- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
317

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fröken Bedas förlofning. Skiss af Emilie Flygare-Carlén.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tydligt vägen – och inom ett par ögonblick befann sig
Mannerdal inför en syn, hvilken för alltid qvarblef
i hans minne.

Bakom skyddet af en skärm, till en del tillbakadragen,
låg på en hvilsoffa, lutad mot några kuddar, en smärt,
mager, ytterligt blek ung man. Han tycktes vara försänkt
i slummer – åtminstone voro de i sina hålor djupt
indragna ögonen tungt slutna, medan en fin vaxgul hand
låg slappt orörlig på bröstet.

Ingenting kunde vara mera rörande än det kloka
djurets blick, der den vexelvis gick mellan husbonden
och gästen. Denna blick tycktes vilja säga: »Se,
hur svag han är ... hur sorgsen! Men jag är hans
vaktare .... Väck honom icke!»

I det samma slog dock den unge mannen upp ögonlocken,
då två ljusgrå, vackra, men feberaktiga ögon blickade
rakt mot den främmande. Munnen, beskuggad af fina, ljusa
mustascher, drog sig till ett småleende. Och med en
stämma, låg och behaglig, sade han: »Jag ser säkert
häradshöfding Mannerdal, den gäst, som min farbror så
ifrigt efterlängtat. Men jag beklagar att ingen annan
är här för att taga emot er än en stackars sjukling
och en hund.»

»Jag har icke skäl att beklaga mig öfver mitt
emottagande!» svarade Mannerdal med en aktningsfull
och förbindlig bugning. »Den vackra hunden har visat
mig all möjlig artighet – och nu gör hans husbonde
mig den äran att ursäkta det jag helt säkert kom
och störde en behöflig hvila!»

»Åh, jag har tyvärr
alltför godt om tid att hvila ... Men då ingen
annan fins till hands att presentera mig, så får jag
göra det sjelf .... Mitt namn är Ludvig Castanie. Min
farfar, baron Carl von Castanie, var gift med majorns
mor, innan hon som enka gifte om sig med hans far,
öfverste Hägerman. Hon hade en son i hvartdera giftet
... alltså voro min far och majorn halfbröder. Der
har herr häradshöfdingen hela slägtregistret!»

»Således», inföll Mannerdal, »äro herr baron och
fröken von Hägerman kusiner?»

»Ja», svarade han, »vi äro kusiner! Beda skall bli
lika glad som min farbror öfver att träffa er.»

»Här kan ej gerna processen ha sitt ursprung!» tänkte
juristen, men blef i det samma befriad från vidare
forskning i den vägen, då en storväxt gammal militär
af det högröstade, kraftfulla, välkända slaget, med
hurtiga steg kom in, ropande redan på afstånd: »Nå,
det var då väl tusan till dum otur att vi skulle gå
om hvarandra .... Jag kom ett stycke af vägen för att
språka med en af mina underhafvande ... Välkommen
emellertid, min bäste herre! Nu få vi väl se om min
fröken dotter skall förmå kujonera en jurist såsom hon
gör med oss två, baron!» Och den gamle herrn skrattade
af hjertans grund åt sitt skämt, allt under det han så
stadigt slöt Mannerdals hand i sin, att denne så när
anhållit om tillåtelse att draga den ur skrufstädet,
innan den alldeles domnade. Emellertid åtnöjde han
sig med att säga:

»Det är då utan tvifvel icke någon sak af
obetydlighet, för hvilken herr majorn önskar mitt
biträde?»

»Obetydlighet?» upprepade majoren ... »Mina
principer en obetydlighet .... Det är en principfråga,
min herre, och den skall fram – jag säger att den
skall det ... den är solklar, och min käre granne,
som nära nog förargat lifvet ur mig, kommer att betala
mig i böter ...»

»Bäste farbror, låt uträkningen vara till
eftermiddagen!» inföll baronen med en ton af lindrig
otålighet. »Jag trodde att Beda skulle vara med i
konferensen.»

»Beda ... Beda ... – skall jag då icke stå på mig
mot kjortelregeringen ... skall jag vara sämre än du,
som ej lät henne förmå dig till giftermål, då du for
ut på din Medelhafs-färd ... Jo, det skulle sett ut,
om hon lemnat mig ensam ... Nå, min käre brorson,
när du i en enda punkt brukat din vilja, så lita
på att jag nu tänker bruka min ... och i trots för
... Aha ... se der kommer min kära dotter just ridande
in på gården .... Nå, nå – det är väl så godt att vi
uppskjuta till eftermiddagen. Då kunna vi tillsammans
genomgå handlingarne ... Åh se, du är redan här,
mitt kära barn!»

De sista orden talade han till en person, som i det samma kom in.

*



4.

Fröken Beda.

Juristen hade helt tydligt för sig i sin fantasi
fröken Bedas bild: en storväxt, förnäm dam, med ett
värdigt och bestämdt utseende ... föga skönhet,
men klart förstånd och ett något, som tydde på en
smula herrsklystnad.

Hur djupt förvånad blef han då ej, när en fin,
blond qvinna af en fullkomligt spirituel skönhet
och som syntes vara knappt nitton år trädde emot
honom och räckte honom sin ena hand, medan den andra
höll åt sidan den släpande ridklädningen! Det låg
öfver den unga damens hela personlighet ett mildt,
vårligt solsken. Man skulle trott att hon aldrig
nyttjat orden »vilja» eller »sjelfständighet» –
så innerligt god syntes hon, och det uttryck, som
säkrast talade ur hennes allvarliga, mörkblå ögon, var
en gömd melankoli, hvilken utan tillåtelse blickade
fram ur djupet af en själ, som förstod att herrska
öfver sina egna intryck. I öfrigt ägde hon icke någon
s. k. imposant figur: hon var knappast medelstor, men
formerna voro så vackra och afrundade som möjligt.

»Är det verkligen hon, denna förtjusande varelse,
som skrifvit det affärsmessiga brefvet?» tänkte
Mannerdal, under det han, emottagande hennes hand,
bugade sig djupare, än han någonsin bugat för något
fruntimmer. Ty i hela den unga qvinnans uppenbarelse
låg en öfverlägsenhet, som nästan utgjorde en makt,
nämligen det fina, jungfruliga behagets makt.

»Jag hoppas», sade hon, »att pappa icke redan tagit
fasta på er öfvertygelse?»

»Nej, jag har ännu icke ens kännedom om saken!»
svarade Mannerdal. »Herr majorn och jag skola på
eftermiddagen tillsammans genomgå handlingarna.»

»Ja, ja, pappa gör naturligtvis då allt för att
besticka er!» Hon såg skalkaktigt på fadern. »Nåväl,
jag får väl finna mig i att vara utesluten från
sammanträdet. Men sedan det är slut, förklarar jag
det vara min tur att ha en enskilt konsultation med
herr häradshöfdingen – pappa medger väl det?»

»Ja, bevars, gör du ditt värsta!» inföll majoren
med sin höga, glada stämma. »Jag litar på den grund,
som jag förut ärnar lägga. Kapten Fredrik skall, min
lif och själ, få lära sig att han icke är disponent
öfver hela häradet och att ej hvarenda själ låter
sina idéer inflyta i hans!»

Fröken Beda nickade förtroligt åt den gamle
krigsmannen och skyndade derefter till soffan .....

Baronen hade under det korta uppträdet mellan de
tre personerna så ifrigt virat på Chevalierns öron,
att denne, ehuru godmodigt och artigt lemnande sig
åt sin husbondes tankspridda lek, likväl slutligen
lät honom ana att han ogillade en för långt drifven
tankspriddhet.

»Min gode Ludvig, du ser feberhet ut!» sade Beda,
lutande sig ned öfver honom. »Har du icke hvilat
väl? Chevaliern har säkerligen icke öfvergifvit sin
post.»

»Åh nej, han öfverger mig aldrig utom för din skull
... Har du haft lycka med ditt ärende?» tillade han
i en sakta förtrolig ton, som röjde att han kände
mer om ändamålet med hennes ridtur än fadern.

»Allt bra för tillfället!» svarade hon lika lågt
... »Men nu måste jag befria mig från den här tunga
drägten .... Du kommer ju med till middagsbordet,
gode Ludvig?»

»Jag skall väl göra som du önskar!» svarade han,
och hans blick talade ett språk, hvilket helt och
hållet stod i strid med det berömvärda motstånd,
som majoren nyss åberopat.

*



Middagen var förbi, likaså konferensen mellan majoren
och hans gäst, och den hade slutat med det löftet
å juristens sida, att han följande morgonen skulle
yttra sig.

Majoren visade något humör häröfver och påstod, att
en solklar sak icke behöfde en hel natts månsken för
att fattas.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0321.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free