- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
315

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teckningar och drömmar. Af -a-g. Hvar bor ingen kärlek? - Fröken Bedas förlofning. Skiss af Emilie Flygare-Carlén.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Mörker och natt och köld och död råda, obevekliga
makter i vinterns urhem. Osmältbar herrskar den eviga
isen och bygger sina hemska kupoler och torn. Men
se, en rodnad vid horisontens rand. Den stiger, den
utbreder sig i strålande mångfärgad glans och solen
höjer sig i purpur och ljus, och som från millioner
diamanter återstrålar skenet från palatser och torn
af is. Glödande rodnad lägger sig likt ett täcke af
rosor öfver nejdens skimrande snö och späd ljusgrön
mossa breder lätta täcken i isens remnor. Och se,
en liten växt spirar upp, ej högre förmår hon lyfta
sig än en enda tum öfver den springa i berget, der
hon funnit jord till näring för sin rot, men solens
milda ljus och värme utvecklar dock hennes täcka,
ljufva blomma, och hennes späda doft tyckes hviska:
»Der icke någon lefvande varelses hjerta kan klappa,
der strålar ännu Guds öga i kärlek öfver hans skapelse!
Der lefver dock, som öfverallt, den kärlek, som af
intet lefvande kan mätas!»

*



Och demonen skylde sitt anlete med vingarnes par
och försvann i rymden.

Fröken Bedas förlofning.



Skiss af Emilie Flygare-Carlén.

1.

Brefvexling.

»Min herre!

Jag har åtskilliga gånger i tidningarna läst, att vice
häradshöfdingen Gerhard Mannerdal emottager juridiska
uppdrag och utförer rättegångar. I följd häraf har jag
tagit mig friheten att, å min far major von Hägermans
vägnar, vända mig till er.

Hvad som fullkomligt inger mig förtroende till er, är
den omständigheten, att, efter hvad man meddelat mig,
ni lärer ha förlorat ett eller annat mål, något som
bevisar att ni icke i det respektiva advokatyrket ser
ett blott och bart förvärfningsmedel, interfolieradt
med en smekt egenkärleks egoistiska njutning,
utan att ni har mod att åtaga er äfven sådana mål,
som icke solklart visa på utslaget, innan det ännu
blifvit fäldt vid någon annan instans än ett vanligt
sundt förstånds.

Det torde förundra er att min far icke sjelf vänder
sig till er, men han har nu en gång vant sig vid att
låta sin dotter sköta större delen af sin brefvexling,
och naturligtvis förstår ni att det icke är »pappas
lilla sekreterska», ett femtonårs barn, som lemnas
detta förtroende. Nej, en hel hop år har passerat,
sedan jag räknade detta tal, ty mindre än sex månader
härefter inträder er nya korrespondent i det vigtiga
och myndiga stadiet af tjugufem år. Ja, jag är en
gammal fröken, men jag kan försäkra att det icke är
min egen skull att jag ännu bär denna titel.

Den affär, i hvilken vi önska ert biträde, är en
mycket tarflig, som tyvärr icke lemnar någon lager
att skörda. Den gäller inga qvistiga arfsfrågor,
men sådan den är, skulle det falla sig särdeles
kinkigt att skriftligen relatera den. Vår ödmjuka och
förbindliga anhållan är således denna: Skulle er tid
tillåta er att någon dag i nästföljande vecka göra
en utflygt till Lindaby, min fars egendom? Det är
endast tre timmars ångbåtsresa.

Denna artighet å er sida skulle vara af stort värde,
ty i motsatt fall måste jag resa in till staden
och tala med er, hvilket ur flera skäl icke skulle
konvenera min far, och begge kunna vi icke vara
borta. Ni torde anse det vara tillräckligt att han
ensam meddelar er förhållandet, men sådan är icke
händelsen, emedan min ärade fader och jag se saken
från fullkomligt olika synpunkt.

I den händelse ni behagar uppfylla vår önskan och ni
vid ankomsten icke träffar mig hemma för ögonblicket,
anhåller jag på det enträgnaste, att ni icke inför
min far uttalar någon bestämd åsigt om saken, äfven
om han aldrig så tydligt uttalar sin.

Emotseende ett par rader till svar, tecknar jag

        högaktningsfullt
        Beda von Hägerman.»

Lindaby den 3 Juli 1860.

*



Emottagaren af ofvanstående bref, hvilken, sittande
vid det öfverfyllda skrifbordet i sitt arbetsrum,
två gånger genomläste det (en nödvändighet, som den
unge juristen icke ofta ansåg behöflig med de bref,
han emottog från sina klienter), lade det nu med ett
hvarken sjelfkärt eller nonchalant, utan helt enkelt
tankspridt leende ned på en hög andra bref, så uppstaplade,
att bokpressen med knapp nöd ville sammanhålla dem; och
dragande till sig ett postpapper och ett kuvert, raspade
han hastigt tillsammans följande svar:

»Min fröken!

Hedrad af det förtroende, som ni å er herr fars och
egna vägnar ärnar visa mig, får jag nämna att jag
emot slutet af nästa vecka skall ha äran infinna mig.

Såsom svar på hvad ni behagat nämna till mig, att,
i händelse af er frånvaro, icke gifva någon bestämd
åsigt tillkänna vid en möjlig relation af herr majoren
rörande affären, tager jag mig friheten upplysa,
att jag aldrig har för sed att så tvärt förklara min
tanke. Undantag kunna dock finnas, såsom t. ex. då
jag ser att saken måste förloras eller endast har
för sig en möjlighet mot nio omöjligheter. Låter
jag det oaktadt öfvertala mig att öfvertaga målet,
så sker det endast af den orsaken, att mina klienter
varit i tillfälle att bestå sig det nöjet att betala
sin envishet och sin vunna erfarenhet. Men tillåt mig
be er observera att detta icke händt »en eller annan
gång», utan hvarken mer eller mindre än två gånger;
och med fruktan att falla i ert omdöme, ärnar jag
icke vidare emottaga till behandling något mål,
som endast lemnar en chance att vinna partiet.

Anhållande om min vördnad för herr majoren, har jag
äran teckna

        er ödmjuke tjenare
        Gerhard Mannerdal.»

Stockholm den 4 Juli 1860.

*



2.

Den unge juristen och hans hem.

Sedan det förseglade brefvet blifvit lagdt till flera
andra för dagens post, tog fröken Bedas tilltänkte
sakförare omedelbart upp en packe undanskjutna
rättegångshandlingar, i hvilka han ifrigt fördjupade
sig. Härunder blir det lämpligt att kasta en blick
på honom sjelf och hans omgifning.

Vice häradshöfdingen Gerhard Mannerdal var en starkt
mörklagd man, omkring tjugunio år, med ett utseende,
som tydde på helsa och kraft, skarpsinnighet och
sjelfbeherrskning, parade med en värmande godhet,
som utstrålade från hans svarta ögon. Han hade icke
ett af dessa stereotyp-vackra ansigten, vid hvilkas
åsyn fruntimmer bruka säga till hvarandra: »Kors,
sådan vacker karl!», men de torde i stället kunna
säga: »Hvilket eget och intressant ansigte!» Och
sådant var det verkligen, förskönadt af det mörka,
mjuka skägget.

Det var nu redan tre år som han nästan uteslutande
egnat all den tid, han kunde disponera från
sina befattningar vid åtskilliga rätter, åt
sakförareyrket. Ty under den korta tid, han »rest på
ting», hade han vunnit den erfarenheten,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0319.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free