- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
297

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Populära föredrag i naturkunnighet. II. Ljusets strålbrytning. An.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

olika; den är så mycket mindre, ju lodrätare vi blicka
mot ytan, men den kan äfven växa till 90 grader
om vårt öga ligger i linie med vattenytan. På huru
snedt strålarne träffa vattenytan beror nu, huruvida
vi skola se dem eller ej, eller, med andra ord,
huruvida de skola brytas i det andra, tunnare ämnet
eller reflekteras från ytan. I vattenglaset gestaltar
sig saken på följande sätt: alla på botten eller
nedre delarne af sidoväggarne befintliga föremål
äro synliga, om vi uppifrån titta ned i glaset,
men alla föremål som befinna sig vid väggarne nära
under vattenspegeln äro det icke, och detta derföre,
att de från dem utgående ljusstrålarne alls icke
träda ut i luften, utan tillbakakastas och åter gå
nedåt. De återkastade strålarne blifva synliga, då vi
höja vattenytan öfver ögat, och just dessa strålar
förorsaka den lifliga glans, som från undersidan
af vattenytan skickas till vårt öga. Ett i vattnet
nedsänkt föremål synes då reflekteradt på denna yta.

Den totala reflexionen blifver ofta orsak till
märkliga företeelser, som vanligast visa sig på
hafvet eller i öknar, der öfver stora sträckor varmare
och kallare luftlager samlas ofvanpå hvarandra. Den
olika tätheten hos luftlagren verkar afböjande på
solstrålarne, så att de brytas från deras ursprungliga
riktning och i seglarens eller ökenfararens öga
frambringar de skenbilder som man benämner hägring.

När man ser på en lysande punkt genom en skifva af
genomskinligt ämne, t. ex. glas, hvars båda ytor
äro parallela, så synes punkten just i den riktning,
hvari han skulle visat sig utan något brytande ämne
emellan, men blott såvida ögat och skifvan hålles
i perpendikulär jemnhöjd; men om man något höjer
eller sänker ögat, så visar sig genast en förändring,
hvarom fig. 2 lemnar oss en tydlig föreställning.

Men om nu glaset afleder ljusstrålarne från deras
ursprungliga riktning, hvaraf kommer det då, att man
ser föremålen rätt genom fönsterglas? Orsaken är den,
att ljuset visserligen först vid inträdet i glaset
brytes ’till’ lodlinien; men vid utträdandet på andra
sidan brytes den lika mycket ’från’ lodlinien; dess
riktning är alltså, efter att hafva brutits två
gånger, parallel med dess ursprungliga väg.

Annorlunda sker om det brytande ämnet inneslutes af
ytor, som bilda en vinkel emot hvarandra. En sådan
form har glasprismat, detta lilla under af brokigt
färgspel, lika underbart för barnet som håller det
för sitt förvånade öga, som för vetenskapsmannen,
i hvars hand det redan lemnat forskningen oskattbara
tjenster.

illustration placeholder
Fig. 3. Prisma.

Låtom oss då litet närmare betrakta de genom prismat
frambragta företeelserna. Vi föra åter läsaren in i
ett mörkt rum, der en liten kretsformig öppning blott
insläpper så mycket solstrålar som nödvändigt är. En
smal, men skarpt begränsad ljusknippa tränger in,
som vi uppfånga på en hvit
skärm, hvarpå strålarne falla så mycket som möjligt
vinkelrätt. Betrakta vi den lilla ljusbilden på
skärmen, så finna vi att den samma är af rund form. Vi
kunna nu skrida till användandet af prismat. Vi
ställa detta så att ljuset måste falla genom
glaskroppen. Liksom genom ett trollslag förändrar sig
hela företeelsen. För det första visar sig ljusbilden
icke på samma ställe, utan litet högre upp; dessutom
har den nu förändrat form, i det den från en krets
dragits ut på bredden och slutligen – hvad som är det
märkvärdigaste – i stället för det hvita ljuset hafva
nu kommit lifligt färgade fält, som genast påminna
oss om regnbågens sköna färger. Icke ensamt att samma
färger förefinnas, utan de enskilta färgrändernas
inbördes ställning är äfven den samma som hos
regnbågen: rödt, orange, gult, grönt, ljusblått,
mörkblått och violett, likaledes ej heller skarpt
begränsade hvar för sig utan småningom öfvergående
i hvarandra. Denna underbart sköna ljusbild kallas
spektrum och, om den härrör af solljus, solspektrum.

Den förste, som häröfver gaf en förklaring, var
Newton. Ljuset, sade han, är icke enkelt, utan af
sammansatt natur. I ljusstrålen förenas nämligen
flera färgade strålar, som just genom sin förening
bilda hvitt ljus. Upphäfves denna förening, så visa
sig naturligtvis de enskilta ljusstrålarne äfven
i sin ursprungliga färg. Det är då prismat, som
genom sina sneda ytor fördelar dem så att de bilda
ett sjufärgadt spektrum. – Nu vore det emellertid
högst intressant att komma till klarhet öfver denna
brytning, det vill säga att bestämma hvilka af de
färgade ljusstrålarne mest eller minst afvika från
den ursprungliga vägen. Låtom oss derföre ännu en
gång betrakta vårt spektrum. Då vi noga anmärkt det
ställe, der den ursprungliga ljusbilden visade sig,
så måste vi antaga att det färgade ljus i spektrum,
som ligger detta ställe närmast, nämligen det röda,
måste hafva undergått mindre brytning än det som
bildar det violetta fältet. Vi sluta då, med Newton,
att de olika färgade strålarne skilt sig ifrån
hvarandra till följe af deras olika brytbarhet och
att de starkast brytande strålarne äro de violetta,
de svagast brytande de röda. Vi kunna se detta ännu
tydligare af det experiment, som åskådliggöres
genom fig. 4. Om man genom ett prisma betraktar
ett litet stycke papper, hvaraf ena hälften blifvit
målad t. ex. röd, den andra blå, så skola de båda
pappershalfvorna för ögat flytta sig ifrån hvarandra
på så sätt, att den ena icke längre synes som ett med
den andra. Detta förklarar sig då af att den blåa
färgen brytes mera än den röda och att således det
blåa fältet måste synas i en annan riktning än det
röda.

illustration placeholder
Fig. 4. Färgers olika brytning genom ett prisma.

Det kunde likväl falla någon in att här göra
en invändning. Medgifvet, kunde han säga, att de
sju färgade strålarne finnas i det hvita solljuset;
men hvem svarar för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0301.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free