Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Teckningar och drömmar. Af -a-g. Hvar bor ingen kärlek?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Teckningar och drömmar.
Af -a-g.
Hvar bor ingen kärlek?
Inför den Onämnbares tron gingo fram alla ljusets
makter i hänryckningens glädje, men med dem framgick
äfven i dunkel mörkrets ande. Och han framträdde till
tronen sägande: »Den jord, du skapade, för att den
skulle blifva en fridens och kärlekens boning, se hvad
den är! För frid, split, för kärlek, hat! Den verld,
du skapade, är hemfallen åt mörkret, åt mig. Jag vill
göra den till min boning och fordrar min rätt till
den.»
»Gå», hördes Herrens, den Onämnbares, röst, »gå! Den
fläck af jorden, der ingen fläkt af kärlekens ande
lefver, der må du bygga din boning.»
»Ha! jag vill bygga min borg i stadens larm och split,
ibland dess laster och brott; i furstepalatsets
praktfulla gemak, der hyckleri och falsk ödmjukhet
dölja blott afund och hat, och der för herrskarens
nyck flyta strömmar af blod.»
*
I fursteboningens innersta syntes tyrannen, han,
hvars jernhand krossade tusenden. Hvilken blodig
dom undertecknar hans hand, hvilken grym befallning
utfärdar han nu? På den präktiga mattan leker en
ljuslockig gosse. Hvem är den väldiga mannagestalt,
som likt ett barn leker på mattan med den lille? Det
är han, den mäktige, millioners skräck! Leende lutar
han sitt hufvud mot barnet, som rycker i hans gyllene
ked och ropar: »Farfar, kom, liten vill rida!» och så
bär det af i språng under skratt af farfar och barn.
Men bort flyr den mörke!
*
Från fursteborgens lysande gemak till de usla kyffen,
som äro hem för lasten och nöden, är vägen icke
lång. Samma stadsmur omfattar båda. Se fönstren der;
rutorna ogenomskinliga af dam och orenlighet, somliga
hopklistrade med papper, andra bortfallna och ersatta
med lumpor. Rummet der innanför mörkt, kusligt och
otrefligt. På den eländiga sängen ligger en drucken
man, framför honom står en qvinna, synbarligen aftärd
af nöd. Den magra handen skakar hon vildt och öser en
skur af ovett öfver den druckne, som under eder och
förbannelser förgäfves bjuder till att resa sig upp,
för att slå qvinnan till jorden. Slutligen sjunker
han i djurisk sömn.
Ett ögonblick förgår och ett barn höjer sitt bleka
anlete från de trasor, som föreställa dess bädd,
räcker ut sin magra hand och säger: »Mamma, får jag
mat nu, du lofvade ju köpa, när far skulle komma hem
med dagspenningen?»
En bit bröd finnes, qvinnans besparade middagsmål,
hon räcker den åt barnet samt afkläder sig koftan
och betäcker dermed den af köld huttrande lilla.
Qvinnans gestalt är kantig och ful, ägde hon en gång
några behag, så hafva de flytt för lidelser, nöd,
kanske brott. Hon uttalar med vred och sträf röst
grofva ord, allt under det hon dock afkläder den
sofvande mannen hans genomvåta kläder och upphänger
dem att torka och derpå lemnar rummet.
Månen lyser klart på snön. Det är kallt, snön knarrar
under foten. Vid vaken i floden står qvinnan sköljande
kläder. Vattnet isar kring händer och armar. Det
blåser genom den tunna, slitna kjorteln. Qvinnan
grälar för sig sjelf öfver kölden, men nattens arbete
är morgondagens bröd. Mannen behöfver ju frukost,
barnet kan ej svälta. Hufvudet svindlar, knäna
svigta. Det är dock icke första gången hon varit en
dag utan mat! Går månen i moln, efter det blir så
mörkt för hennes ögon? Nej, nej, icke kan hon dö,
hvem skulle då vårda barnet? Nej, icke kan hon dö,
hvem skulle då betjena den så ofta redlöse mannen?
Kärleken är evig, blott formerna vexla!
*
Som en gas, väfd af finaste ljus, ligga solstrålarne
öfver parkens höga träd, men under de lummiga
kronorna hvilar
skuggan djup och mjuk och dunkel, som en bädd af det
finaste mörkgröna sammet.
I parkens djupaste skugga stå en ung man och en
flicka. Hans blick strålar af hänryckningens eld då
han utropar, omslutande henne med sin arm: »Ramira
min! Min för tid och evighet! Ja, om dig vill jag
kämpa, vore det än mot en verld! Kom, kom, Ramira,
ser du seglet der i fjerran på hafvets blå? Det
är mitt. Ser du båten vid parkens strand? Den är
min. Hörde du omtalas Orabas borg? Der herrskar
jag. Räds du, flicka, för de vilda bedrifterna af
Orabas krigare? Vågar du följa honom, hvars namn är
kusternas skräck?»
»Averdo, se huru solen strålar öfver sjö och land,
se huru de fagra öarne ligga, likt vattenliljor
gungande i det blå. Se fälten der nere, huru de
glöda i qvällsolens brand. Huru fagert är ej Ramiras
arf! Men med Ramira stiger intet i båten af hennes
sköna, rika arf. Vill Averdo ej stanna?»
»Ramira, dina förmyndare, skulle de väl gifva dig,
dina ägodelar, åt Orabas herre? Skulle de icke glädjas
åt att belasta honom med bojor, att döda honom? Nej,
Ramira, min sol, mitt lif! Du skall göra Orabas herre
rik, utan att äga arf eller gods. Må verldar förgås,
må gudar kämpa emot mig, min är du! Min, min är du,
detta ordet är allt! Se, Ramira, med ödet skall jag
kämpa, jag skall vinna ära och makt och kronor och
guld, och du skall trona som drottning jemte mig,
och gudar skola afundas Averdos lycka. Ramira säg, säg
än en gång ditt ljufva ja; säg att du är min. Ramira,
vill du försaka allt och följa den biltoge?»
»Averdo, hvad säger du om försaka? Icke är ju Ramira
jag, du är mitt jag!»
*
»Ha, icke här, här flyter dock ännu blodet kallt och
trögt, ej förmår solens bleka stråle mogna passionerna
till hat och förderf. Bort, bort till Afrikas öknar af
eld, der himlen brinner, der en glödande sand bränner
foten, der den luft, den irrande beduinen andas, är
flytande glöd, der den ene mördar den andre för en
droppe vatten, och der den försmäktande, vilsekomne
ökenvandraren, döende utan tröst i ensamhetens elände,
dock bäfvar vid åsynen af en annan vandrare, ty han
vet att hvarje sådan är en fiende, mer grym än öknens
Samum. Der mogna passionernas glöd till förtärande
låga, der förstår menniskan att hata!»
*
Långsamt går tåget framåt i öknen. Vid kamelens sida
vandrar scheiken. Han stryker sitt skägg och säger
vid sig sjelf: »Klokt vet Medullah, Allahs tjenare,
att ställa sina saker. Se, denna färd, då jag måste
söka mig boning på en ymnigare ort, än mitt förra
hemvist, den inbringar mig väl intet, men den skall
också icke uttrötta kamelen. Han skall genast kunna
användas till indrägtigare färder. Se huru spända
vattensäckarne ännu äro! Också mitt ögas perla, henne,
som jag köpte för fem kamelers värde i det präktiga
Cairo, hon skall stråla lika ljufligt, när jag hunnit
föra henne till det nya hemmet. Ah, Medullah, Allahs
tjenare, huru vis är han icke! Skulle han, som så
mången annan, strax gifvit vika för sinnenas lystnad
och köpt en ståtlig häst eller en fager qvinna, ja,
en tiggare vore då nu Medullah! Nej, men på torget
finnas qvinnor, fula, stygga, som säljas för en ringa
penning. En sådan hustru kunde Medullah, den fattige,
dock förmå att köpa. En, som kunde arbeta, och ej
var för späd att hålla ut. Och scheiken förstod att
välja. Han har njutit hvilans sötma, med sin pipa
på sin matta, och den fula Ayescha har varit trägen,
och fastän en qvinna, har hon icke gjort mig mera harm
än en kamel skulle ha gjort. En god herre har jag ock
varit henne i sanning och icke bemött henne med hugg
och slag, utan med goda ord och uppmuntran. Och hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0317.html
