Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trenne timmar ur en lång lefnad. Berättelse af C. Georg Starbäck. 2. Middagen. - Söderhafvets drottning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han också qvar hela sitt varma, rika hjerta, lika
öppet som fordom för både glädje och sorg, delande
i sann ödmjukhet såväl den ena som den andra, der
hans samvete sade honom, att de voro en glädje i
eller sorg efter Guds sinne. Det var hans hjerta,
som gifvit honom mod att med de stränga orden träda
inför den mäktige mannen. Men för hans blickar föll
det rika, guldprydda omhöljet bort, han såg endast
vännen och ville rädda honom undan den storm, som han
visste skulle komma, rädda hans hjerta ur den vida
större faran, att alldeles förhårdna under rikedomen
och äran.
Derföre stod han så lugn inför den vrede, som samlade
sig under Joel Gripenstjernas sammandragna ögonbryn.
»Du har rätt, Joel», sade han, »det har fordrats mod
att så uppträda inför dig, som jag har gjort, men
jag vore icke din vän, om jag icke sökte rädda dig,
när jag såge dig i fara.»
»Fara?» utbrast Gripenstjerna, och rösten dallrade
mellan harm och fruktan.
»Ja, fara, både timlig och evig», genmälte David,
»eller förstår du då icke, att en räkenskapsdag
stundar både i det ena och det andra afseendet?»
»Jag har min konungs bref!» blef Joels svar.
Och han hade knappt uttalat ordet, förr än en betjent
inträdde med några bref på en silfverbricka. Joel
kastade en flygtig blick på dem, men varseblef dervid
tvenne, hvilka han genast tog och läste. De voro,
det ena från Lindskiöld, det andra från konungen
sjelf. Det sistnämda, som innehöll en kunglig begäran,
att Gripenstjerna skulle åtfölja
kammarrådet Lars Fleming till Falun i ett vigtigt ärende och
slutade med att tillförsäkra honom all kunglig nåd,
räckte Joel med ett öfverlägset leende åt David.
»Detta är mera farligt än allt annat!» sade David
sedan han genomläst brefvet, »ty det snärjer dig allt
mera in i det närvarande och förtager dig hvarje
tanke på framtiden. Men tro mig, Joel, hvad jag nu
säger dig, skall en gång sägas dig
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
