- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
294

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXXV. Johan Anders Wadman. Birger Schöldström.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

När vårens första härolder komma
Från främmad mark,
När arla-regn sköljer torra länder,
Hvem sträcker då icke tacksamma händer
Mot höjden opp.

När dagen gryr, som åt barn och maka
Gaf mor och vän,
Hvem kallar deraf ej tjust tillbaka
Åminnelsen.
Ja, dagen, som gifvit oss vår Ulla,
Vi alltid hylle med tacksamhetsfulla
Och glada bröst.

Länge tycks denna Wadmans lyckliga tid ej varat,
utan snart finna vi honom flyttad till Göteborg.

Professor Weltzin hade bosatt sig i Göteborg såsom
praktiserande läkare, och detta var väl den förnämsta
orsaken till att Wadman slog sig ned i denna stad,
der han såsom privatlärare och renskrifvare fann
ett torftigt uppehälle. Vänner förvärfvade han sig
till ovanligt stort antal, och ännu lefver mer än
en gråhårsman i Göteborg, som vet att berätta om
den glada Wadmanska tiden med sina lustiga samqväm
och uppfriskande jagtäfventyr. Många äro anekdoterna
från den tiden. Ehuru de äro temmeligen vidt bekanta,
kunna vi ej underlåta att här upplifva några af dem.

Wadman hade en dag fått sig ett par alldeles hela
svarta byxor. Skalden begaf sig, på bästa sätt
utstyrd, till kyrkan, hvarest tilldrog sig, att
presten (en pastor Roempke i Carl Johans församling)
började messa i en näston till den grad missljudande,
att Wadman nödgades hastigt luta sig ned i bänken
för att dölja sitt skratt. Härvid sprack det nya
plagget. Någon tid derefter skickade samme prest
omkring den s. k. påskboken för att erhålla de årliga
bidragen af sina församlingsbor. Äfven Wadman fick den
till sig, hvarvid han förklarade, det han visserligen
erkände pastorns rättighet till påskören, men att han,
för sin del, hade en liten moträkning, hvilken han
begärde att få presentera. Wadmans räkning lydde som
följer:

Herr pastor Roempke till J. Wadman. Debet.
An. Messat sönder ett par svarta byxor . b:ko rdr 8: 32.
Per. Afgår för påskören . . . . . . . . . " " - 16.
Saldo mig till godo . . . . . . . . . . . . " " 8: 16.

Historien förmäler icke huruvida presten godkände
räkningen, men tvifvelsutan slapp Wadman sedermera
alla påminnelser om påskören.

Wadman var en synnerlig beundrare af Carl Johan. Flera
stycken af hans hand äro skrifna till denne furstes
ära, och den tillgifvenhet och vördnad, som han hyste
för hjeltekonungen, sträckte sig äfven till dennes
hela ätt. Men icke ens de mest lojala tänkesätt kunde
afhålla honom från att skämta, då tillfälle till ett
godt skämt erbjöd sig. Så t. ex. i följande fall: Då
Carl Johan som kung en gång (i början af 1830-talet)
besökte Göteborg, hvarvid en allmän illumination
var anordnad, ville äfven Wadman, ehuru han bodde
vid en trång och afsides liggande gata och midt emot
ett såsom tvetydigt beryktadt hus, hedra monarken
så vidt hans »poetiska omständigheter» det tilläto
honom. Han skref derföre med stora bokstäfver
på ett ark skrifpapper en fyraradig vers, hvarefter
papperet oljades och fick tjenstgöra som transparang i
fönstret, belyst af två smala talgljus. Versen lydde:

Fast trångbodd, midt emot ett jungfruhus.
Fast kungen aldrig färdas denna gata,
I qväll jag tänder mina björnars ljus,
Att packet ej må trycka eller prata.

Den ursprungliga lydelsen af sista raden hade varit:
»Att folket ej må undra eller prata», men ändrades,
som ofvan, för att kunna ge en snärt åt en af stadens
dåvarande tidningsredaktörer, på hvilken Wadman var
särdeles förargad för dennes opposition mot Carl
Johan.

En gång – det var på hans äldre dagar – hade skalden
vid ett bröllop råkat taga sig några glas för mycket,
hvarföre han, redan före festens slut, somnade på
en soffa i ett afsides beläget rum. Då gästerna
åtskildes, brydde man
sig icke om att väcka gubben, som helt ostörd
fick sofva af sig »bröllopsoset». Tidigt på
morgonen vaknade Wadman, steg upp, gnuggade sig
i ögonen och återkallade i sitt minne gårdagens
tilldragelser. Derpå begaf han sig till brudparets
rum och knackade sakta på dörren.

»Hvem der?» frågade brudgummen.

»Det är jag.»

»Hvilken jag?»

»Wadman.»

»Hvad tusan vill farbror oss så här tidigt?»

»Jag ville blott säga dig, att detta var det sämsta
bröllop, jag någonsin varit med om.»

»Hur så, då?»

»Jo, jag går lika nykter härifrån som jag var, då
jag kom hit ... Adjö med dig, min gosse!»

Road af jagt och fiske, var han en vacker dag i
skärgården ute på en båtfärd i sällskap med, bland
andra, landshöfdingen i Göteborg, den glade och
upptagsfulle grefve Rosen. Nu hade Wadman stundom
nog stark böjelse för sömn och var då en föga angenäm
sällskapare. I ett dylikt anfall af sömnlust drog han
sig, oaktadt allas uppmaningar, ifrån allt deltagande
i sällskapsnöjet för att öfverlemna sig åt hvilan. Han
insomnade snart och lugnt. Rosen, som ville gyckla
med hans sömnaktighet, tog då en ihopviken näsduk, väl
indränkt i bästa konjak, och lade under den sofvandes
näsa. Wadman sof djupt och insöp i långa andedrag
ångan af den kanske 20-gradiga spritdrycken, hvaraf
då och då några droppar påhälldes. Verkan uteblef
ej. Skalden hade lagt sig nykter, men när han vaknade,
hade han en försvarlig »florshufva», lyckligtvis
utan menliga följder och snart öfvergående.

Wadman har förvärfvat sitt skalderykte egentligen
såsom glädjens och njutningens sångare. Hårdt har han
derföre blifvit bedömd. Men den, som tror, att Wadman
var en drinkare, misstager sig; alla vittnesbörd
af hans vänner öfverensstämma deri, att han i sitt
hvardagslif var den måttligaste menniska, med ovanligt
få lefnadsbehof, ehuru han, bjuden på kalas, kunde
taga tillräckligt till bästa och då sällan »lemnade
bålen innan den var slut». En vigtig omständighet
vid bedömandet af Wadman såsom sångare vid bålen är
allmänna sällskapsbruket hos den tid, inom hvilken
han lefde. »Wadman var – säger en hans minnestecknare,
Jacob Biörklund – gerna med i glada lag; och de glada
lagen bildades kanske något oftare än hvad vi nu för
tiden anse höra till god ordning. Att der ock stundom
gick hett till, förnimma vi från Wadmans egen lyra,
när han sjunger:

Jag älskar ej det tomma kruset
Med skålar, som gå laget kring,
För vännerna och kungahuset,
Ty de betyda ingenting.
Nej, börjar jag en gång att dricka,
Förslå ej lumpna femti glas;
Jag glömmer fosterland och flicka
Och måttlighet på godt kalas.

Att i det fluidum, som dracks ur dessa »femti glas»,
var blandad en icke obetydlig qvantitet cynism,
hvarken bör eller kan förnekas. Men, om man vill
opartiskt döma, är den samma mindre att söka i Wadmans
egen personlighet, än i den rådande allmänna andan hos
den tid, på hvilken han lefde, och hvars svaga barn
han var. Denna anda var utbredd öfver hela Sverige
och saknades icke mest i det dåvarande Göteborg. En
borgmästare i en landsortstad kunde då förvärfva sig
en viss patriotisk ryktbarhet i hela landet derigenom,
att han, efter en i hufvudstaden honom egnad grundlig
helsningsskål, besvarade den samma med tömmandet
af den fulla bålen, och hans hjeltenamn är ännu ej
utdödt bland landets äldste. Man drack, man sjöng
och var glad; och om man också icke så sällan kände,
att man druckit för mycket, tröstade man sig lätt
dermed, att enda orsaken dertill var, att man »tålde
för litet». Betrakta vi på samma gång den tidens
vitterhet, månne ej Valerii sångmö, som sjunger:

Säg mig den bästa religion: –
Den dyrkan, hvaraf Bacchus hyllas,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0298.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free