- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
291

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trenne timmar ur en lång lefnad. Berättelse af C. Georg Starbäck. 1. Morgonen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

henne i arf, och som Axel Oxenstjerna vårdat, höll
på att förtära sig sjelft under hennes händer. De
pligter, hon hade mot detta sina fäders land, glömde
hon, om hon ens erkände dem, och under hennes lärda
hufvud klappade knappt ett hjerta.

I hennes omgifning blomstrade idel ogräs, sjelfva
snillets lekar doftade af gift. De unga ädlingarne
utmärkte sig också i samma riktning som deras
herrskarinna. Öfversitteri, trätlystnad, prålsjuka,
misshushållning och oordningar af alla slag betecknade
deras dag, och drottningens gunstlingar, den af de
båda studenterna omtalade Clas Tott, en Dohna, en
Steinberg voro i sådana dygder de mest framstående.

Under sådana förhållanden hände det lätt, att
våldsamma och upprörande uppträden ägde rum, helst
om den adelige öfversittaren råkade träffa en person
med känsla för sitt värde och sina rättigheter blott
och bart som menniska, såsom fallet var här.

De tre studenterna hade stått i porthvalfvet, när
drottningen kom, och blifvit qvar der äfven sedan
hon försvunnit i slottet och de kungliga vagnarne
kört bort. Den långe, ljushårige David med sitt
drömmande utseende och sin något otympliga figur, som
lätt kunde gifva anledning till gäckeri, hade blifvit
föremål för några adeliga pagers uppmärksamhet.

Clas Tott, som följande året blef upphöjd till grefve
och som Christina ett ögonblick tänkte upphöja till
sin efterträdare, eftersom Wasablod flöt i hans ådror,
hade då kommit ut från slottet, och blifvit gjord
uppmärksam på den långe studenten. Denne tyckte
i sin tankspriddhet, att de unga herrarne vinkade
honom till sig, hvarföre han närmade sig, men blef
emottagen med en skallande skrattsalfva.

David stannade något förbluffad öfver det oväntade
mottagandet, men då skrek Clas Tott till honom
sitt: »undan, vanbörding!» – och i det samma kom
drottningen. Joel hade redan sprungit fram för att
upptaga sin väns skymf, men då voro de unga herrarne
försvunna tillsammans med drottningen. Det var harmen
häröfver, som kokade hos honom och som väcktes till
lif af ljusskenet från slottsfönstren.

När menniskan icke har något att förlora, är hon
mer än eljest fallen för ytterligheter, och det kan
ingen veta, hvad som kunnat inträffa denna qväll,
ifall den häftige och starke Joel Drysander kommit
att möta Clas Tott, huru oöfverträffligt fulländad
än dennes uppfostran var i alla ridderliga idrotter,
det vill säga, dansa, fäkta, rida o. s. v. men framför
allt i oförvägenhet, trätlystnad och fräckt öfvermod.

Men ödet vände sig annorlunda.

En fjerdedels timma kunde hafva förflutit under de tre
studenternas samtal, då detta afbröts af en äldre man,
i hvilken de, när han kom ända inpå dem, igenkände
en tjenare hos erkebiskopen, Johannes Canuti Lenæus.

»Jag söker Joel Drysander af Östgöta landskap!»
sade biskopstjenaren, i det han helsade de tre
studenterna.

»Här är han!» svarade Joel. »Hvad mera?»

»Hans högvördighet erkebiskopen har sändt mig att
hämta upp till sig studenten af Östgöta landskap,
Joel Drysander, son af Petrus Jonæ, komminister
i Klockrike och sedan kyrkoherde i Löt bredvid
Norrköping ...»

»Riktigt, hedersvän, så hette min fader», afbröt Joel
den sirlige och i tal och åthäfvor ytterligt noggranne
biskopstjenaren, som tydligen ägde mera underbyggnad
än som vanligen fallit på en drängs lott, »riktigt,
nu kommer min moder i ordningen ...»

»Om henne nämde icke hans högvördighet ett endaste
ord, nej ... studenten af Östgöta nation», och så
fortsatte han hela raden till punkt och pricka hvarje
ord alldeles som första gången.

»Nå väl, ja», sade då Joel, »här står jag, hämta mig
så upp till hans högvördighet!»

Biskopstjenaren sökte så mycket som skymningen
tillät det granska den i hans tycke något skämtsamme
ynglingens anlete, men då detta icke lät sig göra,
gick han med afmätta steg något förut i riktning
mot erkebiskopshuset.

Joel tryckte sina vänners händer till, som han trodde,
ett kort afsked och lofvade att snart på sin kammare
lemna dem del af hvad erkebiskopen kunde hafva att säga
honom, hvarpå han med snabba steg skyndade efter den
stele tjenaren, som redan försvunnit under trädens
skugga.

Erkebiskop Lenæus var en man, som redan närmade sig
åttiotalet. Han hade innehaft erkebiskopsstolen sedan
året före den westfaliska fredens afslutande och var
redan då närmare 74 år gammal, så att mången trodde,
att han icke länge skulle bekläda sin höga värdighet.
Men han innehade stolen i tjugutvå år, och har af
alla Svea rikes erkebiskopar varit den som uppnått
den högsta åldern.

Men detta oaktadt var han hvarken till själ eller
kropp någon utlefvad gubbe, utan uppfyllde alla sitt
embetes åligganden med full mannakraft. Det var en man
i den gamla stilen, enkel och värdig med kraftfulla
anletsdrag, öfver hvilka känslan af hans ansvarsfulla
och heliga kall dragit en slöja af djupt allvar med
en lindrig anstrykning af vemod.

När Joel Drysander fördes in i hans rum, satt han vid
sitt arbetsbord, som belystes af ett enda ljus. Han
var sysselsatt med läsning och rörde sig icke förr
än han läst till punkt.

Då vred han sig på stolen utåt rummet och vinkade
fram till sig den unge studenten, som han vänligt
räckte handen.

»Joel Drysander?» sade han, och Joel bugade sig.

Erkebiskopens öga hvilade länge och forskande på
honom, men liksom om han blifvit belåten med hvad han
sett, klarnade hans fårade panna upp, och han sade:

»Är du färdig att lemna Upsala, min son?»

»Ja!» svarade Joel utan betänkande, »om det ock vore
i denna stund!»

»Godt!» återtog erkebiskopen, »det kan vara, att det
ock må ske i denna stund.»

Joel gjorde stora ögon, men glädjen, så naturlig
vid hans år, lyste ur dem, och det tycktes göra
erkebiskopen nöje.

»Jag har genomgått alla handlingar, som röra dig,
min son, och rådfört mig med professorerna ... ty du
skall veta, den som visade mig vägen till dig, är en
ung man liksom du, men mindre ärelysten ... så, så,
rodna icke min son, ärelystnaden är en god sporre,
blott hjertat är godt, och det är ditt, så säger din
vän, Davidus Norrbottniensis, som jag väl känner och
sätter högt värde på. Han har sagt nej till det samma
förslaget, som jag nu vill göra dig, men du skall
icke säga nej, det ser jag ...»

Joels ögon brunno. Han var i den högsta själsspänning
och kände liksom med sig, att hvad den gamle
erkebiskopen skulle komma att säga, skulle blifva
bestämmande för hela hans framtid. Erkebiskopen
fortfor:

»Hans kunglig höghet Carl Gustaf önskar sig en rask
och driftig skrifvare i sitt kansli, ... vill du
antaga platsen?»

»Ja, ja, det vill jag!» utropade Joel med en ifver,
som åter framkallade ett leende på erkebiskopens
läppar.

Han strök sig med handen öfver det yfviga skägget,
hvarpå han yttrade:

»Men ingen tid är att förlora. Hans kungliga höghet
står på resande fot till Öland, såsom han skrifver
till mig, ... det vore derföre väl, om du, såsom du
sjelf sade, ju förr desto hellre kunde begifva dig
åstad.»

»Gud välsigne ers högvördighet!» stammade Joel och
kunde knappt återhålla de frambrytande tårarne under
öfvermåttet af de känslor, hvilka i detta ögonblick
genomströmmade honom.

Men erkebiskopen fattade hans hand och sade:

»Tacka Gud, min son, som ser till dem, hvilka honom
ostraffeligen tjena ... tacka Gud i ditt hjerta och
bed honom stå dig bi under de öden, som du går till
mötes. Glöm aldrig, att hans rike går framför allt
och dernäst ditt fädernesland. Herren vare med dig!»

Besöket hos erkebiskopen var slut, och Joel mera
sprang än gick de gator, hvilka ledde hem till hans
torftiga studentkammare. Det var hans fullkomliga
afsigt att i ordets egentliga bemärkelse genast
begifva sig på väg. Han hade intet, som qvarhöll
honom.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0295.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free