle först gå till doktorinnan med kragen, och
sedan till moster med négligéen», svarade Maria. »Så
der ja», tillade hon i det hon lade ihop sitt arbete,
»nu äro landshöfdingskans remsor allesamman färdiga,
nu kan jag få sy åt mamma litet, medan hon är borta.»

Med dessa ord framtog hon en väl undangömd halffärdig
pirat, ämnad till julgåfva åt modern.

»Den blir riktigt vacker med sina gröna palmetter på
ljusgrå botten», anmärkte Anna lifligt. »Låt se om
mina pulsmuddar ta’ sig bra ut!»


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0287.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free