Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXXVI. Johan Adler Salvius. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mutade och bortlockade en hop af Booths underbefäl
samt ställde så till, att denne sjelf blef fängslad.
Emellertid längtade man allmänt efter fred, och den
tyske kejsaren Ferdinand måste, under påtryckning af
den allmänna meningen i det blödande Tyskland, beqväma
sig att skicka ett sändebud Lützow till Hamburg,
för att der söka inleda underhandlingar om ett
blifvande fredsmöte. Axel Oxenstjerna litade likväl
icke fullt på Salvius, hvars diplomatiska slughet och
personliga ärelystnad voro honom för väl bekanta, att
han icke skulle misstänka, det Salvius gerna skulle
vilja ställa sig in hos den för freden ifrande unga
drottningen Kristina, om han ock skulle sålunda handla
i strid mot rikskanslerens önskningar. Oxenstjerna
ville derföre sätta en pålitlig person vid Salvii
sida och lät dertill utnämna sin son Johan. Denne
tviflade likväl om att kunna utföra det vigtiga
uppdraget och sökte undanbedja sig det, då fadern
gaf honom det allbekanta svaret: »Vet du då icke,
min son, med huru ringa vishet verlden ledes?»
I Hamburg enades man som bekant den 15 December
1641 om, att ett fredsmöte skulle öppnas den 1
Juli 1643, då svenskarne skulle, till undvikande af
högsätestvister och göromålens sammanblandande, stanna
i Osnabrück, fransmännen i Münster, och Venedig, en
bland de få stater som ej voro inblandade i kriget,
skulle blifva medlare. Johan Oxenstjerna skulle vid
fredsmötet blifva Sveriges ombud och hafva Adler
Salvius vid sin sida. De båda herrarnes lynnen stämde
likväl icke öfverens. Salvius gjorde gällande sin
större erfarenhet och visade sig äfven stolt; detta
harmade Johan Oxenstjerna, som var en högdragen,
envis och häftig man, anseende sig i börd stå vida
öfver den andre. Misshälligheten blef ibland ytterst
bitter, så att rikskansleren måste sjelf uppträda
och stifta fred.
Men tvisten skulle snart icke inskränka sig till de
båda fredsombuden allena, utan äfven sträcka sig
högre upp. I Stockholm gjorde sig tvenne åsigter
gällande. Redan långt förut hade kejsaren af Österrike
erbjudit Sverige hela hertigdömet Pommern, hvilket
på grund af den siste barnlöse innehafvarens död
blifvit ledigt – äfven derföre att Brandenburg, som
fikade derefter, hotade att blifva en icke ofarlig
medtäflare för tyske kejsaren eller Österrike om
öfverväldet i Tyskland. Brandenburg motsatte sig hela
Pommerns införlifvande med Sverige på det bestämdaste,
och dess fredsombud Wittgenstein förklarade öppet för
svenskarne: »Om I trugen er till Pommern, så skola vi
aldrig låta er få behålla det i fred.» I Frankrike
såg man ej ogerna Brandenburgs tillväxt, emedan
man der uträknade att sålunda en rivalitet skulle
uppstå i Tyskland, genom hvilken tyska kejsarens makt
skulle inskränkas och hans ställning som »den främste
bland likar» i katolicismen upphöra, i det Frankrike
skulle dela makten med honom och en dag kanske sjelf
blifva den förste. På denna grund sökte det franska
sändebudet i Stockholm, Chanut, att förmå Sverige
till eftergift för Brandenburg och endast nöja sig
med en del af Pommern. Alldenstund han visste, att
han icke skulle kunna efter behag leda den grånade
och vise statsmannen Axel Oxenstjerna, sökte han i
stället att vinna för sig den unga drottningen, som
ifrigt önskade fred och dessutom var nog sjelfrådig
att känna sin beroende ställning till rikskansleren
obehaglig, snart sagdt vidrig. Alla lyssnade ju till
honom, få brydde sig om henne, och likväl ville hon
regera sjelf.
I Stockholm fanns då en man vid namn Nils Tungel,
lysten efter penningar och embetsbefordran, ej skyende
några medel för sina planer. Han hatade Oxenstjernorna,
de andryga herrarne, hvilka han ansåg
stå i vägen för sin befordran, och sökte på allt
sätt, genom intriger, till och med genom att sälja
hemligheter till fienden, att korsa rikskanslerens
planer. Vädrande upp den gryende misstron hos
drottningen emot rikskansleren, nästlade han sig
in hos den förra, liksom hos Adler Salvius, hvars
kunskapare i Stockholm han blef. Det var ej heller
svårt för Chanut att vinna den mannen. Snart var han
hemlig brefbärare mellan drottningen och Salvius,
hvilken ansåg sig böra gifva vika för Frankrikes
påtryckning, i synnerhet som han dermed kunde förtreta
Oxenstjernorna, hvilkas bördsstolthet sårat honom.
Så stodo sakerna, då man vid slutet af 1646 kom i
Osnabrück till frågan, huruvida Sverige skulle få
hela Pommern eller blott en del deraf med Wismar och
Bremen. De svenska fredsombuden hade fått officiel
befallning att endast i nödfall gifva vika, men der
bredvid gaf rikskansleren hemlig tillsägelse åt sin
son att hålla på hela Pommern, under det Kristina
skref å sin sida hemligt till Salvius att ej spänna
bågen alltför högt. Och Salvius gaf vika, så att
Oxenstjerna äfven måste böja sig. Rikskansleren blef
ytterst förtretad häröfver och skref till sonen att,
om Brandenburg gjorde någon ytterligare invändning,
helt enkelt återtaga det gjorda medgifvandet och
sedan hålla orubbligt fast vid hela Pommern. Johan
Oxenstjerna antog nu en styfvare hållning och
reste så många hinder för underhandlingarne, att
Chanut snart klagade hos Kristina deröfver. Den
obetänksamma drottningen begagnade tillfället att
inför utlänningen angripa Oxenstjernorna och ogilla
deras uppförande. Detta gick vidare till Osnabrück,
der Salvius nu meddelade de franska fredsombuden,
att drottningen till och med hemligen befallt
honom att i nödfall äfven uppgifva fordran på
Stettin. Det kom till Johan Oxenstjernas kunskap,
som genast i bref derom underrättade sin fader under
bittra utfall emot embetsbrodern. Brefvet upplästes
i rådet. Rikskansleren utfor i häftiga ordalag mot
Salvius. Drottningen försvarade honom. En häftig
tvist uppstod mellan dem, och rådet skildes åt
utan att fatta beslut. Just då hon kom derifrån,
uppvaktades hon af Chanut, hvilken hon meddelade allt,
i vredesmod tilläggande att hon ville sätta Salvius
och de franska ombuden till vaktare öfver grefve Johan
med uppdrag att, om han motarbetade freden, gemensamt
underrätta henne derom. I ett bref till grefve Johan
och Salvius klagade hon öfver »sölandet» med freden,
under det hon i enskilta bref till Salvius uppmanade
denne att lyda henne, då hon ville sätta honom bland
de högste. Grefve Johan kom under fund härmed och
klagade deröfver både hos drottningen och sin far,
mellan hvilka sednare nya tvister uppstodo.
Då fredsverket omsider nalkades sitt slut, föreslog
Kristina i sittande råd, den 27 Mars 1648, att
Salvius skulle upptagas till riksråd. Detta stred
emot 1634 års regeringsform, som endast tillstadde
rådsvärdigheten åt infödde adelsmän, då deremot
Salvius var född ofrälse, om än sedermera adlad. Det
stred äfven emot seden, ty dittills hade rådsherrarne
endast tagits ur landets äldre och anseddare
slägter. Det högadliga partiet kände sin stolthet
kränkt, och särskilt Oxenstjernorna, hvilkas fiende
Salvius blifvit. Frågan blef i sin utsträckning en
principsak mellan frälse- och ofrälsestånden. Det var
således naturligt, att allmänheten intresserade sig
för den i hög grad. Rådsprotokollet om öfverläggningen
angående hans utnämning är ganska pikant och vittnar,
att Kristina redan då var gramse på den gamla
adeln. När t. ex. Per Brahe sade sig anse Salvius
värdig rådsembetet, »så framt man ej kunde invända
mot hans härkomst», inföll drottningen: »Salvius
skulle utan tvifvel anses ganska skicklig, om han vore
af hög adel; men man bör just räkna honom till ära,
att ingenting annat fattas.» Brahe: »Salvii egenskaper
äro goda, dock vore bäst, om en hvar finge plats efter
sitt vilkor.» Kristina: »Men när man behöfver goda
råd, så frågar man ej efter anor. Rådsvärdigheten
får icke stängas inom några få slägter.» Vid
omröstningen segrade drottningens mening.
Slutligen slöts freden, och Salvius kunde år 1650 få
återvända hem efter sin förlängda frånvaro. Här hemma
var riksdag. Adeln låg i fejd med de ofrälse stånden,
hvilka beskyllde den förra för att hafva tillvällat
sig kronans jord, så att nya skatter måste utkräfvas,
fastän Sverige så nyss slutat ett ärofullt krig. Man
hörde redan nu rop på, att de sålda eller bortskänkta
kronogodsen skulle åter indragas, och bitterheten
blef så stor, att blodiga våldsgerningar föröfvades
och ej mindre än tio personer dödades på Stockholms
gator under blott en enda natt. De ofrälse ståndens
hätskhet emot adeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
