- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
290

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trenne timmar ur en lång lefnad. Berättelse af C. Georg Starbäck. 1. Morgonen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

inom honom, hotande att alldeles begrafva hans bättre
jag, och stigande må hända till sin höjd just genom
det fromma lugn, som kamratens tal och hela väsende
satte vid sidan af hans upprörda känslor.

»Jag är färdig, säger du ... ja, jag är färdig,
jag liksom så många hundrade vid sidan af mig,
men är det icke ett förbannelsens ord detta: jag är
färdig. Säg mig hvar skall jag sätta min fot utan
att mot min vilja trampa på höghetens höggrefliga
eller friherrliga släp, hvar skall jag sätta foten
för att taga ett steg framåt, utan att liksom genom
ett trollslag hela hären af dessa unga ädlingar
springer fram och skriker: vanbörding, undan ... du
skall kräla dig fram! – Är det icke ljufligt, David,
är det icke? ... Här samla vi med årslång möda
och oafbruten flit kunskaper och lärdom, under det
de högättade odågorna, lika okunniga, som de äro
högfärdiga, stå framför oss öfverallt och liksom
endast i smyg vilja begagna sig af den vetandets
egendom, hvars värde de måste erkänna, men som är och
ännu mer blifver vår, ja, jag säger vår, de ofrälse
männens arfvedel.»

»Väl har du rätt, Joel», återtog David efter en stunds
tystnad, »men blott till hälften, du är för upprörd
för att i denna stund se mer än hälften, den yttersta
randen, så att säga, af sanningen. Du glömmer, att
dock Adler Salvius sitter i rådet, du glömmer ock
hela mängden af ofrälsemän, som under dessa sista år
vunnit adelskap ... Se till, om icke du en gång, när
tiden hinner gå, blir en stor man och vinner adelig
värdighet! Du har alla anlag att stiga uppåt, Joel,
och jag, din stackars vän, skall glädja mig deråt,
ty jag lärer dock i all min dar, som du säger, få
lof att kräla utefter jorden ... Der trifves jag
ock väl», tillade han, liksom ville han med denna
slutanmärkning omstämma den häftige vännens sinne
och förmå honom att länka sig lös från den kedja,
som höll honom fången, »der trifves jag väl, och var
viss derom, det är en och samma vind, som blåser i
dalen och på bergets topp, men i dalen smeker han
blommans kind, då han der uppe bräcker ekens stam!»

»Men just den leken, David, likar mig godt», utropade
Joel, »jag har brottats hela mitt lif, och jag vill
brottas med mitt öde, tills jag blir dess herre,
eller ock stupa dervid.»

»Strida och kämpa skola vi alla ... men faran ligger
deruti, att vi så ofta förblanda medel och mål och
taga det förra för det sednare ...»

»Och hvilket skulle vara mitt mål?»

»Att vinna namn och sköld och ära och rikedom!» ljöd
vännens svar, så lugnt, men ock så obevekligt som en
hviskning af Joels eget samvete.

Han rodnade till och det blixtrade i hans ögon.

»Och jag skulle förblanda medlen med målet?» sporde
han med tonvigt på orden.

»Ja, du skall glömma, att allt detta, äran och
rikedomen, ... allt detta är icke målet, utan idel
medel att verka för ett högre mål ...»

»Som är?» inföll hastigt Joel.

»Fosterlandet!» svarade David.

En stunds tystnad inträdde, hvars högtid stod att
läsa i båda de samtalandes anletsdrag. Det låg ett
så mildt allvar öfver Davids panna, och hans ögon
glänste med en kraft, som ingen skulle hafva tilltrott
dem. Det häftiga, bittra, sammanbitna i Joels anlete
utjemnade sig så småningom för makten i dessa ögon,
och han räckte vännen sin hand.

»Fosterlandet», sade han, »jag glömmer det icke,
David, och lefver du den stund, att du kan säga
mig, det jag så förblandat ändamål och medel, så må
rikedomen förtorka i min hand och jag gå bort från
allt lika fattig som jag kommit till det!»

»Den stunden torde dock komma, så underligt det än
nu kan synas», genmälte David, »och jag skall då
säga dig sanningen så som du kanske icke hört den
på mången god dag. Ditt hjerta är i grunden godt,
Joel, men du är svag för denna verldens goda, och den
svagheten har en förunderlig makt att insvepa själen
i ett förblindande töcken ... Ja, ja,
lefver jag den dagen, så kommer jag till dig,
derpå har du mitt ord.»

Joel Drysander kunde icke annat än le vid den fromme
vännens tal.

»Så blir kanske ock denne min landsman en stor man
med tiden?» sade han och slog Erik Lindeman på axeln.

»Det kan ock hända!» svarade David. »Hur gammal är
du Erik?»

»Tjugu år!» svarade denne, något försagd att så
häftigt ryckas upp ur sina tankar.

Han hade hela tiden stått försänkt i åskådningen
af Wasaborgen, i hvars fönster man kunde se dunkla
skuggor röra sig, ju mer skymningen tilltog.

»Hvar har du haft dina tankar?» sporde den milde
David.

»Jag tänkte på honom, som byggde slottet», svarade
Erik, »hvem kunde väl tro, när han irrade omkring
i Dalarnas skogar, att han en gång skulle sitta som
konung i Sveriges rike? Så stod ock konung Erik för
mig i sin blodiga skrud när han vandrade omkring i
gemaken der uppe med de grymma tankarne sönderslitande
sitt hjerta ... Det var ju hans ättling, den sköne
ädlingen, som vi sågo med de andra ungherrarne på
eftermiddagen?»

»Tala icke de olyckliga orden, Erik!» utbrast Joel
och höll handen för Eriks mun.

Och åter stodo den häftige studentens ögon i brand,
och hans kinder bleknade af vrede.

»Det var ju mig det gällde, Joel?» sporde David och
såg leende på honom, som om han ville säga, att när
han icke tog det så häftigt, så borde ock hans vän
kunna glömma det eller åtminstone i lugn kunna höra
talas derom.

»Hade det ock varit den man, som jag aldrig sett för
mina ögon», sade Joel, »så hade det gått mig lika
till sinnes ... Så sant jag lefver, jag skulle
på ögonblicket hafva gifvit den förnäme herren en
minnesbeta, hvar så icke drottningen kommit.»

»Och så hade du för alltid stängt vägen för dig,
Joel!»

»Jag begriper dig icke», afbröt Joel, »med sådana
medel vill jag icke taga ett steg framåt, utan
förblifva som du i dalens natt ... Nej, ett skall
erkännas, det är, att jag är menniska ... Hela
mitt inre uppreser sig och jag blir vild, när jag
hör de fördömda orden skära i mina öron: undan,
vanbörding! ... Och möter jag honom, jag slår honom
på stället neder, flöte ock tio konungars blod i hans
ådror!»

Det förefaller nästan otroligt, när man efter att
hafva låtit blicken hvila på det Sverige, som styrdes
af Gustaf Adolf och Axel Oxenstjerna, flyttar den
öfver de jemförelsevis få åren till det, – som styrdes
af Christina, – det förefaller otroligt, huru på
några år allt kunde så förändra sig. Den fasthet,
säkerhet och trygghet, den ära och ärbarhet, den
oskrymtade vördnad för Gud och den stora förmåga att
för det allmänna offra sig sjelf och sina enskilta
fördelar, som utmärkte det förra, hade efterträdts
af ett tillstånd, som syntes bära alla upplösningens
och förruttnelsens färger.

Den franska lättfärdighet, som den store fadern så
allvarsamt tillrättavisat, svängde sig i hela sin
fräckhet vid dotterns hof, medan den offentliga
gudstjensten förlöjligades och föraktades, och
vantrons och alla hjertats onda lustar som ett gift
spred sig bland de store och från dem i allt vidare
kretsar. Lönnmord bland de högre och rån och stöld
bland de lägre hörde snart sagdt till ordningen för
dagen, icke minst i Stockholm.

Der kunde man ock se hofvets unga adelsmän halfrusiga
stryka omkring gatorna, ja stundom med buteljerna
under armen drickande drottningens skål på knä utefter
torgen. De rättsinnade drogo sig tillbaka, om de
kunde, eller sörjde öfver att behöfva lefva i sådant
sällskap. Från Stockholms predikstolar predikades
mot såväl det förargelseväckande lefnadssättet, som
mot regeringens vårdslösande. Men det var förgäfves.

Christina lät allt gå vind för våg, och det stora,
stolta, beundrade och besjungna Sverige, som hennes
fader lemnat

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0294.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free