Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En hvit slafs öden. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undanrödja det, så ligger derför inga lagliga hinder
i vägen. I så fall qväfves barnet och kastas
ut på steppen, der det förtäres af hundar eller
rofdjur. Det barn deremot, som skall blifva vid lif,
är från öfverläggningens ögonblick föräldrarnes
älskling och visas all ömhet. Tre år näres barnet
vid moderns bröst, på fjerde året genomstinger
man dess öron. Denna handling försiggår under stora
högtidligheter och betyder hos patagonierna så mycket
som dopet hos de kristne. Från denna tid sysselsätter
man sig med dess uppfostran, som hufvudsakligen
består i att rida och att sköta lazzo, bolas, lans
och slunga. En ung patagonier på tolf år är redan
så sjelfständig som en europé på tjugufem; han är då
redan på sitt vis man och deltager i alla ströftåg.
Ett år torde hafva förflutit, då en händelse
inträffade, som manade mig till ännu större
försigtighet och förställning. Några unga argentinare
hade likt mig råkat i fångenskap och dömts till
samma sorgliga slafveri. Flera af dem, hvilka voro
förtroliga med färderna på Pampas och kunde rida
patagoniernas hästar, grepo till flykten; efter lång,
ihärdig förföljelse blefvo de omsider upphunna,
återförda och dömda till döden. Man ställde dem
inom en krets af beridna indianer, som med sina
lansar genomborrade de olyckliga unga männen. Jag såg
mördarne återvända från sitt gräsliga arbete; de tjöto
af glädje och svängde sina lansar, som voro färgade af
blod. Då de redo förbi mig, visade de mig mordvapnen
och hotade mig med samma öde i fall jag försökte fly.
Efter denna tid ställde jag mig lugn och likgiltig;
blott då jag var allena tordes jag gifva luft åt
min smärta. Så mycket var jag viss om, att lång
tid måste förgå innan något gynnsamt tillfälle
till flykt skulle erbjuda sig. Nu gaf jag mig ännu
större möda än hittills att lära mig indianspråket,
men aktade mig väl att röja mina framsteg, ty jag
visste att indianerna skulle helt obesväradt samtala
med hvarandra, så länge de trodde att jag icke förstod
deras språk. Jag visade mig alltid likgiltig för hvad
de talade och gjorde, och detta tog ibland all min
kallblodighet i anspråk. Sedermera fick jag orsak
att lyckönska mig för dessa försigtighetsmått.
Tre hela år hade förgått utan att jag sett ett
enda hvitt ansigte med undantag af de olycklige
argentinarna. Understundom tycktes omständigheterna
vilja gynna min flykt, men hvarje gång kommo
oförutsedda hinder emellan, som omintetgjorde alla
mina väluttänkta planer. Mången gång kände jag mig så
tillintetgjord, att jag uppgaf hvarje tanke på flykt.
Men detta var blott för kort tid. Lyckligtvis svek mig
aldrig min kallblodighet, och då indianerna uttalade
sina misstankar påfann jag alltid förklaringar, som de
måste tro. Fjorton gånger hade jag redan försökt fly
och hvarje gång misslyckats; indianernas misstroende
växte och förvärrade min fångenskap. Jag bekänner
att min förtviflan mer än en gång kom mig att tänka
på sjelfmord: en gång var jag nära deran att med ett
knifstyng göra ända på mitt lif, då min ägare kom och
i rättan tid fråntog mig vapnet. Han räddade mitt lif,
emedan jag var honom dyrbar, men han förklarade att
han hädanefter skulle hålla mig under än strängare
uppsigt.
Händelsevis föllo några tryckta pappersblad i mina
händer; de hade tjenat som omslag kring tobak och
blifvit bortkastade. Jag var helt lycklig öfver
att åter få läsa; det förskaffade mig en alldeles
oväntad och mycket angenäm förströelse. Dag för dag
genomläste jag alla bladen fastän jag redan kunde
dem utantill. En gång öfverraskades jag härunder af
indianerna, som blefvo mycket glada öfver upptäckten
att jag kunde läsa och genast underrättade kaziken
derom. Detta oroade mig i början; men om aftonen när
jag kom hem med boskapen för att låta räkna tjurarne,
mottogs jag mycket vänligt. Min herre ställde till
mig en mängd frågor, af hvilka jag förstod att han
var stolt öfver att äga en så värdefull slaf. Han lät
äfven veta att jag framdeles hade att vara kaziken
till tjenst.
De patagoniska horderna plägade understundom anknyta
ett slags fredlig öfverenskommelse med de argentinska
gränsposterna för att komma i tillfälle att emot
strutsfjädrar och hästhudar tillbyta sig tobak,
socker och bränvin. Under ett
dylikt stillestånd skulle jag nu visa min skicklighet
och kaziken utnämde mig till sin skrifvare. Mycket
gerna hade jag velat underrätta argentinarne om min
belägenhet, men det vågade jag icke för något pris,
jag tordes blott skrifva hvad man föresade mig,
och för att öfvertyga sig om att jag så gjorde,
läto mig de sluga indianerna minst tjugu gånger
uppläsa hvad jag skrifvit på olika tider. På detta
vis kunde de öfvertyga sig om huruvida jag gjorde
tillsatser eller icke. Hade jag blott en enda gång
läst orden annorlunda än de stodo på papperet eller
så som de dikterat, så hade jag varit förlorad, ty
dessa menniskor hafva ett minne som gränsar till det
underbara. För öfrigt hade de en särskilt kontroll
på mig. Hos en grannstam lefde några argentinska
gauchos i fångenskap, hvilka icke kunde skrifva,
men väl läsa skrifvet. Till dessa lemnade de brefven;
lyckligtvis för mig var allt i sin ordning.
Mitt första bref fördes af två kazikens förtrogne till
gränsen. Med dem följde några indiangossar för att
bevaka de till byteshandeln bestämda föremålen. Men
efter omkring fjorton dagar kommo gossarne tillbaka,
uppgifna af trötthet, och gjorde larm i lägret. De
berättade att man läst kazikens bref, men genast derpå
låtit belägga de båda öfverbringarne med kedjor;
utan tvifvel voro de länge sedan aflifvade; jag
hade gäckat det allmänna förtroendet och meddelat
argentinarne hvarjehanda upplysningar om hordens
röfverier. Patagonierna trodde naturligtvis alla dessa
uppgifter och fordrade af kaziken att jag skulle
dö. Jag hörde allt, ty jag befann mig i närheten,
ehuru indianerna icke kunde se mig. Kaziken å sin sida
förmanade de ursinnige att åtminstone icke skrika så
att jag skulle få kunskap om förhållandet. Blott till
morgondagen behöfde de vänta, då skulle de sjelfva
få bestämma min dödsstund.
Man kan tänka sig hur jag tillbragte natten. Morgonen
kom. Jag steg upp och dref ut min boskap; när jag
skulle sätta mig upp på hästen märkte jag att man i
dennes ställe gifvit mig en halt krake. Jag aktade
mig att göra någon anmärkning deröfver och förrådde
ej min sinnesstämning hvarken med ett ord eller en
min. Knappt hade jag hunnit några hundra steg bort med
min gamla häst förrän en hel indianskara kom sättande
efter i fullt galopp. Jag låtsade om ingenting och
de nöjde sig med att rida förbi med några hotande
åtbörder.
En lycklig omständighet kom mig till hjelp; jag visste
nämligen hvar de bästa hästarna betade. Då jag icke
mera såg någon indian i närheten, red jag dit, steg
af min krake, svingade mig upp på den snabbaste
springaren och jagade af i sporrstreck. Hela
dagen fortsatte jag ridten och stannade icke förr
än jag mot aftonen hann fram till ett annat stort
indianläger. Jag styrde genast min väg till höfdingen
Kalfurkuras tält.
Denne man är de patagoniska indianernas öfverkazik,
och den stam, hos hvilken jag var slaf, stod under
hans öfverherrskap. Då jag framträdde för höfdingen
blef han förvånad, frågade hvarifrån jag kom, hvad
jag ville och huru jag kunde våga att ensam visa mig
för honom. Jag berättade nu uppriktigt allt och hvad
jag hört aftonen förut – jag hade varit tre år hos
indianerna, hade aldrig bedragit någon och ingen kunde
göra mig någon förebråelse, jag hade nu flytt till
öfverhöfdingen för att begära skydd. Tiden skulle
visa att jag var oskyldig till hvad man förebrådde
mig; till dess bad jag att han måtte taga mig under
sitt rättvisa hägn, jag ville då vara honom en trogen
tjenare och blifva honom till nytta.
Detta förtroende tycktes smickra honom. Han lofvade
mig sitt understöd och behandlade mig med mycken
godhet. Redan andra morgonen kommo utskickade från den
stam jag lemnat och fordrade att jag ögonblickligen
skulle dödas. Kaziken gjorde invändningar, det
afhandlades hit och dit. Jag var hela tiden en stum
åhörare, men då jag märkte att saken började gå illa,
erinrade jag åter kaziken om hans löfte, upprepade
hvad jag redan sagt om min oskuld och glömde ej att
litet egga den mäktige mannens egenkärlek. Kalfurkura
uttalade sig slutligen till min förmån. Han sade
sina patagonier att det vore fullkomligt omöjligt
att en man, som talade så som jag, kunde vara
brottslig. Utomdess förbjöd han en hvar att göra mig
något illa, sökte att lugna mig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
