Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vexlande öden. En berättelse af Turdus Merula. (Forts. o. slut fr. föreg. häfte sid. 256.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och väl för tjugonde gången sedan hon fått
dem i smyg, åtminstone såsom hon sjelf trodde,
färdigvirkade, framtog hon pulsmuddarne, nätt
inlagda i papper. Muddarne utbreddes på bordet och
beskådades. De voro ganska vackra, snöhvita och
pösande, med purpurröda kanter.
Malin sade ingenting, hon hörde på systrarna och
fortfor att sticka.
»Låt se bara att du blir färdig med ditt till
julqvällen, Malin!» utropade Anna med den
qvicksilfveroro, som spelade i allt hvad hon sade
och gjorde.
»Har ingen fara», svarade Malin gladt och såg upp från
sitt arbete, en tjock grå ullstrumpa. »Maken är redan
i ordning, och den här kan jag sticka färdig på ett
par nätter, om derpå kommer an. Mor skall allt tycka
om mina strumpor, tror jag. De äro nyttiga plagg,
i synnerhet om vintern.»
»Liksom om inte pulsmuddarne också skulle vara nyttiga
om vintern», sade Anna ifrigt.
»Piraten», inföll Maria, »är nyttig både sommar och
vinter, men om sommaren behöfver man hvarken muddar
eller ullstrumpor.»
»Att du kan tala så!» utropade Anna med gråten i
halsen. »Tror du kanske att mamma inte blir nöjd med
Malins och min julklapp?»
»Kära mej, det vet jag visst, det!» svarade Maria
skrattande. »Jag hörde mamma för inte länge sedan
säga att hon riktigt kände sig i behof af ett par
nya ullstrumpor och ett par varma pulsmuddar, men
att hon inte hade tid att skaffa sig dem.
Denna underrättelse lugnade synbarligen Anna, hvilkens
uppmärksamhet dessutom i detta ögonblick väcktes af
en svag bjellerklang från fjärden.
Alla systrarna reste sig, för att titta ut genom
fönstret.
En ensam person kom åkande i en öppen släda längs
strandvägen tätt förbi gården.
»Det ser ut som en militär!» sade Anna.
»Ja, det gör det», svarade Maria. »Han vänder hufvudet
hitåt.»
»Vinden har gått på ost», anmärkte Malin. »Vi få
snart annat väder.»
Antingen att orsaken var bjellerklangen eller
bullret från bordet, som sköts åt sidan, alltnog,
någon vaknade nu i köket och kom långsamt lufsande
in i kammaren, lade ett par tjocka tassar på
fönsterkarmen och kilade en bred bringa och
dito hufvud mellan systrarnas ansigten. Det var
vännen Ajax, som önskade få veta hvad som var
å färde. Han uppfångade en skymt af slädan just
då denna försvann bakom ett par strandbodar,
gaf till ett groft skall och såg åt dörren, såsom
ämnade han sig ut, men ändrade tanke, vände hufvudet
tillbaka mot fönstret och betraktade med djupt
allvar vinterqväll-landskapet. De förflutna åren
hafva mycket förändrat Ajax. Han har blifvit gammal
och nästan hvit i hufvudet, och hans uppfattning af
lifvet och sin ställning inom familjen har undergått
motsvarande förändring. Han värderar hvilan och den
varma brasan långt mera än förut, och har antagit
mot Elins barn en viss faderlighet i sitt väsende, i
stället för den fordna kamratlikheten. Elsas bortgång
har synbart kostat på honom. Han är emellertid ännu
en kraftig och kry ålderdom, en vördnadsbjudande
representant af heder och trofasthet. Nu har han
tillräckligt betraktat utsigten, nu flyttar han
tassarna från fönsterkarmen ned på golfvet, kastar
en mönstrande blick kring rummet, går i tur från den
ena systern till den andra, undersöker deras arbeten
och uttalar sitt gillande med blick och högtidlig
svansskakning. Derefter lägger han sig på den mjuka
mattan, gäspar, sträcker ut benen och faller i en
angenäm slummer.
»Jag undrar just», sade Anna med en blick på hunden,
»om Ajax får följa oss om julafton till moster?»
»Det tror jag inte går an», svarade Maria. »Mosters
rum äro så fina, att hon nog inte släpper honom in
till sig; om inte Hilda må hända skaffar honom plats
i köket.»
»Jag tycker det hade varit roligare om mamma antagit
handelsman Roths bjudning. Då hade Ajax säkert fått
vara med.»
»Skyll på Ajax du!» sade Maria skrattande. »Men tänk
om inte Rothens Henrik kommer hem till julen med bror
Gustaf!»
»Så du talar!» svarade Anna rodnande. »Men hvad kan
orsaken vara», fortfor hon strax derefter, »att moster
denna jul bjudit oss till sig? Hon har aldrig förut
gjort det.»
»Jag vet det inte. Moster har på sednare tider blifvit
snällare mot oss.»
»Ja, men Calle och Janne äro lika dryga som
förut. Usch, sådana kusiner! Gustaf tycker inte om
dem heller, det vet jag.»
»Men så är Hilda så mycket vänligare mot oss alla. Jag
tror det är för Hildas skull moster har bjudit oss;
ja, det tror jag. Du skall se att vi nog få roligt.»
»Bara Gustaf snart kommer hem!» inföll Anna med
tindrande ögon. »Han är ju så godt som student
nu! Eller är han det inte?»
»Han blir det nästa sommar.»
»Och får då hvit mössa med kokard?»
»Ja visst.»
»Ack, så roligt, så roligt!» jublade Anna, hoppade
kring golfvet och klappade ihop händerna.
Ajax lyfte upp hufvudet, gaf henne en halft
tillrättavisande blick, men lät det bero dervid och
tillslöt åter sina ögon.
»Nej, nu dröjer Wilhelm allt för länge», anmärkte
Malin. »Han lofvade klyfva några klabbar åt mig på
eftermiddagen, men han hörs inte utaf.»
»Han har visst inte kunnat komma från boden», sade
Maria.
»Det är väl så, det. Men nu går jag sjelf och klyfver
klabbarne, innan det blir för skumt. Det käns kallt,
och mor behöfver värma sig när hon kommer hem.»
Med dessa ord steg Malin upp, knöt en duk om hufvudet,
tog ullvantar på händerna och förfogade sig till
vedboden.
Skymningen hade inträdt. Maria och Anna sutto tysta
och stilla, med armarna lagda kring hvarandras
hals; ty de kunde icke längre se att arbeta. Intet
annat ljud hördes än Ajax’ andetag och då och då
en häftig vindstöt, som kom fönsterrutan åt gatan
till att dallra. Medan rummet åt sistnämde håll
mer och mer mörknade, genomskimrades ännu en stund
det motliggande fönstrets öfra del af vinterqvällens
lysande färgspel. Men äfven detta dog småningom bort,
och det var nästan alldeles mörkt då Malin inkom
med en vedbörda, som hon kastade på golfvet framför
kakelugnen.
»Vi få storm i natt», sade hon, »och snöyra med. Det
blir ett svårt väder för alla vägfarande. Mins ni
snöstormen förliden jul?»
»Jag mins den nog», svarade Maria, »den upptornade
drifvorna i jemnhöjd med taken.»
»Den räckte i tre dygn, och flera menniskor hittades
döda på landsvägarne.»
Malin, som emellertid rest vedträden i kakelugnen,
tände nu en svafvelsticka och med denna näfvern, som
hon behändigt stoppade in mellan veden. Derpå lade
hon igen kakelugnsdörrarne, vred upp dragluckorna och
hukade sig ned på golfvet, för att titta åt genom de
små runda hålen om elden tog sig. Några röda strimmor
drogo streck härs och tvärs öfver hennes ansigte och
tumlade sedan lifligt kring golf och väggar. Snart
sammansmälte dock de irrande strimmorna till ett
mildt sken, och när Malin öppnade kakelugnsdörrarne,
göt sig en bred, varm ljusflod genom rummet. Midt i
denna flod satt Malin tigande qvar på golfvet, och
uttrycket i hennes breda ansigte täflade i vänlighet
med sjelfva den blossande brasan.
»Hvad tänker du på?» frågade Maria, i det hon slog
sig ned vid systerns sida.
»Jag tänker på Elsa och på de sagor, hon berättade
oss framfor brasan.»
Äfven Anna makade sig till elden.
»Mins ni», inföll hon, »den vackra sagan om enkan
och hennes faderlösa små?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
