Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teckningar och drömmar. Af -a-g. Hvar bor ingen kärlek?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har varit flitig och trägen, och se, på sin matta
kunde scheiken snart räkna nog, att dermed betala en
kamel, och kamelen hyrde han ut och den inbringade
penningar, och Medullah kunde nu gå omkring, att
söka en qvinna till sina ögons lust och fägnad och
sitt sinnes förnöjelse. En blomma, icke en myra! Och
se huru scheiken prydt den fina halsen, de mjella
fötterna! Hjertat hoppar i mig att se dig, o rosornas
drottning, der du tronar högt på kamelen, för att ej
med gående såra din fina fot. Men se! är det väl en
hägring, som synes vid horisontens rand? Nej, vid
Allah, vi äro förlorade! Skönaste, ljufvaste, fort
ned af kamelen! Tryck dig ned, djupt bakom stenarne
här. Dröj här. Fly är fåfängt. Jag vill försöka
att nalkas med sorglöst skick och se förtroendefull
ut. Kanske blidkar mitt förtroende beduinernas hat.»
Fram störtar en skara, snabb som vinden. Ett skott,
Medullah störtar till marken. Inom ett ögonblick
har man bemäktigat sig kamelen och hans börda,
vattensäckarne och Medullahs alla håfvor.
»En qvinna, låt se, förtjenar hon att tagas? Åh fy,
ditt svarta afskrap!» Ett slag fäller Ayescha till
marken. Skuggor skymta öfver sanden och stenarne,
och tom, vid, ödslig som förut ligger öknen kring de
slagna.
Men till den slagna qvinnan återvänder sansen. Ett
ringa vattenförråd, som hon förvarat i skinnet af ett
litet djur och burit inom sin klädnad, tjenar nu att
vederqvicka den sårade mannen, som hon förbinder.
»Ack, Ayescha, hvar är hon, scheikens ögas sol, hans
yppiga ros? Hafva de hundsönerna funnit henne? Stöd
mig, Ayescha, jag förmår ännu intet. Grå, gå att söka
henne!»
Snart syntes Medullahs båda qvinnor åter nalkas,
och ett sorgligt tåg anträddes utåt den brännande
öknen. Att dröja var ogörligt, man måste söka att
hinna framåt, innan törsten förtagit krafterna
dertill. Stödd af Ayescha måste den sårade söka att
sträfva framåt. Med sänkt hufvud vandrade den unga,
späda blomman bredvid.
Långsamt gick det bedröfliga tåget
framåt. Försmäktande sjönko vandrarne ned på den
brännheta sanden; men Medullah höjde matt sitt
hufvud och sade: »Se dock, der borta synes en buske,
der måtte finnas vatten.» Och än en gång reste sig
vandrarne, ty blotta ordet vatten lifvade deras mod
till ännu ett försök. Och de hunno öknens källa –
men ack, en karavan hade hvilat der. Vattnet var
utdrucket, kamelerna hade vältrat sig i gyttjan,
för att söka lisa mot törsten, och den vämjeliga
saltaktiga dyn var allt hvad vandrarne funno, för att
dermed släcka sin brännande törst. Medullah lade sig
ned vid den uttorkade källan och ernade der sluta
sina dagar med sina qvinnor, det enda, som nu mera
af hans egendom återstod honom.
Men natten sänkte sig ned och öknens vind drog mindre
brännande fram och källans gyttja hade dock förminskat
törstens brand. Medullah reste sig åter och stödde
sig mot Ayeschas arm, och den sköna, den unga, sökte
ock än en gång att släpa sig framåt.
Långsamt, långsamt gick färden.
»Lofvad vare Allah, som ser till sin tjenare!»
utropade hastigt Medullah. »Jag känner denna
plats. Ännu blott några stunders vandring, och
jag är räddad med mina qvinnor. Håll modet uppe,
skönhetsperla, blott några stunder ännu. Ayescha, stöd
din arm bättre under min sida. Såret bränner. Måtte
de hundarnas mödrars grafvar bli orenade! Jag förmår
knappt vandra. Du stöder ej nog kraftigt.»
Ännu mera glödande brann solen öfver öknen. Det var
ej luft, det var eld man andades.
Men vid horisonten skymtade skuggor af hus och af träd.
Då nedsjönk den sköna, den unga. Den späda förmådde
ej mera hålla sig uppe.
Med ett skri af smärta kastar sig Medullah öfver den
döende. Han kysser hennes panna, hennes läppar, hennes
händer. »Sköna, ljufva ros! vissna dock icke. Se,
ännu blott några steg, och vatten finnes i mängd – ja,
till och med att bada dina rosenlemmar med! Skönaste,
ljufvaste! ögats ]jus, lifvets sol! vakna, vakna,
öppna dina strålande ögon!»
Den fula Ayeschas kraft hade hittills hållits uppe
af hennes vilja, ty på hennes arms stöd berodde ju,
om hennes sårade herre skulle hinna målet; men i det
ögonblick Medullah upphörde att anlita hennes stöd,
sjönk hennes kraft och hon neddignade på sanden.
Men vid fallet berörde hennes hand det lilla
djurskinnet, hvari hon förvarat ett litet mått
vatten. Hon kände som en liten sqvalpning deri,
och upplyfte det. Ha, en smula vatten hade dolt sig
i ett hörn. En ringa smula, men nog för att rädda en
försmäktande från ögonblicklig död. Hennes läppar
vidrörde redan ifrigt vattenpåsens öppning. Men
hastigt sänker hon den ned med handen. »Blott en kan
häraf få en dryck till lifs. O, Medullah, må det
blifva hon, som du älskar. Du skall lätt finna en
penning, att återköpa dig en annan qvinna i stället
för den fula Ayescha, en, som kan arbeta för dig.»
Än en gång resande sig med mödosam ansträngning,
kröp hon fram till den vissnade rosen och göt öfver
hennes läppar den lifvande drycken.
Daggens droppe förfriskar rosen, hon strålar åter i
sin fägring. Medullahs sköna qvinna vaknar som den;
hon reser sig åter, men på öknens sand nedsjunker
den dunkla hamnen af den fula Ayescha, för att icke
vakna mera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
