- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
323

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trenne timmar ur en lång lefnad. Berättelse af C. Georg Starbäck. 2. Middagen.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kammarkollegium skola kunna lemna svart på hvitt rörande
den saken, ... men för ögonblicket, det är mig
omöjligt.»

»Om jag icke är illa underrättad», återtog den förre,
»så har väl kronan ännu medel, hvarigenom hon skulle
kunna, så att säga, indirekt och medelbarligen hålla
eder för en sådan uppoffring skadeslös ... Hvad
skullen I säga om stora sjötullen?»

»Stora sjötullen?» upprepade riksräntmästaren med en
forskande blick.

»Generalförvaltare öfver stora sjötullen, jag menar
att ...»

»Jag står till min konungs tjenst och vill göra allt
för fäderneslandet», svarade riksräntmästaren, »må
hända kunna goda råd för ögonblicket hjelpa mer än
klingande mynt ...»

»Så föra vi den helsningen till riksskattmästaren.»

Det blef ett bugande och ett strömmande af artigheter,
under det att riksräntmästaren följde sina förnäma
gäster till dörren.

När han vände sig om, stod den svartklädde presten
framför honom, men icke oansenlig och drömmande som
förut, utan med klar genomträngande blick, hög och
vördnadsbjudande i all sin enkelhet. Riksräntmästaren
rynkade ögonbrynen, och gjorde det allt skarpare,
ju mindre den främmande syntes sätta i fråga
att göra reda för sig eller helsa honom med de
hedersbetygelser, som riksräntmästarens rang och
samhällsställning kräfde, och som han var van vid.

För den förnäme mannen var tydligen prestmannen
alldeles obekant. Icke ett drag i hans anlete vittnade
om, att han stod framför någon, som kände honom
närmare, än han sjelf i detta ögonblick kunde ana.

En stund förgick, hvarunder ständigt en fråga tycktes
sväfva på hans läppar, men som blef outtalad. Så
besvärad kände han sig af främlingens stadiga,
granskande och genomträngande blick. Och innan
han rätt hunnit återvinna den fattning, som den
egendomliga företeelsen framkallat, hade presten redan
tagit till orda, på ett sätt, som ännu mer förvirrade
riksräntmästaren.

»Joel», sade han, »du känner mig icke, ser jag, och
jag önskade, att jag icke heller kände dig, ty du har
glömt ditt fädernesland. Ja, du har glömt det land,
hvars storhet du undergräfver med din girighets lusta,
du har glömt det folk, hvars händers arbete under
blodsvett frambringar de millioner, hvilka skulle
komma det i sin helhet till godo, men i stället
inströmma i ditt penningeskrin.»

»Menniska, hvem är du?» utbrast den bestörte
riksräntmästaren, spanande i sitt minne efter länge
sedan förgätna drag, som väl framskymtade, men i ett
oredigt töcken, hvilket blef än mera ogenomträngligt
under de känslor af harm och vrede, hvilka stormade
inom honom och uppenbarade sig i de blixtrande ögonen,
i läpparnas krampaktiga darrning.

»Jag är en man af detta folk, som förmått uthärda så
mycket, som förmått gifva sin sista penning och med
mannamod se den bleka döden i ögat, ej blott der borta
på slagfälten under larmande krigsmusik, utan i den
ensamma stugan i skogens djup och på den nakna heden,
... jag är en man af detta folk, och jag önskade,
att jag i denna stund kunde lägga på min tunga alla
de suckar, de tårar, allt det blod, som gjutits för
våra fäders land, att jag dermed måtte kunna bryta
det skal, som omgifver dig, och hitta vägen till ditt
hjerta.»

Främlingen talade med en värme och en kraft, som
visade, ej blott huru djupt han kände till lidandet
bland det folk, hvars talan han förde, utan äfven, att
inom honom tonade en sträng, hvars klang beherrskade
honom och fyllde honom med en makt, som han sjelf
icke anade. Det var, som han tagit orden rakt ur detta
hjerta och fört dem fram till både bestraffning och
bön. Det låg kärlek i hans allvarliga blick, under det
han uttalade de straffande orden, och denna kärlek,
hvilken liksom genomskimrade hela hans väsende,
band den bestraffades tunga.

»Joel Drysander», fortsatte han, »du var min vän i
fordna dagar, ... hvarföre, hvarföre skulle jag se
dig midt i detta haf af stulen prakt och glans?»

»David!» ropade riksräntmästaren och tog ett steg
fram, men hejdade sig och tillade, »du räknar väl
mycket på vår ungdomsvänskap ... Sådana ord, som
du här kastar mig i ansigtet, kunde stå dig hårdt,
ja mycket hårdt ... du kränker ej blott min ära,
du klagar mig an för saker, som gälla lif och ära!»

Det var den fordne studenten, som i sin fattigdom och
stolthet stod nära döden, då vännens förord hos den
vördnadsvärde erkebiskopen räddade honom och med ens
lyftade honom upp till den afundsvärda platsen såsom
kanslist hos Sveriges tronföljare. Hans klokhet,
duglighet och omtanka jemte hans ovanliga kraft
banade honom snart vägen till konungens ynnest,
så att han var lika oumbärlig för denne, som efter
hans död för förmyndarestyrelsen, och steg uppåt i
rang och anseende trappsteg för trappsteg.

Några år efter konungens död gifte han sig med den
rike köpmannen Peter Hanssens dotter, Elisabeth,
och fick med henne stor förmögenhet, som sedan,
under hans händer, förökade sig i en alldeles otrolig
skala. Det var i denna punkt som han förnekade sin
ädlare natur och gjorde sig skyldig till handlingar,
hvilka inför en domare sådan som David på intet vis
öfverskyldes af de storartade summor, hvilka han tid
efter annan försköt kronan.

Vi kunna göra oss ett begrepp om hans oerhörda
rikedom, då han inom tolf år efter sitt giftermål hade
försträckt kronan icke mindre än 6 millioner 700,500
daler silfvermynt, en summa, som efter sädespriset
svarar ungefär mot 2,200,000 tunnor spanmål och
sålunda efter nu gällande värden, lågt taget, skulle
motsvara mellan 20 och 30 millioner. Hans många
egendomar, hans ståtliga hus i Stockholm med dess
praktfulla och dyrbara inredning från det största
till det minsta, hans många tjenare, hans utsökt fina
middagar, – allt detta var föremål för allas beundran,
någras tadel och mångas afund.

Sättet, hvarpå han vunnit denna rikedom, var hans fel
och blef hans olycka. Det var icke sådant, att det
kunde uthärda en närmare granskning. Vi få här icke
vara utförliga i denna fråga, utan nödgas inskränka
oss att blott säga, det Joel Gripenstjerna, oaktadt
alla de förträffliga egenskaper, som utmärkte honom,
var bland dem, som genom försnillningar från kronan,
genom att beräkna sig hög ränta, genom att för sina
lån och förskott betinga sig ej blott flere af kronans
betydligaste inkomster, utan äfven flere hemman och
gårdar såsom förpantning, – han var en bland dem,
som genom sådana medel förskaffat sig sin stora
förmögenhet. Det är sant, han höll aldrig handen
sluten, när det gällde fäderneslandet och utmärkte sig
derutinnan framför många af de andra. Det var i alla
fall, som om han midt under bruset af sin ovanliga
lycka, om ock omedvetet, känt hjertat klappa för något
högre, än blotta penningen, – det var liksom hans
hjerta genomdallrats af något liknande det löfte,
som gafs vännen, medan ännu hjertat var ungt och
brann för allt högt och ädelt. Men denna hjertats
hviskning tillfredsställdes af hvad han gjorde,
förnuftet och beräkningen gaf handlingen en vacker
färg, som förvillade. Samvetet hade under årens lopp
blifvit för väl ombonadt, för att dess stämma skulle
kunna bryta igenom och göra sig rätt hörd.

Det var naturligt, att både afund, ovilja och harm
skulle följa en så utomordentlig framgång, helst
som sättet, hvarpå den vunnits, var allmänt bekant
och föremål för tadel så väl man och man emellan,
som på riksdagarne.

Men mannen stod ännu säker och liksom oåtkomlig
för anfallen. Han hörde till »det nya» eller »nya
Sverige», till männen, som kommit sig upp under
stormaktstiden i och med det pfaltziska huset, och
redan detta gaf honom ett betydligt öfvertag. Dertill
kom den omständigheten, att han hade vid konungens
sida en mäktig försvarare i sin gamle vän från Upsala,
Erik Lindeman, smedsonen från Wadstena, som likt
honom sjelf stigit oatbrutet och högt samt nu var
grefve och konungens förklarade gunstling under namn
af Lindskiöld.

David stod qvar i dalens skugga, han var blott
en fattig kaplan i en församling i sin aflägsna
hembygd. Men så hade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0327.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free