- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
330

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Promenader i Paris. 1. - Bäcken. E. S-dt.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


hotade att taga vändningen af en skattevägran å deras
sida. För att lugna, utfärdade drottningen en af
Salvius uppsatt och kontrasignerad förklaring: »Den,
som är af ärliga föräldrar äkta född och sjelf om
dygd och ära sig beflitar, antingen han då är frälse
eller ofrälse, må hvarken kallas vanbörding, ej heller
uteslutas från något statens äreställe, till hvilket
han gjort sig skicklig. Vanbörding deremot är den,
vare sig adel eller oadel, som genom lättja, odygd
eller vanheder sin redeliga börd befläckar.» Allt
detta föranledde häftiga tvister äfven inom rådet,
der Oxenstjerna och Salvius nu stodo emot hvarandra,
den förre ledare för det högaristokratiska partiet,
den sednare, sjelf upphöjd till friherre efter
kröningen 1651, för den nya adeln.

Salvius, som nu gerna skulle velat lefva som riksråd
hög, rik och mäktig i Stockholm på sina stora
rikedomar, måste likväl återigen snart ut för att i
Lübeck söka underhandla med polska sändebud om ett
fredsfördrag. Men på grund af förekomna omständigheter
blefvo underhandlingarne uppskjutna, hvarföre han
återvände till Stockholm, der han insjuknade i feber
och dog den 24 Augusti 1652 samt begrofs i November
månad samma år. Öfver hans graf i Storkyrkan lät enkan
resa en prydlig minnesvård af svart och hvit marmor,
hvilken föreställer hans och hans frus byster,
hvarjemte hon åt kyrkan förärade der befintliga
altartafla, ett konstverk i guld, silfver, elfenben
och ebenholtz, hvilket Salvius dock sjelf i utlandet
beställt för detta ändamål. Altartaflan lär hafva
kostat den då höga summan af 80,000
rdr. Johan Adler Salvius skildras af opartiska
biografer – att smädelsen smutskastat honom,
kan ej väcka undran, ty hvilken aldrig så litet
framträdande man blifver icke smädad, och då ännu
mera en sådan »sjelfgjord» man som Salvius – som
mönstret för en skicklig och verksam, förslagen och
smidig embetsmän. »Få kunde», säger Odhner, »täfla
med honom i fintlighet och talang att bruka pennan:
hans skrifvelser äro än fina och inställsamma, än
skarpsinniga och träffande, ehuru hållna i en något
konstlad och sirlig stil.» Han ägde goda kunskaper och
älskade mycket de latinska skalderna. Hans belackare
hafva berättat, att han gerna tog mutor än här, än
der. Han visste att se sig till godo på både väns
och oväns bekostnad, men hans handlingar gingo i
fosterländskt syfte. Man har ej rätt att tro annat. Då
Sveriges historia en gång kommer att skrifvas med
full oväld, sedan det pågående rensningsarbetet
röjt upp tillräckligt, skola Salvii åtgöranden i
afseende på Westfaliska freden antagligen komma
att mildare bedömas, än hittills sed varit emot
denne man, som dock var en af de främste diplomater,
Sverige ägt under en tid, då diplomatiens konst var
för det samma som stormakt så vigtig, och hvilken
med uppbjudande af hela sin skicklighet sökte
att bekämpa den mäktiga adelns redan då märkbara
sträfvanden att införa ett slags aristokratisk
republik, sådan som framkom vid Carl XII:s död ur
spillrorna af Sveriges hopfallna stormaktsbyggnad.

Axel Krook.

Promenader i Paris.



1.

Paris! Hvilken underbar klang i detta lilla ord. Det
framtrollar i ett ögonblick en bild af strålande
lyx och namnlöst elände. De, som varit der, känna
hjertat klappa vid ljudet af den sköna synderskans
namn, och de sucka med längtan: O, att jag åter vore
der! De, som aldrig trampat boulevardernas asfalt,
se i fantasien de underbaraste bilder, som dock äro
bleka mot verkligheten.

Så tag då min arm ett ögonblick och låt oss med ens
förflytta oss till »verldens hufvudstad». Vi hamna
midt bland menniskohvimlet på Place de la Concorde,
der långa rader af vagnar och tusentals fotgängare
styra kosan mot Champs-Elysées, för att skåda och
beskådas på den stora ständiga verldsexpositionen.

Vi vända våra blickar till de åkande och låta vagnarne
defilera oss förbi. Der kommer en phaëton, dragen
af två bruna hästar, som kråma sig under sina blanka
seltyg och skaka sina bandbeprydda hufvuden. Det är
lord B., som sjelf kör sina frustande springare. Vid
hans sida sitter en ung flicka med ljusa lockar och
bleka kinder. De hafva båda kommit hit från dimmornas
land för att exponeras.

Der åker en rysk furstinna, liksom i en sky af flor
och spetsar. Hon täflar om modedockornas pris,
och jurymännen se vi här rundt omkring, klädda i
hundskinnshandskar och vida pantalonger.

Ekipaget, med det prålande vapnet och de gammalmodigt
utsirade lakejerna, kommer från Faubourg S:t
Germain. Damen, som sitter der så stel, är en
markisinna. Hon kom nyss hem från en pilgrimsfärd
till Lourdes och far nu på en omväg till kyrkan,
för att bedja för Henri V och påfven.

Ni vill se något af den ystra glädjen, som finnes
här i nöjenas stad! Gerna. Följ med hit till venster,
der de lummiga träden skymta fram bakom muren. Det
har mörknat och ljusen stråla emot oss från Mabille.

»Det är här den ystra glädjen trifves!» utropar ni.

»Misstag! Mabille är sig likt som förr. En spekulation
på nyfikna främlingar, som tro sig se den parisiska
lifligheten och glädtigheten i dessa vågade
cancan-språng, som betalas af ställets entreprenör.»

Låtom oss hellre vända tillbaka och i den stjernklara
aftonen gå öfver Place Vendôme, der kommunen störtade
ned den lille korpralen, men der i stället snart
skall resas en kolonn med det hvita skräckväldets
symbol på spetsen.

Vid en blick tillbaka se vi i fjerran skymta de mörka
skuggorna af Tuileriernas ruiner, men snart fängslas
våra blickar af de gnistrande juvelerarebutikerna vid
Rue de la Paix. »Inled oss icke i frestelse» finnes
ej i parisarnes katekes, och derföre är det bäst att
vi frälsa kassan och skynda fram till boulevarderna.

Hvilken mängd af strålande ljus! Och i detta ljushaf,
hvad lif och rörelse. Från kaféerna sorla tusentals
gäster. Der kriticeras och politiseras. Legitimister,
bonapartister, republikaner och radikaler sitta
här i endrägt. Men de flesta af dem, som upptaga
trottoarerna från Madeleine till S:t Denis-porten,
och från S:t Martin till Bastilj-platsen, äro utan
någon slags partifärg. De höra till detta flanerande
Paris, som blott tänker på sina nöjen, och som är sig
likt i alla skiften, antingen Paris är kejsardömets
hufvudstad, republikens säte, eller det legitima
konungadömets hufvudqvarter.

Bäcken.



Liten bäck, som far
I galopp och sken
Natt och ljusan dag:
Se hvad skutt han ta’r
Öfver stock och sten!
Jag min tanke har,
Att han har ett par
Bättre ben än jag.

Vildt han störtar ned,
Och det går galant
Genom dal och hed,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0334.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free