Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trenne timmar ur en lång lefnad. Berättelse af C. Georg Starbäck. 2. Middagen. - Söderhafvets drottning. - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXXVI. Johan Adler Salvius. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
offentligen, och då skall din vrede vara
vanmäktig. Hejda dig derföre, medan tid är!»
»Men så säg då en gång, hvad är din mening med allt
detta, enfaldiga menniska, hvad vill du att jag
skall göra?»
»Återbär frivilligt till kronan allt hvad du med
orätt från henne bekommit! Du vill säga, att du gjort
och gör konung och land stora tjenster ..., min
vän, tala icke derom för mig, det är blott och bart
din pligt, och hvad du gjort är mindre, än hvad den
simplaste bonde gör, som i sin fattigdom offrar sitt
lif. Du har försträckt kronan ofantliga penningsummor,
men säg mig, äro de ej i sjelfva verket kronans egna
influtna medel, som utgifvas för dina, derföre att du
förstått bringa det derhän, att de gått genom dina
händer. Så är du kronans fordringsägare, ehuru du
i sjelfva verket har intet att fordra. Se, derföre
är din rikedom orättfången, och talet derom sorlar
genom gator och gränder, ehuru ännu ingen vågat
framföra det till dig. Jag har vågat, emedan jag
trodde mig känna dig bättre, än den stora mängden,
jag har vågat det på grund af det ungdomsminne,
som är gemensamt för oss båda, och på grund deraf,
att jag älskar dig sjelf, icke den rike mannen.»
Joel Gripenstjerna försjönk i tankar. De bleknade
minnena från fordom trädde fram ur sitt dunkel, allt
som vännen talade, och de sågo honom så rakt och så
fritt i ögat, som barnen se, hvilka icke veta någon
fruktan. Men det var blott ett ögonblick.
De veknade dragen förhårdnade åter, och blicken
blef kall och skarp.
»Du har vågat mycket, David»,
sade han med afmätt röst, »men jag förlåter
dig för vår fordna vänskaps skull. Du må gå
lika fritt som du kommit. Men du kan i förbigående
säga den sorlande mängden i gatorna och gränderna,
att Joel Gripenstjerna litar mera på sin konungs ord
och bref, än på vindkasten i dess hjernor. Farväl,
min vän ... Farväl!»
Och med högdraget hufvud lemnade han rummet.
David stod qvar och såg efter honom, och
det milda leendet skiftade i djupt vemod, under det
att blicken skymdes af tårar. Han tog upp ur fickan
en liten skinnpung, som han länge vägde i handen
och hvarpå hans öga hvilade. Han tycktes tveka, om
han skulle lägga den fula och blanknötta pungen på
det blanka bordet, som sprang fram under en dyrbar,
förgylld spegel tätt invid honom, eller om han åter
skulle låta den sjunka ned i sin gömma, der den ock
otvifvelaktigt passade bättre.
Men plötsligt slog han upp ögat, som om han fattat
sitt beslut. Han gick hastigt genom de rum, som han
nyss lemnat, och kom åter in i det, der det rikt
klädda fruntimret med ett barnafromt leende satt
omgifvet af hela barnskaran och åter
hade den lilla Christina i sitt sköte.
Barnet tycktes
känna den gamle mannen och räckte sina armar emot
honom. Han tryckte hastigt skinnpungen i barnets
sköte.
»Gud välsigne dig, kära barn», sade han med rörelse,
»den lilla pungen är från din farfader ... måtte
lyckan med den komma åter i din faders hus!»
Fruntimret såg förskräckt upp, och en fråga sväfvade
på hennes läppar, men den besynnerlige mannen tryckte
hastigt en kyss på barnets panna och var med det
samma försvunnen.
Det var blott en timme, som han vistats i den rike
riksräntmästarens hus.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
