- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
286

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vexlande öden. En berättelse af Turdus Merula. (Forts. o. slut fr. föreg. häfte sid. 256.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Elfva år hade förflutit sedan de sist sågo hvarandra,
och tiden hade icke skonat någondera. Elins hår
var gråsprängdt, hennes panna fårad, hennes kinder
insjunkna. Den fordom spänstiga och täcka gestalten
var nu stel, tunn och mager, följden af mödor och
bekymmer. Men öfver hennes väsende hvilade tillika
en egendomlig skärhet, en verksam andes kraft, ett
rent samvetes fridfullhet, som skönt förklarade
hennes tärda drag. Annorlunda med kaptenen. Han
var tjock och däst, hans bröst hväste tungt vid
hvarje andedrag. Ur de talgaktiga, utstående ögonen
och de pussiga, slappa dragen talade slöhet och
förfall, på samma gång uttrycket i hans ansigte
var djupt melankoliskt. Han bar i allt prägeln af
dryckenskapslastens härjningar.

Han gjorde ett par försök att tala, men de darrande
lapparne nekade honom sin tjenst.

Elin bröt tystnaden, i det hon hjertligt räckte honom
sin hand:

»Välkommen, Fabian!» sade hon.

»Tack!» svarade kaptenen och tryckte hårdt hennes
hand tillbaka.

Efter en stunds tystnad såg Elin honom allvarligt i
ögonen och frågade:

»Har du varit lycklig, Fabian, sedan vi skildes?»

Kapten Mörck såg upp med en underlig, hopplös blick,
sänkte hufvudet mot bröstet och yttrade sakta:

»Du var god du, Elin! Det har hon inte varit.»

Efter en kort tystnad tillade han med tonlös röst:

»Stina helsar dig.»

»Hon!»

»Hon är död, och det är på hennes begäran jag kommit
till dig.»

Som den upprörda Elin förblef tyst, fortsatte kaptenen
i afbrutna meningar:

»Du vet kanske inte att Stinas och min son – vårt
enda barn – i höst ett år sedan drunknade. Gossen
var Stinas ögonsten, den enda varelse på jorden hon
älskade. Från denna stund blef hennes lynne, som
alltid varit svårt, våldsamt till förfärlighet. Jag
tror hon inte var rätt klok längre. Ibland stängde
hon in sig flera dagar å rad, ville icke se någon och
njöt ingen föda. Det var hemskt; men det blef ändå
värre när hon kom ut. Hon pinade då med sin elakhet
och vildhet en hvar nästan till outhärdlighet; hon
var en skräck både för menniskor och kreatur. I
går styrde hon i stormande sinne stegen till
la’gåln. Inkommen hötte hon åt tjuren, som stod
klafvad vid dörren. Djuret slet sig löst, rusade på
henne, stötte och kramade henne mot väggen, innan
dejans skrik hann tillkalla hjelp. Vi skulle bära bort
henne, men då uppgaf hon ett sådant jemmerläte, att
vi nödgades lägga henne ned på fähusgolfvet. Hennes
hufvud var sönderslaget och blodfradga stod ur hennes
mun. Hon vinkade att jag skulle luta mig ned. ’Mörck’,
rosslade hon i mitt öra, ’jag dör. Jag har varit en
elak och dålig qvinna. Jag har varit en satan mot din
förra hustru. Lofva mig en sak! När jag dött, skall
du gå till henne och bedja henne förlåta mig.’ Detta
yttrade hon med sans. Men nu öfverfölls hon af
yra. ’Det är hon, som tog från mig min gosse. Hon
sitter med honom i sitt knä hos Gud fader. Men dit
får jag inte komma’, jemrade hon. ’Hjelp, hjelp! nu
rusar tjuren mot mig igen! Han är kolsvart, han
lyfter mig upp på sina horn.’ – Hon hade rest öfre
delen af kroppen och stödt sig på ena armbågen,
men föll plötsligt baklänges. Hon var död.»

Sedan båda hämtat sig efter skildringen af Stinas
förfärliga död, frågade kaptenen i det han såg på
Elin:

»Vill du förlåta henne?»

»Ja», svarade Elin saktmodigt. »Jag förlåter henne,
så visst jag hoppas förlåtelse af Gud för hvad jag
brutit.»

Kapten Mörck sänkte åter hufvudet och stirrade en
stund med slö blick mot golfvet. Derefter sade han:

»Förlåter du äfven mig?»

Elin utbrast i gråt.

»Ja», snyftade hon, »af mitt innersta hjerta förlåter
jag dig.»

»Tack, Elin! Jag har nu uträttat mitt ärende. Är det
våra barn jag såg der ute?»

»Ja. Vill du att jag kallar in dem?»

»Nej, nej!» svarade kaptenen med en afvärjande åtbörd,
det han reste sig. »Men jag är glad att jag än
en gång sett dem. Farväl!»

»Farväl, Fabian! Gud skydde dig!»

Några ögonblick derefter var kapten Fabian Mörck
förvunnen i mörkret och snöyran.

När ljudet af hans fotsteg snart icke mera hördes,
betraktade Elin sina barn med tårfyllda ögon, knäppte
ihop sina länder och sade högtidligt:

»Det var eder far, barn! Sorgen har nått äfven
honom. Bedjen, att han måtte finna frid och tröst
hos all kärleks och barmhertighets outtömliga källa!»

»Jag kände igen honom, jag», hviskade Malin snyftande,
i det hon jemte systrarna lindade sina armar kring
modern.

Der ute fortfor snöstormen att rasa hela natten
igenom, hvisslande med tusen skarpa tungor mot
fönsterrutorna, såsom ville den skära genom det sköra
glaset, dånande med raseri genom gatorna, liksom ville
den spränga husen i sär och bortsopa deras spillror i
den kolsvarta natten; men det tunna, bräckliga glaset
motstod snöstormen, den lilla, låga byggningen boll
trofast ihop sina fogar, på samma sätt som de, hvilka
nu hvilade der inne, räddat sig och hållit samman
uti den hårda kamp, lifvet tidigt hade sändt öfver
dem. Ofta vaknade de dock vid de häftiga vindstötarne
och uppsände fromma och brinnande böner för den man,
som sjelf uteslutit sig ur deras kärleksfulla krets,
och som nu ensam vandrade sin väg i storm, köld och
mörker.

Tidigt på julaftonen omkring en vecka derefter sutto
Elin och alla hennes barn – Gustaf var hemkommen från
Hernösand – församlade i långkammaren. Fru Brita
Stening hade gifvit återbud för julbjudningen. Hon
ville, i sin grämelse och sitt sårade högmod, till
en början hvarken se eller tala med någon. Handelsman
Roth hade visserligen förnyat sin bjudning; men Elin
afslog den. Hon och hennes barn ville icke dela julens
fröjd med andra, nu då deras båda närmaste drabbats af
olyckan och lidandet. De hade på förmiddagen, enligt
ortens sed, gjort och emottagit julbesök. Den lilla
trofasta Hilda Stening hade smugit sina små julgåfvor
i Malins famn och med tårar i ögonen bedt att hon och
syskonen icke måtte försmå dem. Hon rodnade så täckt
och strålande, då Gustaf kysste henne och önskade
henne en fridsam jul. Den tillgifne Henrik Roth hade
också infunnit sig och äfvenledes utvalt Malin till
sin julklappsförtrogna; och Malin, den goda själen,
märkte alls icke hans lilla bryderi, då han särskilt
bad henne att inte skrynkla paketet till Anna. Och nu
sutto de, såsom sagdt, i all stillhet tillsamman på
den heliga julaftonen. I köket flammade en sprakande
brasa. På det med en hvit duk öfvertäckta bordet
i långkammaren brann grenljuset och lågo de redan
uppbrutna julklappspaketen. Man gladde sig i tysthet
åt hvarandras och åt vänners tillgifvenhet. Gustaf
tog upp den vackra julpsalmen: »Af himlens höjd oss
kommet är ett bud, som frid till jorden bär», och de
öfriga instämde.

När sången slutat, hördes helt plötsligt klangen af
bjellror, de raska stegen af en trafvare och gnisslet
af slädmedar mot snön på gatan. Släden stannade
utanför Elins boning. Man hann knappast undra hvad
detta skulle betyda, då dörren till köket gick upp,
och Pel Perssons i Gjöle välbekanta, resliga gestalt
inträdde.

»Guds fred och en lyckosam jul!» helsade den ärlige
bonden, under det han befriade sig från den ludna
mössan och det breda resskärpet. »Cajsa helsar. Hon
hade sjelf velat komma med, men kunde inte slippa
från barnen.»

»God afton», sade Elin, »och välkommen till oss,
Pel Persson! Stig fram och sitt ned.»

Sedan han pelsat af sig och intagit sin plats,
satt Pel Persson en stund tigande. Uttrycket i hans
trohjertade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0290.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free