- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
285

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vexlande öden. En berättelse af Turdus Merula. (Forts. o. slut fr. föreg. häfte sid. 256.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Jag tänkte just på den»», svarade Maria sakta.

»Är det ändå inte bra underligt», fortsatte Anna och
sänkte rösten till en hviskning, »att vi aldrig se
vår far?»

De äldre systrarna blickade skyggt omkring sig,
liksom fruktade de att någon kunde lyssna på dem.

»Tror ni inte», återtog Anna hviskande, »att han
någon gång längtar efter att se mamma och oss?»

»Pappa har ju tagit en annan hustru. Han bryr sig
hvarken om mamma eller om oss», sade Maria sorgset,
»Han skulle inte längre känna igen oss, liksom inte
vi honom.»

Efter detta yttrande följde en lång stunds tystnad,
hvilken slutligen bröts af Malin, som sade mera för
sig sjelf än till de andra:

»Jag tror ändå att jag skulle känna igen honom!»

I detta ögonblick hördes steg i förstugan och en
knackning på köksdörren, som strax derefter gick
upp, innan de halft skrämda flickorna hunnit hämta
sig. Oaktadt dörren stod öppen mellan långkammaren
och köket, var dock mörkret i det sednare så tjockt,
att de endast otydligt förmådde urskilja den person
som inträdde.

»Är fru Gran hemma?» frågade en manlig stämma.

Ajax rusade upp.

»Stilla, Ajax», ropade Malin, som i det samma
återvann hela sitt mod och gick ut i köket.
»Mamma är utgången i sta’n», svarade hon.

»Dröjer hon länge?»

»Nej, det gör hon inte. Var god och vänta tills hon
kommer. Jag skall tända eld på ljus.»

»Tack», sade mannen och började taga af sig
ytterplaggen.

När ljuset blifvit tändt, sågo de tre systrarna med
förvåning framför sig en äldre officer i grön uniform,
med rödbrusigt ansigte och matta, utstående ögon,
hvilka stirrade omkring sig med ett nedslaget
uttryck. Ajax, som i början ifrigt nosat på den
främmande, uppgaf ett sorgset tjut och gömde sig
under bordet.

Mannen såg på hunden med en melankolisk blick och
derefter på flickorna, som hvar och en i sin tur nego
för honom.

Malin tände ett ljus till, bad den främmande stiga in
i långkammaren, satte ljuset på bordet framför soffan,
neg åter och förfogade sig tillbaka till syskonen i
köket.

Både Anna och Maria vinkade henne till sig.

»Vet du hvem han är?» hviskade Anna ifrigt i hennes
öra.

»Tror du mamma känner honom?» frågade Maria sakta
i det andra.

Malin endast skakade på hufvudet till svar. Hennes
blick stirrade i luften med ett frånvarande
uttryck. Det var såsom sökte hon efter någonting i
sitt innersta. Plötsligt flammade det till i hennes
blick och på hennes kinder. Hon såg häftigt upprörd
ut. Utan att säga ett ord tog hon skyndsamt kofta
och hufva på sig och ilade ut på gatan.

Malins förutsägelse om vädervexling hade redan gått i
fullbordan. Luften var mörk, icke en stjerna syntes;
skarpa snöflingor, som hvirflade om för vinden,
slogo henne i ansigtet. Det gick tungt att vada fram
på de redan igenyrda stigarne; men Malin var stark
och kände väl till vägen. Hon vek af på Tullgatan,
banade sig hurtigt en väg snedt öfver torget, kom
derifrån in på Storgatan och stampade snart snön från
fötterna i fru Brita Stenings rymliga förstuga.

»Är mamma hos moster?» frågade hon, i det hon stack
hufvudet in genom köksdörren.

»Hon sitter i mellanstugan», svarade en röst.

Malin smällde igen köksdörren och rusade in i
mellanstugan, men här kom hon af sig, till följd af
hvad hon bevittnade. Hon såg sin mor och Hilda vid
hennes sida stå orörliga och bleka midt på golfvet med
uppspända ögon, som riktades mot dörren till ett inre
rum, hvarifrån högljudda röster hördes. Det såg ut
som om Elin Gran hade velat skynda till nämda dörr,
för att tillkännagifva sin närvaro, men hejdats af
den förskräckta Hilda.

»Det är omöjligt, säger jag!» utropade eller snarare
skrek fru Britas röst inifrån kammaren.

»Det är en skedd sak, säger jag!» svarade
eftertryckligt en mansröst, tillhörande kamrer Pålson,
fru Stenings affärsombud.

»Stadsmäklar Bolm i Stockholm är en stenrik man. Han
kan ej bedraga!»

»Han har gjort konkurs», upprepar jag, »och ni är
icke den enda, icke heller den mest beklagansvärda,
som förlorat sin förmögenhet på det allmänna
förtroendet till honom. Det här brefvet innehåller
alla detaljer, och det är skrifvet af en man, som
icke skämtar i sådana saker.»

»Och huru har ni då skött mina affärer?» dånade fru
Britas stämma.

»Jag!» utropade kamrern, icke mindre högröstad och
vredgad. »Har jag icke många gånger varnat er för ert
öfvermodiga lefnadssätt, ert evinnerliga kalasande,
som inte gjort någon menniska godt, allraminst
er sjelf? Har jag inte rådt er att af era räntor
afsätta en reservfond för oförutsedda händelser? Men
har ni lydt mig? Har ni icke oförnuftigt understödt
er äldsta sons slöseri, och nyligen, mot mitt råd,
låtit inteckna er gård för att betala de skulder han
åsamkat sig som kadett på Carlberg? Hade ni sjelf
gjort besparingar, så skulle ni ej heller nu behöft
lemna gård och grund, sedan ert kapital gått förloradt
i Bolmska konkursen.»

»Är jag då alldeles ruinerad!» sade fru Stening med
darrande röst.

»Ja, det är ni, fru Brita Stening, och detta skyller
ni ingen annan än er sjelf.»

Som dessa ord blifvit sagda öppnades kammardörren,
kamrer Pålson utträdde, bugade sig i förbigående för
Elin och försvann.

Brita stod såsom förstenad på tröskeln mellan
kammaren och mellanstugan. Hennes blick hvilade med
ett obeskrifligt uttryck på systern.

»Har du hört det som här talats?» frågade hon
slutligen med tillkämpadt lugn.

Elin sade ingenting, men hennes blekhet och tårarne
i hennes ögon svarade tillfyllest.

»Nå ja, det kan också vara det samma», sade Brita med
förtviflans köld, »det blir i hvarje fall snart nog
spordt för alla. Gläd dig derföre, Elin, och förakta
mig af hjertans lust, ty nu är jag fattig som du.»

»Syster, syster, huru kan du så tala?» utropade Elin
och skyndade mot Brita med utsträckta armar.

»Lemna mig!» skrek Brita och stötte Elin från
sig. »Jag har aldrig tiggt någonting af dig; jag
ämnar ej heller tigga om ditt medlidande!»

»Du är hård, Brita, som sten; men jag hoppas till
Gud att han en gång uppmjukar ditt hjerta. Du skall
då bättre lära känna mitt.»

Med dessa ord aflägsnade sig Elin, åtföljd af
den bäfvande Malin. De banade sig tigande
väg i snöstormen, som jagade genom gatorna,
än hopande drifvorna i deras väg som murar, än
upplyftande snömassorna i sin famn, för att kasta
dem i ansigtet på de gående, liksom för att med ens
qväfva dem. Det var icke lång bit till Elins bostad
vid Strandgatan, men det var dock ett drygt arbete
att nå dit. Framkomna till hemmet, hade Malin hunnit
sansa sig tillräckligt. Hon hejdade modern i förstugan
och sade:

»I långkammarn sitter en herre, som vill tala med
mamma. Det var för att säga detta jag kom till
moster.»

Ännu häftigt upprörd af hvad hon nyss upplefvat
fästade Elin föga uppmärksamhet dervid. Hon lade
af sig ytterkläderna i köket, helsade sina båda
yngre flickor, och gick in i långkammaren, men drog
ögonblickligt dörren igen efter sig, ty den person,
som der steg upp vid hennes inträde, var ingen annan
än hennes frånskilda man, kapten Mörck.

Elin gjorde en knappt begriplig rörelse med handen,
som dock hade till följd att kaptenen åter satte
sig. Sjelf drog Elin till soffan en stol, i hvilken
hon satte sig midt emot honom. De betraktade en stund
tigande hvarandra.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0289.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free