Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Söderhafvets drottning.
- Ett fosterländskt Bildergalleri. XXXVI. Johan Adler Salvius. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bergspetsen. Vid denna fästade han sedan ett starkt tåg,
som han lät hänga ned på ömse sidor om toppen och
fastgöra på båda sidor. Nu gjorde han det oerhörda
vågstycket, att med tillhjelp af tåget söka klättra
upp på toppen; detta lyckades äfven, ehuru det var
nära att kosta den djerfve bergklättraren lifvet,
och Peter Booth uppnådde bergspetsen och odödligheten
derjemte, ty den märkvärdigt formade klippan bär
efter denna dag sin bestigares namn.
På norra sidan af ön ligger Pamplemousse med
sin botaniska trädgård och en enslig, men skön
kyrkogård. Här visar man främlingen en grafsten,
som icke betäcker någon mensklig kropp, men som
folklegenden hänför till en diktning, hvilken lefver
i minnet klarare än mången historisk händelse: till
Paul och Virginies ljufva och ädla roman. Bernardin
de Saint Pierre har gjort mera för Ile de Frances
ryktbarhet än tre seklers existens såsom koloni,
till hvars illustrerande ändock icke hafva felats
vare sig stora män eller stora händelser.
En resande, som besökt Mauritius, skildrar intrycket
af de scenerier, hvarest den sköna dikten blifvit
förlagd, sålunda:
»Vi stodo på en platå, nära tre eller fyra hundra
fot öfver hafvets yta. Vid sidan af oss kunde vi se
öppna sig en dalklyfta af några hundra fots djup och
som sträckte sig ända ned till hafvet. Det är i denna
dal, som floden störtar sig, bildande sju vackra fall,
hvaraf två hafva mer än nittio fots höjd. Den rinner
våldsamt fram i dalen genom den rikaste vegetation
och kastar sig slutligen i hafvet. Taflan bör vara
ännu mera storartad efter långvarigt regn, då de små
fallen blanda sig med de stora och hela vattenmassan
i två språng störtar ned i dalen.
Bergen utmärkte sig genom sköna och omvexlande
former. Några företedde breda, lodräta väggar, andra
höjde sig pyramidaliskt. En klippa var ända till
toppen beklädd med skog, en annan var det blott till
hälften och klippspetsen uppsteg plötsligt, naken och
djerf, ur floder af grönt. De voro skilda af vackra
dalar och djupa klyftor. Öfver alltsammans höjde sig
en blå himmel utan moln. Jag kunde icke se mig mätt på
det hänförande skådespelet, och ju mera jag betraktade
det, desto flera voro de skönheter jag upptäckte.»
Ett fosterländskt Bildergalleri.
XXXVI.
Johan Adler Salvius.
Genom hela vår historia sträcker sig som en dramatisk
förveckling fejden, blodig eller ränksmidande,
dels mellan konungamakt och adel, dels mellan adel
och andra klasser, och dels mellan de äldre och de
yngre adelsslägterna. Det är en rik grufva för den
dramatiske skaldens bearbetning, och väl skall han
en dag resa sig fullt rustad, gripande med kraftig
hand i det fosterländska strängaspelet för att mana
fram de tragiska gestalterna.
En episod häri bildar adelns ställning efter
hjeltekonungen Gustaf II Adolfs död, och i
denna episod har Johan Adler Salvius äfven sin
bemärkta plats. Han föddes år 1590 i Strengnäs, der
fadern var syndikus Peder Hansson och modern Anna
Pedersdotter. Fadern dog tidigt och lemnade gossen
medellös, hvarföre biskopen i staden understödde honom
på grund af hans visade goda anlag. Han genomgick med
beröm skola, gymnasium och akademi och erhöll i Upsala
anslag till en utrikes resa, hvilket då ännu var för
studiernas fullständigande nödvändigt. Anslaget skulle
likväl varit otillräckligt, om han icke blifvit ett
slags guvernör för sonen till den rike guldsmeden
Lorents Hartman i Stockholm, i hvars sällskap han
besökte främmande länder och lärosäten ifrån 1612
till 1619. Under tiden studerade Salvius alla då
öfliga vetenskaper och utvecklade sådana egenskaper,
att det väckte Axel Oxenstjernas uppmärksamhet, som
gerna sökte upp förtjensten, hvar den fanns, för att
använda den i rikets tjenst, och nu tillrådde honom
att hufvudsakligen egna sig åt statsläran, hvilket
Salvius, som år 1613 blifvit magister, gjorde med
den framgång, att han år 1619 promoverades till juris
utriusque doctor i Montpellier. Då han återkom till
fäderneslandet samma år, blef han genast framdragen.
De trenne städerna Elfsborg, Hisingska Göteborg
(anlagdt af Carl IX å kronohemmanet Färjestaden
i Lundby socken på Hisingen) och Nylöse (nuvarande
s. k. Gamle Staden) hade af Gustaf Adolf sammansmälts
för att uppgå i det nya Göteborg, för hvilket
konungen anvisat plats på dels de kronan tillhöriga
Gullbergs ängar (nu den egentliga staden) och dels
Eklanda hemmans mark (förstäderna Masthugget och
Hagorna). Salvius fick befallning att resa dit
ned, för att leda flyttningen af det Hisingska
Göteborg öfver elfven, till den plats, der det nu
ligger. Egendomligt är att höra ståthållaren på
Elfsborg, Nils Stjernsköld, klaga öfver, att kronans
höslåtter på ängen blef alldeles förstörd af den
nya staden – nu millionärernas stad.
Guldsmeden Hartman i Stockholm hade emellertid
aflidit, och Salvius gifte sig den 19 September 1620
med den rika,
men gamla och fula enkan, med hvilken sammanlefnaden
ej blef lycklig. Den nu rike Salvius utnämdes till
assessor i Svea Hofrätt, men fick snart andra och
högre förtroendeuppdrag, såsom beskickningar till
Sachsen och Danmark, dem han utförde så till sin
herres belåtenhet, att Gustaf Adolf 1624 utnämde honom
till sin statssekreterare och upphöjde honom i adligt
stånd, då han kallade sig Adler Salvius. Året efter
följde han konungen till Lifland, då han förestod
kansliärendena, och 1627 till Preussen, derifrån han
jemte Arved Horn skickades till de polska ombuden
för att underhandla om stillestånd mellan de svenska
och polska arméerna. Under återvägen till svenska
lägret blefvo han och hans kamrat emot all folkrätt
öfverfallna af ett antal polackar, som lagt sig i
forsat, tillfångatagna, plundrade och med våld förda
in i landet, der de i några veckor höllos i fängsligt
förvar, innan de blefvo åter frigifna.
Då tyska kriget utbröt, utnämdes han till
generalfältkommissarie för hela hären, år 1630,
samt strax derefter till hofråd och 1631 till
svenskt sändebud i Hamburg, hvarest han skulle
hålla ett vaksamt öga på de tyska furstarne, på
Sveriges bundsförvandter, härar och härförare
m. m. samt mottaga och förvalta de främmande
underhållspenningarne och anskaffa nya medel,
när sådana behöfdes. På denna plats träffades
han af underrättelsen om konungens död; men
qvarstannade dock till år 1634, då han hemsändes
för att öfvertaga befattningen som hofkansler. 1636,
då rikskansleren återvände till Sverige, för att här
leda angelägenheterna i riktig fåra, måste Salvius,
som visat sig vara en habil och diplomatisk man, å
nyo begifva sig till Hamburg, för att i rikskanslerens
ställe bevaka Sveriges intressen i Tyskland.
Det var en särdeles kinkig befattning, men han
kryssade med en erfaren lots’ skicklighet mellan
skären och bränningarne, med diplomatisk slughet mer
än en gång korsande för Sverige vådliga planer. Då
Swichard kom efter Banérs död till den sin ledare
beröfvade svenska hären, som svalt och frös i sina
trasor, för att å danska konungens vägnar locka
tyskarne ifrån den, var det Salvius som afvärjde
faran. Nöden vid hären var stor, penningarne från
Sverige uteblefvo, och den nyutsedde befälhafvaren
Torstenson hördes ej af. Då skaffade den rike Salvius
på eget namn 60,000 rdr, med hvilka de första behofven
afhulpos och Swichards intrigtrådar afklipptes. Då
Booth värfvade trupper kring Hamburg för att begifva
sig in i Polen och derifrån göra med dettas samtycke
ett infall i Lifland, uppvädrade Salvius anslaget,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0330.html
