- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
296

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Populära föredrag i naturkunnighet. II. Ljusets strålbrytning. An.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

delen vara en skenbild, hvars orsak vi hafva att söka
i de ljusstrålar, som komma till vårt öga. Denna
förmodan är alldeles riktig; det är strålarne från
föremålet, som i vattnet taga en annan riktning
än i luften, eller, såsom språkbruket fullständigt
betecknar det, brytas. Vi se följaktligen föremålet
i vattnet på ett annat ställe än det i verkligheten
befinner sig.

Denna företeelse ger endast ett ytterligare
bevis för den uppställda teorien om ljusets
vågrörelse. Naturforskarne försäkra oss att hvarje
vågrörelse, således äfven ljusets, fördröjes, om den
från ett tunnare ämne öfvergår i ett tätare. Men då
vågorna i sned riktning träffa ytan af ett nytt ämne,
blifva de icke blott fördröjda, utan äfven något
afledda eller brutna ur sin riktning. Ett exempel
torde kunna åskådliggöra detta. Der på slätten trafvar
en kavallerikolonn framåt öfver jemn och hård mark,
men här korsas dess väg i sned riktning af en nyplöjd
åker. Hästarne på venstra flygeln, som först beträda
den ogynnsamma terrängen, falla genast i långsammare
traf. Derigenom rubbas den raka linien i fronten
och oafsigtligt tager kolonnen en annan riktning och
svänger litet till venster. På högra flygeln red man
nämligen ännu i sträckt traf under det man på den
venstra redan saktade ridten. Rörelsen uppehålles
sålunda från venster till höger och följden deraf
blir en svängning från venster till höger öfver hela
fronten. På alldeles enahanda sätt är ljusstrålarnes
förändring af riktning eller brytning en följd af
deras långsammare framskridande i ett nytt ämne af
olika täthet.

Man kan genom särskilta apparater mäta den afvikelse
som ljusstrålarne göra vid sitt inträde från luften
i andra ämnen. Om vi tänka
oss en fin ljusstråle fallande snedt ned genom
ett glaskärl, fyldt med vatten, så kan man på en
gradskifva se huru mycket den i vattnet afviker
från sin riktning ofvanför. Tänker man sig nu från
det ställe, der ljusstrålen träffar det nya ämnet,
en lodrät dragen linie, så kallas den vinkel som
den infallande strålen gör mot lodlinien för
infallsvinkel; den vinkel som den brutna strålen
gör mot lodlinien kallas deremot brytningsvinkel.
Dessa båda vinklar ligga alltid i ett och samma plan,
som är vinkelrätt mot det brytande ämnets yta.

Redan mot slutet af 1600-talet hade man om ljusets
brytning uppställt följande sats: så ofta ljusstrålar
inträda från ett mindre tätt uti ett tätare ämne
af samma materiela beskaffenhet – t. ex. från
tunnare luft i tätare – så brytas de till lodlinien,
och tvärtom. En dykare som ser den i vattnet
nedträngande ljusstrålen från något ofvanom vattnet
beläget föremål, skall se detta föremål i den brutna
strålens rätliniga förlängning, således högre än det
verkligen befinner sig. Vi kunna då äfven tänka oss
en dylik villa der vi blicka
uppåt – vi äro ju också ett slags dykare i
lufthafvet! – Och blifver icke det ljus, som
kommer till oss från himlakropparna och passerar
genom allt mer tätnande luftlager, städse brutet
’till’ lodlinien? Månne vi icke se sol, måne och
stjernor högre öfver horisonten än de verkligen
äro? Visserligen – ’den astronomiska strålbrytningen’
är så betydlig, att den af de stjernkunnige alltid
måste tagas i betraktande vid bestämmandet af
himlakropparnas sanna läge.

Vi se således att luften sjelf genom sin olika
täthet förorsakar att ljusstrålarne afvika från
sin vanliga väg, och denna luftens egenskap gifver
understundom upphof till märkvärdiga skenbilder. Så
pläga resande med hänförelse skildra den underbara
Fata morgana, som man ofta ser då man bestiger höjden
vid Reggio. När den uppgående solen kommit så högt,
att hennes strålar falla på hafsytan under en vinkel
af 45 grader, så höja sig dimväfda bilder öfver
vattnet. Palatser med portar, pelare och hvalf blifva
synliga, vackra byggnader, öfver hvilka ståtliga torn
resa sig, och omgifna af en böljande folkmängd. Allt
glider snabbt och spöklikt öfver vattnet och är
snart försvunnet. Dessa underbara spegelbilder äro
icke annat än resultaterna af en ovanligt stark
strålbrytning, hvilken för en kort stund låter
åskådaren se det gent öfver hafvet liggande Messina
och dess omgifningar.

illustration placeholder
Fig. 1. Exempel på total reflexion.

Naturforskarne säga oss att ljusstrålar, som öfvergå
från ett ämne i ett annat, äfven kunna brytas så, att
några af dessa strålar gå helt och hållet förlorade
för vår iakttagelse, emedan de alls icke lemna det
första ämnet. Så otroligt detta än låter, skola
vi strax visa att så förhåller sig. Till en början
påminna vi endast om en iakttagelse som säkert litet
hvar redan gjort. På väggarne af ett med vatten fyldt
glas, afsätter sig efter längre stillastående små
luftblåsor – perlor af renaste glans, skulle man säga,
om man icke visste bättre. Denna verkligen påfallande
glans torde för mången
vara ett frågetecken, framför hvilket han
förstummas. Låtom oss då ytterligare förenkla
experimentet. Vi fylla glaset med vatten och hålla
det så, som fig. 1 utvisar, så att vi kunna se
vattenspegelns undre yta. Märkvärdigt, återigen visar
sig för oss denna metalliska glans, som erinrar om
poleradt silfver! Denna glans tillhör icke vattnet
sjelft, ty vi kunna icke se den uppifrån. Återstår
då icke annat än att uppfatta den såsom resultatet
af någon egendomlig förändring hos
ljusstrålarne. Detta är hvad man kallar
ljusstrålarnas totala reflexion.

illustration placeholder
Fig. 2. Ljusbrytning genom en glasskifva med parallela ytor.

Fysici hafva funnit, att den regel, enligt hvilken
den brutna strålen alltid träder ut under samma
vinkel, hvarunder han inträdde i det brytande ämnet,
har sina undantag, och dessa undantag äga just rum
när ljuset passerar genom ämnen af olika täthet. Den
vinkel, under hvilken ljusstrålarne från en i vattnet
befintlig kropp komma till vårt öga, kan ju vara
mycket

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0300.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free