- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
322

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trenne timmar ur en lång lefnad. Berättelse af C. Georg Starbäck. 2. Middagen.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Men hjertat, min gode man, hjertat?» frågade den
fromme presten ifrigt.

»Ja, hjertat, på det kunnen I lita, att det klappar
varmt äfven under rikedomen. Han skänkte då 300 daler
silfvermynt till de sjuka båtsmännens förplägning.»

Prestmannen såg något bedragen ut, men hans godmodiga
leende inträdde snart åter.

Borgaren åter blef i sin ordning något ifrig med
anledning af detta leende, hvilket han tog som ett
uttryck af tvifvel öfver sannfärdigheten af hvad
han sagt, och han fortsatte derföre att framdraga
hvad han visste om den rike mannen, för att bevisa,
det rikedomen hos honom icke förqväft, hvad presten
satte så högt, nämligen hjertat.

»Hvad sägen I så derom», fortsatte han, »att
riksräntmästaren, när han för tre år sedan, jag
känner det väl, ty jag har mycket göra med den der
saken, ... när han för tre år sedan, säger jag,
ingick kontrakt med kronan om all kopparen, hvad
menen I att han betalade för skeppundet? ... Jo, en
riksdaler, ja, det är dagsens sanning, en riksdaler
mer, än som förut gifvits, och han förband sig
tillika, att erlägga betalningen i goda silfverstänger.
Och han har gjort det, jag vet det bestämdt! Nå,
hvad sägen I ...?»

»Intet, min vän, intet! ... Jag menar, att han har
sin fördel dervid!»

»Fördel, fördel ja ... skall man då icke ha sin
ärliga vinst? Det höres, att I icke ären mycket
hemmastadd i det borgerliga lifvet. Hvem vill ej
hafva lön för sin möda och sina uppoffringar? Men
I skolen höra mera. Riksräntmästaren erhöll för ett
par år sedan uppsynen öfver koppartullen, den hade
förut, under flere år, genom försnillningar blifvit
ständigt förminskad, men huru gick det nu? ... Jo,
riksräntmästaren har årligen lemnat kronan 50,000
daler silfvermynt mera, än som denna tull inbragt,
när den gått som högst ... Har han icke hjerta
i kroppen, den mannen, så säg, och tänker han på
sin egen fördel mer, än hvad hvarje ärlig man har
rättighet till?»

Men ännu stod det förargliga leendet qvar på prestens
läppar, och han gjorde nu till och med ett spörjsmål,
hvars betydelse den gode borgaren först efteråt kom
att närmare eftersinna.

»Min gode vän», sade han, »I måtten synnerligt nära
känna riksräntmästaren?»

»Ja, jag är på sätt och vis hans köpman!» svarade
han något oförsigtigt.

Presten klappade honom sakta på armen och nickade,
som om han velat säga: kunde tro det!

Men för ögonblicket tänkte icke köpmannen mera derpå.

»Se der», sade han, »der bor riksräntmästaren!»

Det var ett stort, präktigt hus, och en mängd folk
gick der ut och in genom den höga, af blanka pelare
uppburna porten. Presten tackade vänligt sin vägvisare
och sade, att han nu nog skulle reda sig, men borgaren
hade ett ärende till den rike mannens kontor och
följde derföre genom porten samt visade uppför trappan
till öfra våningen, der riksräntmästaren hade sina
enskilta rum.

I trappan mötte han ett par livréklädda betjenter,
och der uppe i den öfra förstugan stod en ståtlig
hofmästare eller hvad han skulle kallas och såg med
en förnäm blick ned på den obetydlige presten i sin
snäfva kappa. Denne tycktes gå liksom i en dröm,
sedan han kommit under den rike mannens tak, men
denna omständighet var just den, som hjelpte honom,
att utan alla svårigheter slippa igenom. Då han, utan
att se sig hvarken till höger eller venster, räckte ut
handen mot dörrlåset, tog den myndige betjenten för
gifvet, att det var någon, som blifvit kallad till
hans herre och öppnade derföre dörren samt gick med
sin vanliga hållning, ehuru något stoltare, än när
han öppnade för ett kammarråd eller någon excellens,
att slå upp dörrarne till riksräntmästarens förmak.

Der inne gingo tvenne herrar, i yfviga alongeperuker,
inbegripna i ett lifligt samtal. Presten stannade en
stund ödmjukt vid dörren. De samtalande sågo flygtigt
på honom, men fortsatte utan vidare sitt samtal gående
upp och ned.

»Som jag säger», sade den ene, »rikets drätselverk
befinner sig i den mest förtviflade belägenhet, och
finnes icke räddning här hos Gripenstjerna,
så finnes den ingenstädes.»

Den andre hostade och skakade bekymmersamt på
hufvudet.

»Penningar finnas icke, skeppsvarfven och
alla smedjor, styckgjuterier och krutqvarnar
stå stilla ... hvart skall det taga
vägen? Riksskattmästaren ämnar fullt och fast
tillsluta Kammarkollegium. Skyttehjelm förklarade
till och med rent ut, att han ville icke sätta sig,
förr än Gripenstjerna kommit och gifvit anvisning
till nya medel ...»

»Men, min vän, detta öfverskrider dock en enskilt
mans krafter, vore han än så rik ...»

Prestmannen hade återfått sitt leende. Det tycktes,
som om han hörde en fortsättning, fast några trappsteg
högre upp, af hvad borgaren förtäljt honom. Han ville
icke höra mera, utan steg upp och gick sakta fram till
en dörr, hvilken stod öppen till ett angränsande rum.

Detta var tomt, och han gick in i det
nästföljande. Der satt ett fruntimmer, omgifvet af
en hel barnskara. Fem lekte och sprungo omkring
på golfvet, det sjette satt i den förnäma fruns
knä. Det var en liten flicka, som kunde vara något
mer än årsgammal, och som knappt hade fått sigte
på den gamle prestens hjertefromma anlete, förr
än hon räckte armarne emot honom, med ett leende,
som påminte om prestens eget.

Fruntimret såg upp med en min, som uttryckte både
förvåning och häpnad, men hann icke säga något,
förr än presten med tårar i ögonen sporde:

»Detta är Joels barn, ja, ja, jag ser det ... ack blif
ej förskräckt, jag känner dem alla, alla på honom. Se,
är icke detta Joel upp i dagen?» och han lade sin hand
på en mörklockig gosse, som något trotsig blickade
upp på honom.

»Ja, jag heter Joel», sade barnet, »men hvad heter du?»

Presten svarade icke. Han var, som om han med
ens varit en gerna sedd hvardagsgäst i huset,
och fruntimret, som icke var någon annan än
riksräntmästarens fru, trodde, att hennes man skickat
honom in, tills han sjelf skulle blifva ledig från
sina göromål och kunna komma efter. Hon fann väl
beteendet hos främlingen något underligt, men hon lät
honom med ett småleende hållas, och den lilla, som
satt i hennes knä, tycktes icke gifva sig någon ro,
förr än äfven hon blef litet närmare uppmärksammad
af det stora barnet med de grå lockarne.

»Men så låt henne då komma till mig», sade slutligen
presten och räckte fram armarne.

Modern efterkom med ett leende hans önskan, och barnet
strålade af förtjusning.

»Nå, jag måtte säga», sade modern, »I ären rätt en
barnkär man.»

Hennes min tillkännagaf tydligt nog, att hon sjelf
fann behag i den fromme mannens lek med barnen,
hvilka snart i en ring skockade sig omkring honom.

Plötsligt hördes en klocka ringa, och han återlemnade
den lilla flickan till modern samt skyndade ut.

Han stannade på tröskeln till det rum, som han kort
förut lemnat. De två herrarne stodo nu framför en
tredje.

Denne var en högväxt man af ett ståtligt utseende, som
med en högförnäm herres anborna finhet och värdighet
uppbar både den svarta alongeperuken och den dyrbara,
guldbroderade, röda sidenrocken, med den utsökt fina
halsduken uppknuten i en stor rosett under hakan. Han
var hufvudet högre än de andra två.

Ingen af de tre såg presten, som befann sig i
bortersta delen af rummet, fortfarande med foten på
tröskeln. Herrn i röda sidenrocken skakade på hufvudet
åt hvad en af de andra nyss yttrat, och denne tillade
derföre som ett bevekande skäl:

»I fäderneslandets namn, herr riksräntmästare!»

»I veten det väl, mina herrar», svarade
riksräntmästaren, »I veten det väl, om jag haft
något spardt för min konung och mitt fädernesland,
jag tänker ock, att papperen i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0326.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free