- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
289

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trenne timmar ur en lång lefnad. Berättelse af C. Georg Starbäck. 1. Morgonen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Trenne timmar ur en lång lefnad.



Berättelse af C. Georg Starbäck.

1.

Morgonen.

En höstafton i början på 1650-talet gingo trenne
studenter genom S:t Eriks gränd i Upsala framåt förbi
domkyrkan. Klockan slog sex i tornet, när de befunno
sig midt för Gustavianum, det af den store Gustaf
Adolf i närheten af erkebiskopshuset uppförda stora
präktiga hus, som kallades så till skilnad från det
af Carl IX till lärohus skänkta »domkapitelshuset»
söder om domkyrkan.

De tre studenterna fortsatte sin gång helt
långsamt. Två af dem voro storväxte, den ene af ett
synnerligen ståtligt utseende, den tredje var liten
till växten, och de nyfikna blickar, med hvilka han
såg sig omkring så väl på de stora byggnaderna som
på dem, hvilka händelsevis möttes, utvisade, att han
var en nykomling till lärostaden.

Den med det präktiga utseendet var mörk. Hans drag
voro kraftfulla, men bleka. Den höga pannan talade
om ett ljust och klart hufvud, under det att de
sammanpressade läpparne och hela den nedre delen af
ansigtet gåfvo tillkänna en jernvilja, en fasthet
och beslutsamhet, som trotsade hvarje hinder. Att
döma af hans klädedrägt och den infallna kinden
syntes han haft att kämpa med alla de svårigheter,
som fattigdomen lägger i vägen för en framåtsträfvande
yngling.

Det var Joel Drysander, en fattig komministerson från
Klockrike i Östergötland.

Den lille, som gick till venster om honom, var
smedsonen Erik Olofsson från Wadstena, som nu från
Linköping kommit upp att låta inskrifva sig vid Upsala
universitet och dervid antagit namnet Lindeman. Han
var ett par år äldre än Joel Drysander, men hade
sednare än denne kommit till universitetet.

Till venster om Erik Lindeman gick en lång, magerlagd
yngling med ljuslätt hy och ljust hår. Han var från
Norrland och hette David Johansson, men hade icke
antagit något tillnamn. Han hade ett fromt utseende
och var säflig och långsam i alla sina rörelser. Joel
Drysander liknade en sydlänning, när han gick vid
Davids sida.

De gingo länge tysta fram mellan träden vid
Bondkyrkan. Der stannade de.

Slottet låg midt för dem, och i fönstren tindrade
ljus, ty drottning Christina hade helt oförmodadt
kommit till staden och med henne många unga hofherrar,
hvilka svärmat omkring gatorna under dagens lopp,
lättsinniga och lättfärdiga, utan försyn hvarken för
ålder eller kön, såsom tonen var i denna drottnings
hof.

Himlen bakom slottet liksom hela vestra horisonten
lyste röd, bebådande storm. I domkyrkan ringde
klockorna vid en likfärd. Det var makt och
förgänglighet, storhet och ringhet gent emot
hvarandra, och öfver båda spände himlen sitt ljusa
blå.

De tre studenterna stodo en stund och betraktade
slottet och lyssnade till klockornas dofva, högtidliga
tonfall.

En suck pressade sig dervid fram öfver Drysanders
läppar. David lade långsamt sin hand på hans axel
och sökte se honom i ögonen, men han vände sig bort.

»Menar du icke, jag ser dina tankar, Joel?» sade
han.

Joel skakade på hufvudet.

»Skall jag säga dig dem?»

En dyster, mörk, hopplös blick riktades på den milde
frågaren, som vänligt log, i det han ännu lät handen
hvila på vännens skuldra.

»Ditt sinne sträfvar uppåt, Joel», sade David, »ja,
jag vet icke, om ens slottet der borta står nog högt
för din djerfva själ ... men verlden, verkligheten
säger sitt bleka nej, lika obevekligt som klockorna
från domkyrkan sjunga sin liksång, och derföre känner
du smärta i själen!»

»Ja, ja, David», utbrast Joel, »klockorna sjunga
liksång ... Ha, ha, du milde drömmare, du talar om
djerfva hugskott och sätter slottet der borta såsom
knappast nog högt för mig ... Ack, du vet icke,
att jag i denna stund är färdig att svälta ihjel,
om icke något underverk inträffar. Visserligen äro
klockljuden liksom bestämda för mig, och jag lider
dem godt, ty underverkens tid är med allo förbi ... Se
der, det är min hela egendom!"

Och han framvisade ett litet silfvermynt, som han
betraktade med lidelsefull hänryckning.

»Det är det enda, som jag fick med mig, när jag
drog hit upp, och jag har lyckats behålla den lilla
penningen, ehuru frestelserna mången gång med hungerns
alla qval kommit öfver mig och snart sagdt kunnat
dränka mitt förnuft i glömskans flod ... Jag har
behållit den, och jag skall behålla den ...»

»Du går för långt i din häftighet, Joel», menade
David, »det står ej så för lifvet, som du tror, nu
har du drifvit ditt arbete igenom, och nu skall hela
den stora verlden mottaga dig. Tro mig, ingen ärlig
arbetare går miste om sin lön.»

Ett till hälften föraktfullt, till hälften bittert
leende krusade den mörke Joels läpp, och han svarade
med en stämma, som tydligt tillkännagaf, huru våldsamt
stormen gick fram

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0293.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free