- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
316

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fröken Bedas förlofning. Skiss af Emilie Flygare-Carlén.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att hans högsta sträfvan ej skulle bli en landtdomares
behagliga trygghet. Han ärnade således aldrig söka
få ordet vice bort från häradshöfdingetiteln, utan
ville lefva i hufvudstaden, ej för dess nöjen, utan
för dess stora resurser till intellektuel förkofran
och det fördubblade arbete, som der kunde göras och
förvärfvas.

Ännu befann sig hans ekonomiska ställning i visst
hänseende på sväfvande fot, ehuru, om man såg sig
omkring i hans två rum, allt, som mötte ögat, syntes
lika komfortabelt som gediget. Saken var, att han från
början lagt an på att i allt framställa en solid sida:
solida bekantskaper, solida nöjen och till och med
solida kreditorer.

En gammal skolkamrat, numera ägare till ett
betydligt möbelmagasin, hade försett honom med hela
hans värdefulla bo på de fördelaktigaste vilkor i
afbetalningsväg, och aldrig hade han behöft komma
med någon insinuation om uppskof vid de bestämda
terminerna, ty hans förtjenster räckte fullkomligt
till att betäcka såväl dessa afbetalningar som flere
andra på äldre skulder. En fattig, tidigt föräldralös
yngling, hade Mannerdal helt och hållet sjelf gjort
sin uppfostran, men hans ovanliga arbetskraft,
stolta redlighet och utmärkta ordningssinne, äfven
i lifvets minsta förhållanden, hade under årens lopp
låtit allt gå så väl ihop, att han numera kunde taga
sin middag på solida källare och hålla sig solida
cigarrer och till och med en butelj solid konjak,
dessa båda sednare lyxartiklar dock afsedda vida mer
för besökande vänner än för honom sjelf, ty han var
särdeles gästfri och vänsäll.

I denna närvarande stund t. ex. uppfriskade han sig,
under arbetet på den heta Juli-eftermiddagen, endast
med ett glas vatten och kastade blott då och då en
blick på cigarrstället och en dito åt den inbjudande
gröna saffiansdynan i ena soffhörnet. Han kände sig
trött, men arbetet måste bli slut, och om under tiden
någon besökande vän komme, skulle han såsom vanligt
vid dylika tillfällen endast vinka åt soffan, och
den vän vore bra kinkig, som icke der kunde vänta i
lugn med tidningarne och cigarrerna på bordet framför
sig .....

Och nu hafva vi så pass noga redogjort för den unge
»framtidsmannen», såsom man behagade kalla honom,
att vi kunna öfverhoppa mellantiden och på fredagen
i följande veckan ledsaga honom till den vackra
egendomen Lindaby, som ägdes af major von Hägerman.

Det hade varit lätt för Mannerdal att skaffa sig
några upplysningar om familjen, men han hade med flit
uraktlåtit detta, ty han ville icke riskera att få
sina egna intryck bortblandade. Han betraktade icke
det bref, han erhållit från fröken von Hägerman, såsom
prof på något öfverlagdt jägtande efter originalitet:
han hade tillräcklig urskilning att förstå, att
det var en ädel och öppen ande som utan all afsigt
ådagalade sin uppriktighet.

Emellertid, medan han nu satt der på däcket och hade
så god tid att tänka öfver saken, började han
grundligare, än hittills skett, reflektera öfver
en särskilt mening i brefvet, den om de tjugufem
åren och att det icke var hennes egen skuld att hon
ännu bar frökentiteln. Ovilkorligen hade detta icke
blifvit nedskrifvet, om det ej stått i sammanhang
med något förhållande, som hon ansett det icke vara
någon svårighet att få reda på.

Men som nämdt är, hade han inga upplysningar velat
förskaffa sig, och således fick hans besök nu hela
nyhetens behag.

*



3.

De bekantskaper, som den unge juristen först gör.

Det var redan långt lidet på den brännande
Juli-förmiddagen, då Mannerdal, lemnande ångbåten,
begaf sig på den qvarts timmas promenad, som skilde
ångbåtsbryggan från den plats, dit han ärnade sig. Han
hade antagit som möjligt att någon skulle vara honom
till mötes, men då detta icke var händelsen, antog
han att denna idé var en obehörig idé å hans sida;
majoren var ju en äldre man, och fröken kunde väl
icke slösa med gunstprof, äfven om hon
aldrig så gerna velat arbeta sitt eget intresse i
händer. Dessutom var det ju icke taladt om annat än
»slutet» af veckan.

Promenaden var synnerligt angenäm på en utmärkt
skön skogs- och strandväg, och vår resande tyckte
sig knappt till hälften fått i sina lungor indraga
det uppfriskande doftet från de herrliga barrträden,
än han midt i en krökning af vägen fann sig alldeles
midt framför den vackra hvitrappade manbyggnaden,
hvilken syntes liksom infattad i blomstermattor och
uppresande sig från terrasser, som ledde ned till
sjön ... Detta var Lindaby.

Så snart Mannerdal hunnit till de grönmålade
gårdsportarne, kom en betjent emot honom och frågade
om det var herr häradshöfdingen, som varit väntad
under sednaste dagarne.

»Alldeles det ... Är herrskapet hemma?»

»Majorn gick nyss för en stund sedan ned för att
möta herr häradshöfdingen, men jag såg att han blef
uppehållen och vek något af vägen, och fröken har
ridit bort till en sjuk qvinna, som hon fick bud
ifrån.»

»Nå, jag hvilar mig väl under tiden.»

»Herr häradshöfdingens rum är i ordning, och jag skall
strax visa vägen, om inte häradshöfdingen hellre
vill gå in i salongen. Der träffas herr baron som
vanligt.»

Herr baron – detta var en icke beräknad
bekantskap. Men Mannerdal ville ej göra några frågor,
ty då herr baron befann sig der »som vanligt», var
det tydligt att rättegången icke kunde gälla honom,
och således vore alla frågor öfverflödiga.

Sedan juristen med sin lilla nattsäck, från hvilken
betjenten skyndsamt befriade honom, tagit ett
trefligt gästrum i besittning och der behörigen
upptuktat sitt af vind och värme derangerade hår och
gjort några andra små förbättringar i toalettväg,
gick han åter nedför trappan och inträdde i salongen.

Mannerdal hade ett ledigt, man kan gerna
sanningsenligt säga ett elegant sätt att presentera
sig, och det är mer än hvad som allom män är gifvet,
då de gå eller stå med den besvärliga hatten i
handen. Men hvad helst Mannerdal i denna väg förmådde
prestera, tycktes det här tjena till rakt ingenting,
ty han kunde ej upptäcka en enda lefvande varelse
utom en stor, utmärkt vacker hund, hvilken, helt
förbindligt viftande med svansen, kom emot honom
och gaf alla slags bevis på att han skulle blifva en
välkommen gäst.

Den stora hunden, som hade snarlikt tycke af ett
lejon, var af en så förnäm ras, att det aldrig
kom i fråga att sällskapa med egendomens vanliga
hundsocietet. Långt mindre skulle denna aristokratiska
natur hafva nedlåtit sig till något slags kurtis, om
också ett helt harem af vallhundarnes herdinnor legat
vid hans fötter. Han lefde som ungkarl ett ganska
komfortabelt lif inom herrskapssocieteten, kallades
»Chevaliern» och utgjorde genom sin fulländade
uppfostran och sitt fina sällskapsskick hela husets
nöje, framför allt sin husbondes: herr barons. I sin
barndom benämdes Chevaliern med det vackra namnet
»Trogen», men sedan han utvecklat allt flera och
flera ridderliga egenskaper, icke blott mot sin herre,
utan äfven mot fröken Beda, hvars hedersvakt han ofta
utgjorde vid hennes promenader, behagfullt bärande
än hennes portfölj, än hennes sykorg eller bok,
erhöll han af henne benämningen Chevalier-Trogen,
som slutligen blef helt enkelt Chevaliern. Det var i
synnerhet mot alla fattiga gummor och små torparebarn
han visade sig som en mäktig beskyddare, då de,
anländande till porten med sina krukor, icke visste
sin lefvandes råd att komma förbi den förskräcklige
»Fylax», bandhunden. Men visade sig Chevaliern
på gården, då tordes barnen, skrattande, till och
med visa tungspetsen åt busen, som af aktning för
Chevaliern morrande kröp in i sin koja.

Sedan Mannerdal och Chevaliern gjort en bekantskap,
som å båda sidor vittnade om sympati, började
den sednare att på ett allvarligt sätt draga den
främmandes uppmärksamhet åt en viss sida af det stora
rummet. Det föll icke den belefvade Chevaliern in
att skälla eller bråka: han visade blott

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0320.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free