Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Populära föredrag i naturkunnighet. II. Ljusets strålbrytning. An.
- Wäinämöinen, spelande Kantele. (Basrelief af Carl Sjöstrand.) E. v. Qvanten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att dessa utgöra alla beståndsdelarna i solljuset
eller med andra ord att den Newtonska teorien blott
är delvis men icke fullkomligt sann? Då faller
det oss in, hvad vi redan lärt oss på skolbänken,
att man kan pröfva hvarje räkneexempel med ett
annat räknesätt. Genom prismat hafva vi delat
ljuset; profvet måste således bestå deri att vi
åter sammanlägga delarne; finna vi då åter igen
alltsammans, så är exemplet riktigt. Nu står oss
verkligen ett medel till buds att förena strålarne
i en knippa och sålunda koncentrera dem på en punkt,
nämligen förstoringsglaset. Vi låta då strålarne från
prismat samla sig uti ett sådant förstoringsglas, –
och riktigt, der hafva vi åter den hvita ljusbilden –
räkningen går sålunda ihop och pröfningen bekräftar
till fullo Newtons teori.
Det som vi kalla en kropps naturliga färg tillhör
icke, egentligen taladt, kroppen sjelf, utan är den
färg, hvari kroppen
visar sig för vårt öga, när den belyses af hvitt
ljus, såsom t. ex. solljuset. Om dess yta har förmåga
att upptaga alla solspektrums färger med undantag
af en, vi antaga rödt, så synes oss kroppen röd,
emedan den icke till vårt öga reflekterar andra
än röda strålar. Om kroppen åter upptager blott
en mindre del af de färgade strålarne, så kommer
dess färg att utgöras af en blandning af de icke
absorberade färgstrålarne. Det är detta som förklarar
den ofantliga mångfalden af kropparnes färger, som
äro långt rikare än färgerna i spektrum.
Då vi nu funnit en förklaring öfver ljusets
märkvärdiga gång genom prismat, skulle vi må hända
kunna anse oss veta nog om den lilla glasbitens
märkvärdiga egenskaper, så framt vi icke i
sjelfva det sjufärgade spektrum upptäckte något
som gåfve oss än ytterligare att undra på. Derom
få vi dock först nästa gång tillfälle att tala.
An.
Wäinämöinen, spelande Kantele.
(Basrelief af Carl Sjöstrand.)
År 1854 på våren, om jag icke missminner mig, gjorde jag
bekantskap med den unge bildhuggaren Carl Sjöstrand,
som höll på att vid Bolinderska fabriken i Stockholm
gjuta prins Gustafs byst, beställd af Musikaliska
Akademien. Sjöstrand var då, och jag har alla skäl
antaga att han är den samme ännu, en okonstlad, öppen
och manlig natur, som sökte i konsten icke endast
sköna former utan äfven betydelsefulla ämnen. En gång
anknuten, öfvergick vår bekantskap snart till närmare
förtrolighet.
En dag såg han på mitt skrifbord ett litet häfte med
titel: "Kullervo. Episod ur Kalevala", öfversatt af
C. G. Borg.
Kullervo? Kalevala? frågade han. Hvad innehåller detta?
Hvad detta innehåller? svarade jag. Hvarken mer eller
mindre än en hel ny verld! Detta är just någonting
för dig! Idel gudomligheter och hjeltar, ursprungliga
och drömsköna som Nya verldens tropikskog, innan
den såg de "hvitas fotspår"! Kalevala är finnarnes
nationalepos. Det började diktas innan Erik den helige
planterade korsets fana i Finlands mark och det har
fortplantats vid de tusen sjöarnes stränder ända
till våra dagar, som sett det uppsamlas från folkets
läppar. Säg, skulle du inte hafva lust att med mejseln
i hand kasta dig in i de finska myternas urskog och
"hugga ut" åt konsten några nyodlingar? Der möter du
främst en allvarlig, djupsinnig gestalt, Wäinämöinen,
"sångens fader", verldsdanaren, som segrar med "ordet"
öfver mörker och sorg; längre fram kommer du till hans
broder, Ilmarinen, som smidt på "luftens lock" och
förfärdigat den talisman, som betingar besittningen af
alla jordens goda håfvor; vid sjöastrand välkomnas du
af den muntre, sköne Lemminkäinen, ständigt beredd
till äfventyr och till kamp mot Suomis fiender;
djupast inne i skogens hemlighetsfulla gömma träffar
du Kullervo, den finske Herkules, som förnedrats till
slaf, men som sliter sönder alla bojor och slutligen,
när hans hjerta träffas af ödets förgiftade pil,
störtar sig modigt på sitt svärd. Frukta icke för
enslighet. Här har allt lif och röst. Ödemarken äger
glimmande slott, ur hvilkas fönster blåbeslöjade
tärnor vinka dig, skogens kung med hatt af granbarr
visar dig vägen, ur insjön hpjer sig Wellamo, prydd
med perlor – Wäinämöinens tårar; björken i dälden,
videt vid träskbrädden, biet, den muntre ekorren,
stigen genom ljungen, ljungens lilla blomma sjelf
språka dig vänligt an. Och när natten sjunker ned
och söfver i sin famn jorden, då tilltalas du af
fästets silfverstjerna, som frågar om du vill hafva
hennes sköna dotter till äkta. Tag emot anbudet –
hon har verldar i hemgift. Ställes du på farliga
hjelteprof, innan du lyckliggöres med hennes hand,
förblif dock oförfärad; hon skall ömt hjelpa dig att
genomgå dem. Har du varit nog djerf, att vilja till
lifvets sköna rike hemföra ett byte från dödsforsens
stränder, och har illviljan och lömskheten dervid
genomborrat ditt hjerta med sina pilar, störtat dig
i den mörka floden, öfverantvardat dig åt dödsguden,
som med sitt blixtrande svärd sönderhugger dig i
tusende atomer, hvilka strömma tillbaka i skapelsens
ådror, skjuta upp som gräs från marken, som blommor på
ängen, som blad vid bäcken, som löf i den sommargröna
lunden: dock är du icke förlorad. Här är kärleken
allsmäktig. Din egen moder skall snart förnimma
ditt öde, solen skall säga henne sanningen, hon
skall återsamla ditt söndrade väsende, hvarje grand,
hvarje liten del skall hon foga tillhopa, vagga dig
på nytt i sin famn, hela dina sår, lifgifva dig med
mäktig sång, och du skall plötsligt uppstå frisk och
sund, skönare och djerfvare än någonsin. Har
den gamla slutligen dött, och du inträder, trött
af lifvets strider, i din flydda barndoms ödsliga
hem, då skall hon ännu från grafven tilltala dig,
gifva dig ömma råd och sända dig den trogne hunden,
som skall ledsaga dig genom vildmarken till ditt
mål. Gestalter, föreställningar, känslor slingra
sig här med lian-armar kring hvarandra yppigt,
fantastiskt som i det sagovarma Indien – här under
polarcirkelns kalla ring! Ett utsökt lyriskt doft, en
genomträngande innerlighet öfversvämma, så att säga,
hela Kalevala-verlden. Detta oaktadt sönderflyta
gestalterna icke. Ett lefvande medvetande af andens
öfvermakt präglar de urfinska ideal-personligheternas
genomskinligt sköna drag med en klar besinning,
ett djupt lugn. Skulle de då icke vara plastiskt
framställbara, lika väl som Olympens sälla
skaror eller Valhalls kämpande gudar? Nå, hvad
säger du? Har du lust att taga ihop med gamle vise
Wäinämöinen? Eller med Kullervo, som på tredje dagen
efter sin födelse stiger ur vaggan? Ett präktigt
motiv, skulle jag tro!
Följden af denna estetiska öfverrumpling, för
hvilken jag hastigt och lustigt gjorde Sjöstrand
till föremål, blef den, att han lånade hem till sig
"Kullervo" och "Kalevala" (Lönnrots första upplaga,
Castréns öfversättning), och några veckor derefter
öfverraskades jag sjelf af Sjöstrand med en gåfva af
Wäinämöinen, med kantele i hand, ett raskt utfördt
utkast i lera. Kalevala-verlden hade omedelbart
anslagit hans fantasi och satt modellerpinnen i
hans hand; den finska folkdiktens egendomliga ande
hade gjort ett djupt intryck i hans sinne. Tid och
omständigheter tilläto honom emellertid icke för
denna gång att fullfölja det nya uppslaget till
konstnärsverksamhet.
Ett par år derefter möter jag på gatan Sjöstrand,
nyligen återkommen från en längre vistelse i
Köpenhamn, der han studerat under Bissens ledning.
Nu, utropade han, när vi väl skakat hand, hafva dina
Kalevala-hjeltar begynt på nytt att husera i min
hjerna! Tror du jag kunde få arbete i Helsingfors,
om jag öfverflyttade dit? Jag har hört sägas att
professor Cygnæus befinner sig för närvarande i
Stockholm. Han är ju en stor konstvän, med stort
inflytande i ditt gamla hemland? Säg, vill du
presentera mig för honom?
Naturligtvis uppfyllde jag med nöje Sjöstrands
önskan. Cygnæus – en Kullervo i fantasiens och det
skönas riken –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0302.html
