- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
321

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trenne timmar ur en lång lefnad. Berättelse af C. Georg Starbäck. 2. Middagen.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Trenne timmar ur en lång lefnad.



Berättelse af C. Georg Starbäck.

2.

Middagen.

Omkring tjugu år efter nyss beskrifna tilldragelse
gick en äldre man utför den nuvarande Drottninggatan
söder ut.

Han var klädd i en lång, något snäf kaftan, och
de breda kragarne, som den tidens prester buro,
voro hvarken så hvita eller så fina, som tidens sed
fordrade och som man var van att finna i Stockholm. Så
väl hans drägt som hans hållning utvisade också,
att han icke hörde till hufvudstadens presterskap.

Men lemnade den yttre menniskan åtskilligt att
anmärka, så försvann allt sådant, när blicken fästades
på anletsdragen. Såg man rätt in i dessa ögon, måste
man liksom mot sin vilja föras bort från tidens oro
och tidens strid till det oförgängliga. Der låg
frid i denna blick, men tillika kraft att bevara
friden. Man kunde läsa en hel historia i dessa ögon,
om en menniskas strider mot frestelserna och om
hennes seger öfver dem, och friden och försonligheten
blickade fram liksom det skära, hvita ljuset, när
regnbågens färger brytas tillsammans och uppgå i
hvarandra till en enda.

Ansigtsdragen voro icke vackra, men det låg något
fromt och redbart i dem. Intrycket i sin helhet af
mannen var det, att han hunnit öfver den gräns i
menniskans utveckling, der hon lemnar bakom sig all
äflan efter verldens guld och glitter, i hvad form det
än må vara, och der hon vandrar stadigt på den väg,
som vetter mot det eviga och sanna.

Han gick med långsamma steg helt nära den venstra
husraden, om vi så få säga, ehuru Drottninggatan
då visserligen icke bestod af hus vid hus. Litet
emellan såg han upp på någon ryttare, som i raskt traf
skyndade förbi honom norr ut, eller på någon kaross,
en af dessa stora vagnar, som gungade fram likt små
hus, förgyllda och granna, med plymprydda lakejer och
löpare. Hans blick uttryckte förvåning, men öfver hans
läppar drog ett mildt leende, och han fortsatte sin
gång, dock helt försigtigt, som om sjelfva stenarne,
på hvilka hans fötter trampade, varit farliga.

Så synnerligt mycket var väl för öfrigt icke den
tiden att se på gatorna i Sveriges hufvudstad, men
för landsortens invånare har väl alltid rikets största
stad haft åtskilligt undransvärdt att bjuda på, efter
som den helt naturligt i alla tider stått främst i
utveckling. För den, som aldrig sett Stockholm, med
dess konungaborg och dess många herrepalats, hvilka
efter trettioåriga kriget byggdes det ena större och
praktfullare än det andra, var otvifvelaktigt staden
då mera
ett föremål för beundran, än nu, huru många stoder
af brons än pryda dess torg.

En ibland dessa, som framlefvat sin tid i en aflägsen
landsort, var den fattige prestmannen.

När han kommit öfver broarne vid Helgeandsholmen och
gått förbi det stora slottet, som han länge stod och
betraktade, och när han hunnit fram till Stortorget,
stannade han och såg sig omkring. Här var rörelsen
större, än på de platser, han förut besökt, och
han tycktes villrådig, om han skulle fortsätta sin
vandring.

Han vände sig till en skulderbred borgare, som just
gick förbi honom, och sade i en långsam och saktmodig
ton:

»Jag önskade ... säg mig, ty jag hittar icke min väg
bland de många i denna stora staden, säg mig derföre,
huru kommer jag till riksräntmästaren Gripenstjernas
hus?»

Borgaren log åt det omständliga i frågan, men lemnade
beredvilligt den upplysning, som begärdes.

»Min väg går ditåt, jag skall följa eder genom
trängseln!» tillade den välmenande mannen, då
han såg prestens bryderi att, oaktadt den lemnade
upplysningen, taga sig fram.

Ett vänligt leende blef borgarens belöning, och
presten lade sin hand på hans arm, allt under det
han i alla fall försigtigt med den långa käppen eller
stafven kände framför sig på stenarne.

»Kännen I den rike mannen?» sporde borgaren under
vägen.

»Åh ja, något», blef svaret.

»Ja, han är stenrik», fortsatte den språksamme mannen,
»och de säga, att hans penningar nu under kriget göra
kongl. majestät och kronan lika tjenst, som en hel
krigshär. Men godt hjerta har han. Jag var sjelf vid
Dalarön, nu strax på nyåret, men det hafven I hört?»

»Nej, det hafver jag icke.»

»Jo, flottan låg infrusen vid Dalarön, det var aderton
örlogsskepp, och ingen såg någon utväg att få henne
i sjön, då kom riksräntmästaren och gjorde slag i
saken. Det skall gå, menade han, och det gick. Han
funderade ut ett nytt sätt att såga isen, och sjelf
var han med, ja, det var med knapp nöd han kom ifrån
det med lifvet ... men på tu veckor var ett fält
af fyra mil genombrutet, och flottan gick med fulla
segel i sjön. Jo, det är en karlakarl, riktigt en
karlakarl, också fick han derföre insätta i sitt
vapen en såg och på hjelmen tvenne kronflaggor med
siffran 9 i hvardera.»


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0325.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free