Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trenne timmar ur en lång lefnad. Berättelse af C. Georg Starbäck. 1. Morgonen - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXXV. Johan Anders Wadman. Birger Schöldström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De båda vännerna, som han väntade att träffa, och för
hvilka det gladde honom att få omtala den oväntade
lycka som fallit honom öfver hufvudet liksom från
skyarne, men som han i första rummet hade att tacka
David för, – de voro icke till finnandes i hans
kammare.
De borde dock godt hafva hunnit upp till
»Fjerdingen», der han bodde. Det var knappt en half
timme, som han varit hos erkebiskopen, han stod redan
i begrepp att skynda ut för att söka dem, ty hans
hjerta längtade efter att få meddela sig. Men då,
just som han stod i trappan, hörde han hastiga steg
på gården, och ögonblicket derefter uppenbarade sig
Erik Lindemans lilla person.
»Hvar är David?» var Joels första fråga.
Erik svarade icke, men hans bleka och förskrämda
ansigte talade mera än ord.
»Är det slagsmål på färde?» sporde åter Joel.
»Nej, nej», fick ändtligen Erik sin tunga i gång,
»det är värre än så, vida värre ... Han sitter i
fängelse!»
»I fängelse!» utropade Joel, »är du ifrån förnuftet
... i fängelse?»
Erik berättade, huru allt tillgått. De hade sedan
de skildes från Joel, gått framåt slottet, men snart
utför backen gått ned åt staden. På bron stodo några
af hofherrarne och bland dem Clas Tott. När han
vid skenet af facklorna, som ett par knektar buro,
fick se David, gick han fram till honom och drog
honom i kragen, men då David fattade honom om armen
för att afvärja den lek, som tydligen skulle börja,
slog den vilde ynglingen honom i ansigtet, så att
näsan sprang i blod. Då släppte honom väl herr Clas,
men när David icke sade något, så måtte detta hafva
retat honom, ty han följde efter, och de andra lika
så, tills de kommo till professor Loccenii port.
Der gick David in och drog Erik med sig, men herr
Clas var dem i hack och häl efter.
»Du behöfver ock en minnesbeta, ropade han och slog
efter mig», fortfor Erik att berätta, »och han skulle
hafva slagit mig till marken, om icke David sträckt ut
sin arm ... Jag tror, han äger styrka som en jätte,
om han blott vill använda den. Men det var, som att
gjuta olja på elden, herr
Clas sprutade eld och lågor och kastade sig
öfver David, så jag trodde, att någon riktig olycka
skulle ske. David måste emellertid värja sig,
och han gjorde det med besked. Herr Clas föll och
slog hufvudet mot en sten ...»
»Han dog?» sporde Joel i andlös väntan.
»Jag kan det icke säga. Allt blef
till en röra, ur hvilken jag såg den dödsbleke
herr Clas bäras uppåt slottet, medan knektarne fattade
David och förde honom till fängelset.»
I ögonblickets första uppbrusning, i synnerhet
när själen redan förut är satt i liflig rörelse,
såsom fallet nu var med Drysander, är man merendels
fallen för ytterligheter. Joel var fullkomligt
öfvertygad om, att herr Clas’ sista stund var kommen
och öfverväldigades helt och hållet af tanken på
det öde, som under denna förutsättning väntade hans
vän.
Han fattade häftigt Eriks båda händer.
»Du skall
skynda till erkebiskopen», sade han, »och säga honom
allt ... kanske skall han kunna rädda David. Men i
hvilket fall som helst, så skall du göra allt, hör du
det, Erik, jag besvär dig vid vår vänskap, du skall
göra allt för att hjelpa David ur fängelset... Ditt
hufvud är rikt på utvägar! Och när han så kan fly
härifrån, så ...»
Han tog upp en liten skinnpung, hvarur han framdrog
den lilla silfverpenningen, som var hans enda minne
från fädernehemmet. Han såg en stund på myntet, men
stack det derpå hastigt åter in i sitt förvaringsrum
och lemnade pungen åt Erik.
»Då skall du lemna honom denna», sade han, »och bed
honom deruti se, huru mycket jag är hans vän och
huru mycket jag varit i stånd att göra för honom,
ehuru jag nu ej kan dröja ...»
»Och hvarföre?» sporde Erik mera med blicken än med
tydligt uttalade ord.
»Jag måste begifva mig bort härifrån, och har ingen
tid att förlora ... Hertig Carl Gustaf väntar mig.»
»Hertigen ... tronföljaren ... den blifvande
konungen?» sporde Erik med en förvåning, hvari
dock glädjen öfver kamratens lycka utgjorde det
förherrskande draget.
»Ja, den blifvande konungen!» upprepade Joel.
I det samma slog klockan i domkyrkotornet sju.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
