- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
320

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fröken Bedas förlofning. Skiss af Emilie Flygare-Carlén. - Allmännyttigt. - - Ett sätt att torka och färga naturliga blommor. - Logogryf. - Charader. - Rebus. - Uttydningar. (från föregående häfte, sid. 288.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Jag tillägger», återtog Mannerdal, »att, ifall herr
kapten tappar, jag får den hedern att å fröken Bedas
vägnar, som i denna sak ju också är herr majorns
motpart, spela andra partiet.»

»Låt gå!» utbrast majoren, som råkade i fullkomligt
briljant lynne vid tanken på att han skulle
besegra både sin dotter och kaptenen, ty advokatens
skicklighet vid schackbrädet ansåg han endast som
ett litet skryt, ärnadt att försona Beda ... »Låt
oss gå in, go’ herrar, och genast kasta oss in i striden!»

Kaptenen såg ännu långt ifrån nöjd ut. Men
Mannerdal gaf honom ett tecken, som tydligt hade
för afsigt att lugna honom .... »Nå», tänkte han,
»det kan just icke bli mycket värre, än det redan
hotar med, då gubben håller i sig med stämningen
... Alltså – låt gå för juristens idé!»

(Forts.)

Allmännyttigt.



Ett sätt att torka och färga naturliga blommor. Om
man under några minuter utsätter blå eller violetta
blommor för röken från en brinnande cigarr eller pipa,
så inträder en högst öfverraskande färgförändring;
blommorna antaga en skön grön färg, utan att förlora
sin form. Man bör dock icke blåsa röken genom munnen,
emedan saliven absorberar tobaksrökens ammoniakhalt,
som frambringar fenomenet. Tyvärr är den sköna
företeelsen blott af kort varaktighet; blommorna
vissna, emedan de genom tobakens förbränning utsättas
för en hög temperatur, och snart antaga de en smutsgul
färg.

Mycket fullständigare lyckas försöket medelst
förtunnad ammoniakgas. Man sätter de till
försöket ämnade blommorna i en glastratt, så att
blommorna nå randen af tratten på en tum när. Man
droppar nu några droppar salmiaksprit på en
tallrik och stjelper den öfver den med blommor
fyllda tratten. Inom några minuter visa sig då
de mest öfverraskande färgförändringar. De blå,
violetta och ljust karmosinröda blommorna antaga
en skön djupgrön färg. Mörkt karmosinröda nejlikor
blifva svarta; Lichnis coronata, hvars blommor äro
karmosinröda, blifva djupt violetta, alla hvita
blommor svafvelgula. Den med hvita kalkblad och
rosenröda blomkronor blommande fuchsian visar sig
efter ammoniakbadet med kalkbladen i gul, blombladen
i grön och blå färg. Genast efter färgningen doppar
man blommorna i friskt vatten, hvarefter de kunna
bibehålla sin sköna kolorit i två till sex timmar.

Låter man ammoniakgasen verka längre, t. ex. ett
par timmar, så antaga de flesta blommorna en smutsig
chamoisfärg, men nu vissna de icke, ej heller förändra
de form vid torkningen. De luktlösa astrarna erhålla
derjemte en lindrig aromatisk doft.

För att gifva blå, violetta eller röda astrar en
skön röd färg, så att de kunna torkade användas
för vintersäsongen, kunna de efter nyss beskrifna
åtgärd doppas i förtunnad salpetersyra. Men detta
förfaringssätt lemnar högst ofullkomligt resultat,
enär syran icke verkar likformigt, till följe
af blombladens beskaffenhet. Härigenom blifva
blommorna af olika färg och vid torkningen visar sig
oregelbundenhet i deras form, så att många blifva
oanvändbara. Dessa olägenheter afhjelpas, om man
utsätter astrarna för afdunstande saltsyra. Till
detta ändamål begagnar man sig af en simpel trälåda,
hvari man anbragt två små fönster midt emot hvarandra,
för att kunna iakttaga färgförändringen. Nu upphänger
man astrarna på trådar, med de hopbundna stjelkarne
uppåt, så att blommorna hänga nedåt. Derpå ställer man
på lådans botten en eller två tallrikar med saltsyra
samt tillsluter lådan. Små blommor färgas efter två,
större efter fyra till fem timmars inverkan. De rosa-,
röd- och blåfärgade astrarna antaga karmin- eller
karmosinröd färg, allt efter blommornas färgstyrka
eller fastare byggnad. Det är derföre nödvändigt,
att då och då kontrollera lådans innehåll och uttaga
de blommor, som blifvit tillräckligt anlupna. Dessa
upphänger man, på samma sätt som i kistan, på ett
luftigt, men skuggigt ställe och efter torkningen
förvaras blommorna på ett mörkt, torrt rum. På detta
sätt behandlade kunna astrar bibehålla sig oförändrade
i många månader, både till form och färg.

Logogryf.



I det mörka, i det djupa
dväljes jag med fuktig barm,
der de branta bergen stupa
lindar jag min mjuka arm –

Så kan skalden om mig tala
yrande i diktens sfer,
dristar du hans ifver svala,
hör den kalla prosan här:
Jag är nyttig för trafiken
närmast till vår hufvudstad,
jag är känd utaf publiken
och kan gifva gratisbad,
jag har mången vän i viken
som är luftig, lätt och glad,
gynnar aldrig vagnfabriken,
tål ej någon kavalkad.
Sju bokstäfver kan jag tälja,
dem jag gerna vill dig ge;
om du sjelf bland dem får välja,
hur du väljer då, låt se:

Tvenne träslag, det är gifvet;
och hvad mjuka handen är;
hvad bland annat allt i lifvet
krigar’n främst plär hålla kär;
för kostymen just en kräfta;
hvad vår kropp uppvisa kan;
något som ju ej bör häfta
vid en frisk och frodig man;
hvad vi kunna här i verlden,
lefde vi än hundra år;
och hvad lyckans sol på färden
stundom, som det synes, går;
hvad vi lefva, notabene
om vi lefva, märkom det!
ord och uttryck om den ene
som den andre, hvad jag vet;
hvad man här och der plär göra,
när en fara närmar sig;
hvad man aldrig bör förstöra,
om det godt är – hör och tig;
hvad procentar’n gerna tager;
hvad en fattig usling är,
fast sitt kors han tåligt drager;
hvad att vara dig ju klär;
maskulina individer,
hvilka, må du säga sjelf;
hvad jag nog uti omsider
komma skall på tidens elf;
något som drar ut på längden,
om det skötes som sig bör,
men naturligt är, att mängden
här som annars "susen" gör;
början af en debetsedel;
slutet i ett andligt tal
(det fins många sätt och medel
här i jordens jemmerdal);
hvad jag kring min bild lät sätta,
se’n jag väl en gång den fått,
dumt kanhända att berätta,
men – bland annat smått och godt!
hvad en frisk och sund kan blifva,
när hans lifskraft vissnar bort,
sorgligt nog att blott beskrifva,
i en lefnadsdag så kort;
och till sist: hvad törs jag nämna
en och hvar, och det med fog?
du kan sjelf mig svaret lemna,
om du vill, och härmed nog.

A-st.

Charader.



Nr. 1.

Himlen ger mitt första,
Och jorden ger mitt andra,
Och flickans mun mitt tredje,
Och himlens sol mitt hela.

A-s-n.

Nr. 2.

Mitt första mest i grönt och hvitt uppträder;
Dess anblick säkert mångens hjerta gläder.
Mitt andra fanns hos få i fordna dar;
Nu, enligt tidens bruk, man tjogtals har.
Och när mitt första i mitt hela går,
Då glädjen ofta högt i taket står.

F. v. W.

Rebus.


illustration placeholder

Uttydningar.



Lösning af Logogryfen i föregående häfte, sid. 288:
Likkista; hvaraf fås: is, stal, list, sak, sik, last,
sal, tal, kikas, sil, salt, tak, Ali, kli, kista,
tik, il, kast, ila, al – ask, stil, kil, kal, lik.


Lösning af Bokstafsgåtan i föregående
häfte, sid. 288: 1) Egoism, 2) Ro, 3) Inskription,
4) Capri, 5) Salt, 6) Oro, 7) Narr; hvaraf
begynnelsebokstäfverna beteckna Ericson, slutbokstäfverna Monitor.

Lösning af Charaden i föregående häfte, sid. 288: Räfsax.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0324.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free